”Helgonlik” betyder inte ”avlidet helgon” utan är en person som tar klimatnödläget på allvar och åker tåg i Tyskland för att komma till konferensen i München. Inget pryder en gammal människa så mycket som den rättfärdighet som kommer ur det egna, som ni vet. Och min gamla människa sträcker på sig. Se så fin och from jag är!
Jag kan uppbygga mig med texter från Süddeutsche Zeitung på klimattemat så agtt jag riktigt förstår hur i takt med tiden jag är. Varifrån kommer då en gnagande känsla att jag likväl inte besitter Sanningen? Newfoundland redovisar en myckenhet snö och kaos. I Tyskland är det dock behagligt höstväder – för det är väl inte våren som annonserar sin ankomst?
IPCC ifrågasätts. Dels vetenskapligt, dels politiskt. Det vetenskapliga borde man kunna reda ut. Obestridligen har det varit varmare i världen tidigare och obestridligen talade Bengt Lidforss kring år 1902 om att det skulle bli varmare vid polerna och en utjämnad och behaglig temperatur jorden runt. På så vis kan jag bekymras över snön i Kanada. Men istäcket i Arktis har byggts på. Sägs det. Vem lurar vem? Och i vems intresse om jorden tack vare koldioxiden har blivi 13% grönare och skördarna större. Och ska det vara så svårt att tänka i större kategorierna än förnimmelser?
Frågan om ”vems intresse” är politisk. Om jag inte tror ett antal präster när det talar i andliga ting, varför skulle jag tro dem när de talar världsliga. Jag misstror dem rakt av, de må heta Grape, Löhnn eller Wåhlin eller något annat. Om jag inte skulle vilja lägga min svarta själ i deras gröna händer, varför ska de då få härja fritt i min plånbok genom att åstadkomma betydande merkostnader genom sin verksamhet, sina beslutsunderlag och i förekommande fall sina beslut?
Så går tankarna när servicepersonalen kommer med besked att jag är Deutsche Bahns LIeblingsgast. Älsklingsgäst! Det låter något. Jag frågade den serviceinriktade DB-kvinnan om detta var sant. ”Ja”, sa hon. ”Bara jag? frågade jag på min bästa skoltyska. Då log hon och viftade lite med handen. Jag tror jag förstod. Detta var ord men ingen egentlig verklighet i känsloläget från Deutsche Bahns sida visavi mig. Det går till så i världen. Mycket kallas något utan att vara något.
Klart att det finns intressen i klimatnödlägesprojektet. Och skojare. Definiera mera. Själv ska jag fundera över min vän Allan Emrén som gnatet med många sakuppgifter om klimatet och kommit fram till att de inte stämmer. Han tycks mig också skeptisk till vindkraftprojektet, baneman för fåglar och insekter en masse. På vindkraft borde vi nog ha örnkoll.
Jag kan utan problem vara lite skeptisk idag när jag de facto är ett klimathelgon. Det gör att mina frågor inte kan avfärdas. Men bekymmer härjar inuti.
I går fick jag autograferna.
Auktionsfirman hade en post med 68 biskopsautografer. Einar Billing bland dem. Och Anders Wejryd. Jag la ett lägstabud. Någonstans ska man börja och jag tänkte att jag snart blir övertrumfad. När auktionen var slut befanns mitt bud inte bara vara det lägsta utan – det enda! Vad har hänt? Svenska kyrkan är dock en episkopal kyrka. Till namnet. Men hur är det nu när puddingen ska bevisas genom ätandet. Det är bara jag som visar intresse. Sällan har det svenska episkopatets verkliga ställning sp brutalt klarlagts som nu.
Ska detta förstås vara anledningen till biskoparnas frenetiska aktioner i allsköns samtida frågor? De försöker skaffa sig det de inte har. Relevans. I så fall ska jag bevara autograferna som investering. Det kan komma andra tider när min autografer kommer att ha et ohyggligt högt värde, dvs när biskoparna fått anseende som trollkarlar i samtiden. Trolla med truten kan vara en framtidsbransch för den som lägger orden rätt och huvudet på sned.
För stunden är jag dock bekymrad.
Är budskapet som följer av ointresset för autograferna att biskopar uppfattas som irrelevanta så har de problem. Men kanske också jag. Har jag gjort en misslyckad investering i biskopar? Det är sannerligen inte lätt att vara helgonlik i dessa tider och det beror inte bara på att jag just nu passerar Hannover Hauptbahnhof…