Klockan 8 denna dag när biskopsmötet häckar i Göteborg blir biskopsbrevet om nattvarden offentligt. Nå, det har varit utlagt på nätet ett par dagar och blivit läst. Somligt är häpnadsväckande och belyser hur det blir när ”teologin” – vad nu detta än är – gestaltas att bli den härskande kyrkliga klassens ideologi. Jag struntar för ögonblicket i brevet. Det beror på att jag vill ha det i tryckt form. Och det är uppenbarligen inte enkelt. Förutom i Göteborgs stift, där det med ett vänligt brev kom församlingar och präster tillhanda.
Jag ringde i förrgår kl 16.20 till Antjeborg för att fråga efter det trycka alstret. I växeln visstes intet. Jag redogjorde för hur svårt det var att få tag på material, Nyckeln hade jag skrivit och bett att få före jul, men ingenting. Och nu detta biskopsbrev… Växelkvinnan insåg att jag var missnöjd och sa:
”Vill du jag ska hjälpa dig, får du ha en trevligare ton.”
När jag återgett denna replik för mina vänner har stor munterhet utbrutit.
Jag svarade att jag suttit så länge i de där kyrkliga styrelserna att det behöver jag inte, när jag konstaterar att det inte fungerar med webbshop i den öppna folkkyrkan, som inte är öppen eller tillgänglig när det gäller det material jag vill ha. Det borde i denna gigantiska och kostsamma kyrkobyråkrati ändå vara möjligt att hitta någon som kunde få fram det material som producerats i huset.
Den uppfostringsinriktade kvinnan i Antjeborgs växel började då lösa frågan, och efter en stunds väntan kom lösningen.
Jag skulle kopplas till NN.
Så skedde.
Han var inte där, sa den automatiska telefonsvararen.
Väntade och återkopplades till växeln. NN skulle nog vara på plats nästa dag.
Efter en samtalstid på 05.33 var vi överens om att jag kunde söka NN dagen efter.
Jag fick direktnumret.
Nu blev det gårdag och jag ringde till Antjeborg kl 09.28. NN kommer tillbaka först på fredag. Då ringde jag till stiftskansliet i Växjö. Där var det vänligare, materialet skulle skickas ut men om det fanns något lager så jag kunde få tag på ett brev, visste inte den snälla människan. Hon som hade han um’et var nämligen sjuk. Men när hon hörknat te skulle hon ringa. Jag lämnade mitt telefonnummer.
I förrgår började jag – som så ofta tidigare – att tycka synd om generalsekreteraren. Företagets växel är dess ansikte utåt och vinner genom tillmötesgående och hjälpsamhet också när det är sura gubbjäklar som ringer (om nu mitt fryntliga ego egentligen är surt…). Jag måste medge att samtalet till Antjeborg blev minnesvärt. Hade jag burit det blågula bandet i min militära mössa, hade jag dock pekat med hela handen och sagt att Antjeborgs rykte riskeras varje gång folk från den lokala nivån inser att det inte riktigt fungerar som smort.
Jag kom på att jag i väntan på brevet, som kanske kommer, kan läsa annat. Svenska kyrkans hemsida om nattvarden ger information, som för en evangelisk kristen blir svårartad. https://www.svenskakyrkan.se/gudstjanst/nattvarden
Jag får veta att Jesus ”jämförde […] brödet och vinet med sig själv”. Och de kristna fortsatte att träffas och minnas, dvs ”träffas och äta en måltid till minne av Jesus sista måltid med lärjungarna.” Hej och hå, Zwingli och dina efterföljare. För de finns uppenbarligen också i Svenska kyrkan. ”Än i dag samlas vi för att minnas den sista måltiden.”
Nu talar vi inte bara minne. ”Jesus förlåter oss allt som blev fel och ger oss möjlighet att gå framåt i livet.” Så ”välkomnas alla som deltar i gudstjänsten att komma fram och ta emot bröd och vin.” Där for den sakramentala närvaron sin kos, men dr F skulle nog påpeka att det som praktiseras nog är sakralt men inte sakramentalt. Egenhelighet ska inte föraktas.
Det ges dock en liten reservation om att alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. ”Om du inte är döpt kan du döpa dig, det är aldrig försent.” Döpa mig? Begära dopet?
Det är lika dumt som begreppet ”ta nattvarden”, som jag denna dag såg att såväl Brita Häll i Torsdagsdepressionen som Paulina Neuding i SvD kallade fenomenet. Borde det inte handla om att få gå till Herrens Heliga Nattvard? Och så kanske det är mer än bröd och vin jag vill ha. För den delen tror jag inte att den där blandningen med guarkärnmjöl som Ersta numera tillhandahåller är rätt materia för Herrens måltid, om detta är vad saken ska gälla. Är det bara en minnesmåltid, betyder det förstås ingenting. Annars vill jag säkert veta att instiftelseorden läses över rätt material och inte över något annat.
Detta sagt återstår att vänta på brevet från biskoparna. Eller inte. När Antje beskriver frågan om familjekommunion handlar det om att ”biskoparna” i slutet av 1970-talet började välkomna barn att ta emot nattvarden”, så var det sannerligen inte biskoparna utan församlingsprästerna som fick hantera den teologiska frågan. Detta är en erfarenhet Antje uppenbarligen inte har. Alltså talar hon i intervjun väl så mycket om Tyskland än om Sverige och kan inte återkoppla till nattvardslivets förnyelse i Svenska kyrkan. Intressant på sitt sätt.
Tror ni klagomålet skulle gälla min ton eller något annat om jag sa, att det ni håller på med på de högre kyrkliga höjderna inte är vad jag tror och – än värre – inte vad Svenska kyrkan egentligen tror? Hur jag vet det? Det är alldeles för enkelt att konstatera genom att läsa innantill. Återstår arbetsuppgiften att analysera hur de olika heresierna betingar varandra. Arbetslösa är vi inte.