Karl Marx ville inte ha några marxister i släptåg och Martin Luther inte några lutheraner. För Marx handlade det om att tillämpa en metod, den materiella historieforskningen, och för Luther om en princip; Skriften som överordnad (kritisk) auktoritet mot kyrkosystemet. För att tillämpa metod och princip behövs sanningssökandet, inte efterapandet. Grundhållningen är sanningssökande.
I vår kultur blev det med tiden ett sanningssökande med reservationer. Uppenbarelsens tid är förbi, hette det. Som bäst kan man dra slutsatsen att det finns en Gud som skapat, men några övernaturliga sändebud håller denna gud sig inte med. När Uppenbarelsens tid är förbi blev det som vi kallar deism kvar och det är inte oviktigt att vi återvänder till år 1746. Vår tid och dess bärande tankar är formad här. Denis Diderot alltså. Det finns en gud som kan anas genom de skapade tingen, men inte en Treenig Gud som har något att säga oss eller blir en av oss.
Nu kan jag dock med Diderot och Lenin mena, att tingen, oberoende av vårt medvetande, äger en objektiv existens. Det kan visa sig att materialisten är idealist och idealisten materialist. Ingenting är, som det påstås numera, ”helt enkelt”.
Varför stampa av i detta? Både för att påpeka hur massiv den sekularisering är som inte kan hålla sig till uppenbarelsen, inte kan tänka att Gud meddelar sig med oss, hur okunniga om den massiva sekulariseringen genom århundraden vi är, men också för att påpeka hur omedvetna så många är om de tysta förutsättningar, som begränsar vårt sanningssökande. En mängd kyrklig verksamhet bedrivs som om det som hänt ideologiskt i vår kultur inte hänt och mission, folkmission, alltså inte behövs. Däremot behövs relevans och relevans blir att med fromt tonfall säga det som andra redan sagt och på så vis vinna respektabilitet.
Att förkunna evangeliet handlar i detta perspektiv om att värna hela Guds skapelse. Vad driver? ”Ytterst handlar det om en kärlek till livets Gud och den skapelse vi fått att dela.” Ni märker att det är skapelsen som står i centrum. Kravet är tydligt. Det krävs att vi lever upp till en värdegrund som sätter skapelsen i centrum. Och drivet är vår kärlek…
Jag har citerat en text från Sveriges kristna råds arbetsgrupp för klimat och hållbar utveckling. Den är undermålig. Saken kommenterades av Uddo Ullman på Twitter:
”Detta är fullskalig deism och genomusel brist på kristen teologi. Här finns ingen nåd, inget hopp om frälsning, ingen Gud som upprätthåller och räddar skapelsen. Enbart kall gärningslära till en övergiven mänsklighet. Motsatsen till evangelium.”
Det arbetsgruppen skriver är säkert djupt känt. Det tycks mig dock som om klimatalarmisterna börjar få mothugg. Mängden forskare (var det 15 000?) som larmade var egentligen inte en uppställning klimatforskare och de där 97%-en forskare som var eniga var efter kollning alls inga 97%. Den stora klimatpåverkaren är Kina, inte Sverige. Det är inte i Mohedaån, i Nissan eller Lagan platspåsarna flyter, koldioxid är inget gift, jorden grönskar mer nu än när jag var ung och somliga vind och väderförhållanden ger oss kalla eller varmare vintrar (riktigt varm var den väl inte?)
Det är här jag börjar fundera över marxister och lutheraner och om ideologiskt styrda i största allmänhet. För-domar gör livet möjligt att hantera. Alla för-domar behöver vi inte dagligdags ompröva, det hinner vi helt enkelt inte, och de flesta fungerar för vardagsbruk. Några måste dock ta på sig uppgiften att vara granskare och ifrågasättare så att sanning och lögn kan hållas åtskilda. Detta är inte enkelt. Det talas om kulturkamp, men kampen är än värre; Ef 6:11-13,1 Petr 5:8-9. Det är ont om profeter i vår tid, tycks det, men gott om sådana som Marx och Luther inte ville ha; de ideologiskt styrda. De som förstår vad som går att förstå genom fördomarnas filter.
Hur var det 1968? Det fanns sådana som läste på och försökte förstå. Några hade gjort så ett antal år. De diskuterade, skrev, läste mer, satt i studiecirkel, forskade, samlade mer material, startade förlag och bokcafé, demonstrerade och startade aktioner. I grunden var hållningen att ”resonera förnuftigt”. När denna hållning blir ”Tidsanda” (Zeitgeist) blir det mindre av resonemang och mindre av förnuft också. Det blir i stället hållningar och poseringar; alltså för-domar. Det sätter sig i sättet att klä sig, i ordval och i självklara ställningstaganden. Så styr tidsandan oss bort från det förnuftiga resonemanget. Kvar blir uttalanden som med möda snickras ihop i aktuella frågor av handläggarna, de som satt sig på kanslierna. Dessa uttalanden distribueras till oss.
Jag tycker synd om Marx och Luther som fick ett följe de inte ville ha, ett följe av marxister och lutheraner. Än värre förstås att det är ett följe av något som kallas men alls inte är marxism eller lutherdom utan glosor avsedda att dölja de tomma tankarna. Vi gick från reflektion till rena reflexer. När någon slår mig på knäet, hoppar benet, ni vet. Jag slipper tänka. Det bara sker.