Snöpligt

Biskopen hörde av sig:
”På Askonsdagen är det väl ännu värre än vad du så vänligt beskriver:

I går i kyrkan sade prästen att jag bara är skit, och smutsade själv ner mig!”

Jag säger ett enda: Det är bara realister som går i kyrkan.

Där i kyrkolivet kan jag också möta medlidande:
”Så tråkigt att boken inte var bra. Du hade ju sett fram emot att få läsa den.” Vi talar om Svenska kyrkan som minoritetskyrka under redaktörskap av Sven Thidevall (Artos 2019) Det är rapporter från ett seminarium i projektet ”Folkkyrka i minoritet”. Det hela är välmenande. Men illa tänkt. Askonsdagens kväll slogs jag av insikten varför det blev så.

Det beror på att de som medverkat inte har en susning, i betydelsen “avhåller sig från att ha en susning”, om vad den kyrkligt förnyade pastoralteologin går ut på. Redaktören satt i prästgård i Ålem som komminister och jag förstår inte riktigt varför en präst från Stockholm ska i Ålem att göra – om inte för att under drygt tre år leva ett bekvämt lantliv, sova länge på morgnarna och hinna läsa böcker… Senare forskade redaktören och gjorde en del annat.

Eftersom folkkyrkoanalyserna begränsats till dem som kommit efter 2000 blir urvalet rumphugget. Det finns ju ett antal böcker som belyst det pastorala misslyckandet i en folkkyrka, som vägrade förstå sig vara minoritet, tidigare. Jag nämner inga exempel. Men ska det talas om Wales, och det ska det tydligen, kunde man också talat om stiftet Truro (som väl nästan ligger på vägen till Wales…) och Martin Thornton, introducerad i Sverige av PO Sjögren. Jag tror vi ser ett belysande deplattformeringsexempel i allt detta. Utan den kyrkliga förnyelsens sätt att tänka hamnar man där detta forskningsprojekt hamnat: i ett krampaktigt försök att tacka Gud för vad som varit, praktisera tillkämpad glättighet och sedan patetiskt nog satsa på att folket ändå ska gilla kyrkobyggnader och fatta att det är en poäng med att det finns kors på somliga hus. Det andra alternativet är att bygga församling, räkna med människor, tro evangeliets bärkraft, våga vara minoritet och tala om salt och ljus för världens skull och just därför fira gudstjänst. Kyrklig förnyelse är en andligt sett rik rörelse. När Svenska kyrkan av kyrkopolitisk skäl deplattformerar den är det att platta till sig själv. En sådan kyrka blir så platt att alla kan trampa på den. Det är också bibliskt. (Mt 5:13)

I slutet av mässan på Askonsdagen slogs jag av en tanke. Det är Gustaf Wingrens bidrag i festskriften till Gunnar Rosendal som ger perspektiv. Alltså Gustaf Wingren, Vad kan vi komma att få från svensk högkyrklighet i framtiden? (Opuscula ecclesiastica, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1972) Det var en annan tid då ”motsidan” kunde räkna med den kyrkliga förnyelsen. Gustaf och KG Hammar skulle senare åstadkomma den teologiska basen för den kyrkopolitiska utrensning som genomförts. Ni vet vad de fromma säger om sådant. Nu var det i tiden före utrensningarna och därför ett annat tal.

Gustaf skrev:

”Många som stiger upp i talarstolarna och tror sig vara framtid är bara de sista krumelurerna av något förgånget. (aa s 427). Den nya tiden är en tid när ”kyrkan kommer i allt högre grad att vara buren av en övertygelse som inte är den stora allmänhetens övertygelse (aa s 427)  och konsten är att ”se detta utan skygglappar och ändå vara glad, det är vad som kräves av kyrkan i framtiden” (aa s 428)

Gustaf fortsatte:

”Visavi en undrande befolkning, en inför evangeliet främmande befolkning, flyter budskap och bekännelse samman. Detta är redan på väg att hända i Sverige, särskilt i våra storstäder. Jag skulle kunna tänka mig att den träning i att vara minoritet som svensk högkyrklig ungdom har fått efter 1958 i grunden är en tillgång, en sorts förmögenhet i ett framtida läge. De som har flutit ovanpå, med strömmen, kan plötsligt komma att framstå som fattigare.” (aa s 429)

Alltså ser vi vad som gick förlorat – nämligen de som tränats i att tänka sig vara en kyrka i minoritet. ”De på sitt sätt förmögna unga” om vi tänker med Gustaf. Kvar blir de fattiga och förvirrade, prästbarn inte minst, och just dessa skulle ta hand om den svenska folkkyrkan! De prästbarn som blivit präster kan illustrera. De viftar med händerna: ”åtbörderna och handrörelserna har spritt sig, de brukas nu även bland dem som icke bejakar en enda typiskt högkyrklig doktrin” (aa s 431) Gustaf skrev för en generation sedan. Allt går att förstå.

Gustaf såg tidigt och drog en slutsats:

”Man måste kunna orka vara minoritet med glädje om man skall orka bestå i det skede som stundar. Vår moderna svenska folkkyrklighet har fått alltför lite av övning i den konsten.” (aa s 432-433)

Gustaf hade rätt. Jag kom ihåg det när jag full av nåd satt i mässan. Märk nu, att jag citerat en man, som såg sig som svuren motståndare till mig och hur jag tänkte. Gustaf tycks försummad i Uppsala. Just därför kan Stiftelsen Sverige och Kristen Tro hålla igång sitt forskningsprojekt med hemsida och allt – men vi kan veta, att det inte blir något av det hela mer än konferenser till facila priser. Sådant skall aldrig föraktas. Men snöpligt ter sig det hela.

Finns det inga böcker som piggar upp?

Just på Askonsdagen kom Ingegerd Källströms nya bok i min postfälla. Den ska jag skriva om i morgon, tänkte jag. Det är Morsans födelsedag!