Personlig och kyrklig förnyelse skriver Andres Wejderstam i sin avhandling, som de fattiga väl kan lada ner, men de lyckliga har i tryckt form.
Under perioden 1943-1985 hölls uppbyggliga möten. De kallades ”Vadstenamötena”, vilket på vanligt kristligt sätt inte behöver betyda att de hölls just i Vadstena under hela perioden. På omslaget syns Ylva Eggehorn samtala med Karin Swartz, som jag tror hör samman med den gamle statsmannen Swartz – men detta är bara en kvalificerad gissning.
Andreas Wejdestam är född den 5 augusti år 1980 och när han nu doktorerar klarar han alltså gränsen. Vilken gräns? ”Har du inte disputerat innan du fyllt 40, kan du lika väl skita i det.” Där fick övriga doktorander på efternamn som börjar på W i Uppsala en liten pik. Wejderstam klarar sig enkelt.
Vad skriver han om?
Ämnet behandlar alltså modern tid och berör kyrkligt engagemang i relation till ett kyrkoliv i satt i kraftig förändring i politik och sekularisering.
Detta låter kanske inte jättelustigt, som om avhandlingars syfte skulle vara lustifikationer. Andreas har lyckats, menar jag, med det som är arkeologens favoritintresse. Gräva ett schakt ner i jorden och avslöja ett sammanhang. Så har han gjort.
Här träder aktörer fram och icke så få har jag mött i levande livet. Några av de andra ska jag få möta efter detta jordelivet, men på vilken plats de och jag kommer att befinns oss, lämnar vi kanske för stunden öppet. Det kan ju vara så att där jag hamnar, finns inte de som varit på Vadstenamötena.
Att Vadstenamötena kom till för att vara en koppling mellan Oxfordrörelsen och högkyrkligheten är av intresse. Där finns personliga kopplingar med betoningen på det kristna livet och dess etiska konsekvener. Det finns också en ny förståelse för Kyrkan – för sakrament och för en hållning som styr bort från lag och krav. Margit Sahlin ser sig ha en uppgift att stå mellan dessa läger och uppfattar at hon själv hade ”påtaglig auktoritet”. Med det kan man också föstå varför Ingmar Ström & Co på Diakonistyrelsen hade så svårt för Margit. Och detta borde observeras. Kanske Ström var en misogyn typ. Eller så gillade han inte Margit. ”Vi kallar det ’olika kyrkosyn, men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra.”
Vart tog lågkyrkligheten vägen vid det första mötet? Den försvann. Det var två riktningar saken tycks ha gällt och som kunde förenas vid Vadstenamötet 1943. Det skulle bli lite bredare med fler möten på andra platser men med samma målsättning. Därefter kommer Borgen-mötena, viktiga för Margit Sahlin och viktiga för att förstå henne.
Andreas Wejderstam har blottlagt mycket och ger mig bekymmer.
Margit Sahlins dagböcker kan inte forskningen komma år förrän om många år. Det är dumt. Kring 2090 är nog intresset för möten 150 år tidigare begränsat. Förskräckligt vore det annars. Det skulle nämligen indikera, att det var då ett konsekvent sönderfall i Svenska kyrkan började och sedan fortsatte med en konsekvens som samtiden aldrig förmådde uppfatta. Vad väre är. Margit Sahlins arkiv har flyttats från Sta Katharina och är nu i oordning, tidigare referenser tycks inte stämma etc, etc. Detta måste ordnas. Jag tror att Annika Borg och Madeleine Åhlstedt utförde den första räddningsoperationen, den som såg till att Margits papper inte saklöst skulle slängas. En sådan insats är avgörande och värd beröm. Men inte räcker detta. Ska Svenska kyrkans kyrkostyrelse kunna fatta beslut som gör materialet forskningsbart?
Återstår frågan om Margits dagböcker. Antingen kan de innehålla viktiga pusselbitar för vår förståelse eller annars blir de slutna och ingen av oss som lever nu kommer att kunna se vad som i så fall formade. Wejderstams avhandling är inte bara ett intressant gräv i sammanhang, han grävde också upp ett antal nya arbetsuppgifter bortom forskningens horisont men avgörande för den.
Nog sagt om detta. Läs avhandlingen, ni som vill förstå sådan som hänt.
Nu är det festernas tid.
I dag är det Knutsgille i Lund. Min gamla vän Christina Odenberg presiderar i detta utomordentligt misogyna sammanhang.
De män som tas upp i Knutsgillet kan gå på egna ben (dit i varje fall), medan kvinnor på grund av avsaknad, ja ni vet kanske vad, måste ha en manlig eskort. Begreppet ”eskortflicka” får en ny innebörd. Liksom förstås ”man med eskortflicka”. Hur man som kvinna kan stå för ett jämställdhetsprogram och utan att darra på manschetten blanda den frågan med den teologiska frågan om ämbetet och sedan lik förbannat upprätthålla misogynin, borde förvåna mig. Men, oss emellan, det gör det inte. Jag har genomskådat bedrägeriet under mer än 50 år. Det är inte jag som är lurad.
Hur jag firar Knutte?
Det gör jag ihop med min avhållne vän Garrison Keillor. Nu får ni vara med och fira.
Fyra minuters firande ska ni väl orka med?
På måndag är julen m/19 slut.
Det firar jag på en – Konferenz!