Epifania betyder ”uppenbarelse, avslöjande” och denna julens 13:e dag var för alls inte länge sedan i kyrkolivet en lika viktig gudstjänstdag med angelägen missionskollekt som julens andra stora gudstjänster. Kanske till och med större. Julottan oräknad. Men den 6 januari var det ”högmässa vid ljus” och julfirandets sista vecka (oktaven) inleddes. Därefter återgick allt till grå normalitet – oxveckorna. Min vän dr F påpekade hur denna dag numera mist det mesta av sin glans i kyrkolivet. Han undrade hur det kom sig och varför det gått så fort. Jag vet inte.
När han frågat lämnade frågan mig ingen ro. Styrd av mina fördomar kom jag fram till det tentativa svaret att * det beror på svag församlingsidentitet, dvs en svenskkyrklig spirtualitet som inte satt sig i kyrkfolket. De gamla har dött bort och de fungerade inte som traditionsförmedlare. * Samhället har förändrats och inte minst släktsammanhållning. Det är inte stora julkalas som gäller längre och folk bor inte i ett hus där ”salen” öppnas för just kalasandets skull. * De som upprätthöll församlingens traditioner genom att hålla på dem och gestalta dem var prästfamiljen, inte minst prästfrun kan jag tänka. Hon – för på den tiden var det en hon – organiserade det där extra kring kyrkoåret genom söndagsskola och ungdomsgrupp och dirigerade ett antal medhjälpare. När det blev Trettondedag jul skulle det vara extra allt. Prästerna visste det också och räknade med mycket folk i gudstjänsten. * Med den nya rekryteringsbasen för präster, som inte är den långa skolningen genom söndagsskola från 4 års ålder och därefter en rejäl konfirmandundervisning, kommer präster från den frikyrka som aldrig kunnat gestalta Kyrkans år och från de direkt kyrkfrämmandes led. Inte konstigt om de inte förstår vad Epifania ska gestaltas som. Tänker jag rätt?
I Rydaholm blir det högmässa denna dag och musikgudstjänst i kvällningen. Alla har nog inte fattat att man kan ta sig till båda just för att fläska på nu när julskinkan sedan länge är uppäten. Vi får se.
I Örebro ska domprosten Hermansson, som färdats över vatten, tydligen predika om att det finns en risk med all religion. Det är maktens män som använder religionen som ett redskap för att så splittring och hålla människor på plats. Han ser uppenbarligen kristendomen vara just en religion och denna hans religion hotas att korrumperas när ordningar och ord stelnar och blir befrielsens ”motsatts”. Han skriver så. Olaus Petri i Örebro är platsen och klockan K är klockan 10. Nu behöver vi väl inte vara där. Vi har ju snappat budskapet. Denna predikan kommer dock att hamna i hoppet. Jag kan återge sucken från en ung teologie studerande 50 år tillbaka i tiden: ”Hur djävligt läget än framställs i predikan så slutar likväl hoppfullt.” Förutsägbart alltså.
Det mesta är förutsägbart. Biskopen Bengt Ådahl är i Svenska kyrkan avkragad – men celebrerar och viger i Missionsprovinsen. Han är antagligen fortfarande med i Svenska kyrkan och därmed biskop i Svenska kyrkan – men inte Svenska kyrkans biskop. Denna lilla omständighet borde det talas om. Är tiden inne för Missionsprovinsen att säga: Vi är ett eget samfund. Vi ville markera att vi – vilket är uppenbart – står i svenskkyrklig andlig tradition. De nya faraonerna, de som inte kände Josef, vill inte veta av oss. Vår beredvillighet att stå kvar som en alternativrörelse visades bort. De som avvisade oss är för den delen inte särskilt svenskkyrkliga, ingen nämnd, ingen glömd. Det vi nu skulle kunna göra är att vi säger att vi är det samfund som förvaltar vad Svenska kyrkan inte en gång var utan vad hon i sin egentliga identitet är och ska vara.
Den hållningen skulle då behöva betyda, att Missionsprovinsen söker sin internationella gemenskap långt utöver det lutherskt konfessionella. Det evangelisk-katolska ska förvekligas om den svenskkyrkliga spiritualiteten ska tas till vara. Detta måste vara ansvaret för Missionsprovinsens biskop att rådda i. De nya faraonerna för Svensk kyrkan ut i elände och det sker idogt, dag för dag. Det vi nu bevittnar har ingen kraft att överleva. Så har det varit länge, och det kan man kanske strunta i. Men det hela har varit konsekvent – och då kan man inte strunta i frågan ”konsekvens av vad då; hur tänker de, vad vill de?” Det är en annan hållning än den faraondyrkan som vi kan bevittna. Detta senare utgör en litterär referens till August Strindberg, som ni kanske märkte.
Antje skrev på nytt om barns rätt till andlighet. https://www.svd.se/jackelen-barn-har-ratt-till-andlig-utveckling Några gamlingar av typ biskop Nordin blev glada. Det förvånar mig inte. Barnkonventionen ska användas när den nu blivit lag och samhällets omsorg ska ägnas åt andlig utveckling. Detta uppfattar jag som skrämmande. Här ställs kyrkliga krav på samhällets insatser, där rätteligen Svenska kyrkan själv skulle ta ansvaret för sina döpta. Alla döpta. Det är uppgiften, med en formulering från Antje, ”att lära känna tro, hopp och kärlek”. Riktigt vad det är framstår inte klart. Är inte Kyrkans poäng att vi måste lära känna Kristus? Och det är en kyrklig uppgift, inte en samhällelig. Tänker jag.
Antje tänker inte så. Barnhälsovården informerar som ett bidrag till barnhälsan på samma sätt ska tydligen kyrkan som berättar för barnen om jul ses som ett bidrag till barns andliga och existentiella hälsa. Vad nu detta är…
Antje tänker institution och noga taget samhällsinstitution. Är det i grund och botten ett reformert sätt att tänka? Inte otroligt. Det är i varje fall inte en erfaren församlingspräst som talar om att bygga sakramentalt inifrån och nerifrån i mötet med människor. För Antjes tänkande kan man tänka att det finns viss entusiasm hos andra institutionsbyggare, politiska partier och så. Beslutsfattare gillar att utmana andra beslutsfattare och kräva agerande.
Det hela ter sig – för att använda ett P, Antjes favoritbokstav – det hela ter sig rätt Patetiskt.