Göran Grefbäck är död och då kommer minnena. Han valdes till kyrkomötet år 1979. Kyrkomötena dåförtiden var inte bara arbetstyngda (det heter så när man pratar och fattar beslut) utan också långa. I mer än en månad skulle de 96 ledamöterna dväljas i Dumans hus. För det var gamla riksdagshuset som gällde. Kyrka-stat och frågan om samvetsklausulen var medialt upphetsande frågor.
Ni undrar hur det kom sig att Göran fick 55.42 röstpoäng och valdes före den folkkyrklige kontraktsprosten Nils Bergström som bara fick 43.25 och alltså inte kom med i kyrkomötet. Taktikröstning organiserad av Sture Nilsson, som ringde till prästerna, men också domprosten Simonsson, som sägs ha agerat för egen räkning och skaffat sig 16.67 röstpoäng. Om Bergström fått dessa så som valberedningen föreslagit hade läget varit ett annat. När biskop Askmark kommenterade att Sam Aurelius (81.92 röstpoäng) och Göran valts sa han: ”Detta är fronten.” Vad mycket jag hört i mitt liv! Och detta hörda var ett hedersbetyg för de två som valts från Linköpings stift även om biskop Askmark inte avsett det så!
Eftersom Göran var ny i kyrkomötet fick han till bli suppleant i två utskott. Men än mer. Han fick vara med i Sekreta utskottet, där de oppositionella, muntra och ibland bångstyriga, möttes. Vi hade ingenting emot att få umgås med (och nu följer en namnlista av gammaltestamentligt slag) Sam Aurelius, Gunnar Blomgren, Gustav Börjesson, Olof Ericsson, Sune Garmo, Nils Glimelius, Bertil Gärtner, Einar Göth, Bengt Hägglund, Karl-Erik Johansson, Rune Klingert, Sven Kroon, Ragnar Lundell, Carl Henrik Martling, Sture Rolfhamre, Per-Olof Sjögren och Carl Strandberg. Nu inskränkte jag mig till de prästerliga ledamöterna. Bland lekmännen fanns också Lars Henricsson, Gunnar Johansson, Gunnar Jönsson, Ingvar Staxäng, Margareta Svensson och Ingmar Ytterbrink med. Jag noterar 19 präster av det sekreta slaget av totalt 39 – och då var biskoparna regeringsutnämnda. Klart att denna o-ordning måste justeras. Den insikten förtog, om man säger så, dock inte vår glädje. 1982 beslöts om ett annat slags kyrkomöte, ett av religionskongressmodell.
Vi ledamöter satt i förstakammarsalens bekväma läsrum och läste tidningar, skvallrade och överlade om motioner – för kyrkomötets första dagar var ägnade tanke- och skrivarbete. Sven Kroon, Göran och jag fick ihop en motion om ett Svenska kyrkans organ för fundamental- och pastoralteologisk forskning. Den borde bifallits… Samtiden är onödig, som ni vet. Självupptaget ser jag när jag kollar protokollet att jag fick igenom en motion om prästtillsättningar! Lika självklart fick vi nej på en annan gemensam motion (ihop med Bertil Gärtner) om ändrad stiftsindelning, dvs nybildade mindre stift (Läs: Kalmar stift m fl!) Vi drev tanken att SKUT skulle kopplas till ett mindre stift. Framsynt som vanligt!
Det var i den här sortens umgänge jag lärde mig uppskatta Göran på djupet. Han var i god mening en vanlig högkyrklig, kreativ präst. Hans begåvning togs till vara för det gemensamma bästa i kyrkomöte och domkapitel. Han blev kontraktsprost. Ämbetsbröderna – om än inte stiftsledningen – visste vem de ville ge förtroende. Han hade varit stiftsadjunkt, präst på vanligt sätt i församling och så kom han till Vadstena som komminister år 1965 och blev kyrkoherde där 1970. Han höll ihop SSB och församling icke utan diplomati, om jag förstår saken rätt.
Präster av hans slag ska vi inte längre ha. De prästvigs inte. Eller? Jo, men de prästvigs med fingrarna i kors. Det är faktiskt lätt vedervärdigt. Och Göran var under kyrkomötet 1979 helt medveten om att den inklusiva folkkyrkans exkluderingsskvadron såg sin höga kallelse och var beredd att fullfölja den. Nu gick det inte riktigt 1979, men det kom många fler kyrkomöten med upprepade slutbeslut i konfliktfrågan med stort K. Jag förstår inte att sådana som visste vad Göran kunde betyda för kyrkolivet inte hejdade utstötningsprocesserna just därför att de mött Göran. Jag tänker då på inflytelserikt folk i det rikskyrkliga och på universitet med koppling just till Vadstena.
Göran kunde predika och med predikan följde själasörjarnit inte bara i predikstolen utan i mötet med människor. Han hörde till dem som sett den kyrkligt förnyade visionen, men inte till dem som en gång per år for till Vadstena för att leva ut den. Han levde visionen i Vadstena året runt. Låg en del av hans betydelse i att han kunde leva i trons tre tidsformer: det som var, det som är och det som ska komma? Jag tänker så.
Av prästerna vid 1979 års kyrkomöte är de flesta borta eller hemma, vilket perspektiv vi nu ska anlägga. De var valda av stiftets präster, där var deras förtroendebas. Det är gripande. Från Linköpings stifts valdes Sam Aurelius och Göran. Från Lunds stift (med tre prästerliga ledamöter) Glimelius, Hägglund och Kroon. Från Växjö stift Göth och Sandahl. Det blev ett liv och ett kiv om den sistnämnde. I Svensk Kyrkotidning krävdes, att denne unge präst skulle avsäga sig sin plats till förmån för domprosten Hallgren, som inte kommit med. Så skedde inte. Då kanske ni ändå kan förstå vad det betydde, när de äldre bröderna var omtänksamma och omsorgsfulla och såg till att den negativa uppmärksamheten inte var allt han bestods. Göran hörde till dessa uppmuntrare. Jag tror inte han märkte det. Han var omtänksam utan beräkning. Jag höll av honom.
Jag säger som prosten Pehr: ”Alla snälla människor dör. Snart är det bara du och jag kvar.” Förresten är prosten Pehr också död.
R I P