Vad handlar affischen om? En flicka står i predikstolen, texten lyder ”jag kan predika”, Svenska kyrkans unga satsar för att få kollekt. Organisationen omfattar kring 8000 medlemmar numera. De flesta har föga gemensamt med den KGF-rörelse, som en gång bar upp det intellektuella ungdomsarbetet och sedan integrerades i Kyrkans Ungdom med kontroll från personal på stiftskanslierna. De fördomsfulla tror att de där kyrkliga ungdomarna nuförtiden mest är barn, som enrollerats till organisationen genom en församlingspedagog. EnrolleTrats proffsigt sålunda.
Affischen finns att beskåda. Svagsinta personer har säkert upp den i vapenhus eller församlingshem.
https://svenskakyrkansunga.se/wp-content/uploads/2019/12/Kollektaffischer_2020_Del1.pdf
Jag kunde inte förklara affischens syfte för den präst som undrade. Jag vill nog för egen del inte veta för vetskapen kan beskriva en annan Kyrka än den jag bör med mig i mitt hjärta. Men spekulera kan man alltid.
Handlar det om en annan syn på predikan? Inte detta att med sakkunskap och inlevelse i evangeliet och i människors villkor undervisa och vårda sin församling utan snarare att förverkliga sitt ego. Det kan också ett barn göra – och ska kanske. Men ska förverkligandet ske i predikstolen tar något skada, kanske allvaret i salighetsfrågan eller insikten att prästämbetet är något och väl värt att vårda.
Tidigare var prästeriet en akademisk syssla. Med stålblanka citat på latin satt kaplanerna i stugorna och skrev predikningar. De tog i predikstolens offentliga förkunnelse ansvar för sina församlingsbor. Om inte den nivån värnas utan predikandet blir något som också en liten flicka kan sköta, är anspråkssänkningen förödande och detta inte bara på sikt. Det apostoliska ämbetet har annars i Kyrkans erfarenhet hållits högt och det fanns en poäng att viga till sysslan. Tanken var att en nådegåva överlämnades. Predikandet och sakramentsförvaltningen var nämligen allvarliga ting; medel för saligheten.
Självfallet lockas jag föga (eller inte alls!) att ge kollekt till en rörelse som torgför sig så som denna.
Jag kanske ska citera domprosten GA Danell?
I en västgötaförsamling hade man en söndag ”en bruner präst”, dvs en hedervärd odalman i predikstolen. Det var inte helt uppskattat:
”Man har i allmänhet än idag en rätt stark känsla av skillnaden mellan ’en riktig präst’ och en tillfälligt predikande lekman, detta trots det undermineringsarbete, som i årtionden bedrivits mot det heliga predikoämbetet och dess auktoritet i vår svenska kyrka. Lärda professorer och docenter har tävlat med forna tiders antiklerikaler i sin iver att bevisa, att det inte finns något särskilt ämbete. Ett missriktat nit för den i och för sig ritkiga principen om alla människors jämlikhet har medverkat i denna kamp mot ämbetet. När kvinnorörelsen understödd av samtliga politiska partier och dagstidningar i vårt land sökt erövra prästämbetet åt kvinnan, har det skett med en teologisk syn, som förnekar det särskilda ämbetets existens. Det ämbete, man krävt för kvinnan, har med andra ord inte varit en gudomlig stiftelse, utan man har räknat det som en mänsklig ordningsfråga. Prästämbetet, som man vann, var icke något ämbete.”
GA Danell, Vår allra heligaste tro. Bokförlaget Pro Veritate. 3 uppl Uppsala 1991, s 80-81.
Danell noterar sedan all kyrklig prakt vid vigningar. Varför omge prästvigningen med så mycken ståt om prästämbetet inte är något från andra sysslor väsensskilt? Det kan man ju undra. Liksom man kan fråga om det numera finns någon känsla som är rätt stark hur det är med präster till skillnad från odalmän…
Jag undrar om affischen för kollekt inte ska förstås i detta sammanhang. Prästeriets kärnsyssla kan vem som helst ägna sig åt. Det gäller för den delen i än högra grad sysslorna via altaret. Det kan en läskunnig 9-åring klara ut. Kanske ocksp en 7-åring. Alternativt kan affischen förstås bara vara dum i sig själv.
Tore Sjöblom (1919-2020) är död. Han var senior cleri, Svenska kyrkans äldste präst. Han var kusin med prostinnan Maj Edwall i Kalmar. Då var han väl kusin med Alice Babs också? Jag noterar saken mest för att antyda att det finns en kyrklig kultur som tänker på sina lärare (Hebr 13:7). När en senior cleri dör, träder näste till. Det är nu, har den välorienterade Marianne Petersson anförtrott mig, förre kyrkoherden i Hällstad Sven Frison, född 13 juli 1919. Minns var ni läste detta först! Men fortsätt fundera över den där affischen. Och håll i plånboken på söndag. Till detta tänker jag inte betala.
Marianne la till: ”Det dröjer länge tills du kommer med” på listan över urgamla präster. Fast lite intressant är det när jag inser att jag mött några av dessa de äldsta… Några av dem har jag dessutom tyckt om! Det kan finnas en glädje över präster och inte bara över prästämbetet, om man säger så.