Motströms möter vi framtiden

Ni må tro det eller inte, men jag tänkte inte skriva många Dagsländor. Nu pressar det på. Det händer för mycket. Men dagens hållande av Flanellskjortans dag behöver inte så många kommentarer. Dagen högtidlighålls världen över, ser jag på Facebook. Och mottot är ”Motströms möter vi framtiden”.

Lämplig läsning är förstås en äldre artikel, en granskning av Ingmar Ström i tiden.

https://kyrkligsamling.se/wp-content/uploads/2019/12/KS_info_2-3_1971.pdf

Vill någon denna dag läsa en sprillans ny artikel är det Anna Gullberg som gäller.

https://www.liberaldebatt.se/2019/12/folkets-kyrka-i-forandring/

Red. Gullbergs artikel är läsvärd, men inte felfri och perspektivet är alltför schablonartat. På ett kyrkovetenskapligt seminarium hade somligt tvättats bort och en del poänger kanske markerats tydligare. Men vem vill i denna värld se det fullkomliga. I denna värld är bara dumheten fullkomlig, den fullkomliga idiotin alltså.

Vi får veta en hel del. Den präst som driver hbtq-frågorna blir nu sakkunnig i Antjeborg. Det går så till. I världen i varje fall. I Svenska kyrkans gyllene tider gäller att den som inte gillar att församlingsherden (enfaldiga beteckning!) lever i ett samkönat äktenskap och att det i övrigt finns tre kvinnliga präster ”måste byta kyrka. Och det finns det församlingsmedlemmar som har gjort.” Här for den inkluderande Svenska kyrkan all världens väg. Men det gör alltså också församlingsherden. Nyinrättad tjänst i Antjeborg ger möjligheter till ideologisk skolning. Ingen borde missa de totalitära möjligheter som ligger häri.

Men sägs det inte att du är ”välkommen här”, med en underlig ordvända för det är väl ”hit” det ska heta om man är väl kommen? Jo. Alla är välkomna. Det är som hos Orwell. Alla betyder att “alla som vi vill gilla” är välkomna. Inte riktigt de andra. De måste byta kyrka.

Anna Gullberg har också intervjuat Antje.

Antje ”utstrålar lika delar stål och värme när vi möts”, skriver Anna Gullberg. Hon har reporterinstinkt, den saken är klar. Hur ser Antje på dr Rune Imberg som avkragats men icke. ”Det är naturligtvis teologiskt ytterst problematiskt”, heter det med en typisk antjesk formulering. Vari ligger problemet? ”Det tycks finnas en oklarhet i kyrkoordningen”. Tja, eller just den glipa en reformatorisk kyrka måste hålla öppen för att inte göra sina egna ordningar gudomliga på avgudadyrkarvis?

Vad förstår Antje av vad dr Imberg har anfört? Att samtal i sak är viktiga? Inte riktigt. Viktigare tycks vara att korrigera i kyrkoordningen så att alla nästan 6 miljonerna medlemmar ska fatta att biskoparna är våra andliga ledare, precis som Leo X på sin tid. Det vill säga den tid när dr Martin Luther fattade att vad påven än var, någon andlig ledare var han inte. Inte påläst, inte lyhörd. Hon har mer och än mer belysande att säga:

”Det är intressant att det är den gruppen som traditionellt har haft den starkaste förståelsen av vad ett biskopsuppdrag är som nu omdefinierat det därför att det är en kvinna som har blivit vald till det. Det blir som att försöka hitta ett sätt där det fortfarande går att vara anställd och lyfta lön i kyrkan men lojaliteten är flyttad till en biskop utanför Svenska kyrkan.”

Nu vet vi hur Antje uppfattat situationen. Jag väljer att tänka att hon inte helt enkelt är tarvlig utan tror att Missionsprovinsens folk är ute efter anställningar och löner. Biskopen Ådahl är pensionär, dr Imberg har ingen kyrklig anställning eller lön, de tidigare biskoparna var lika av Svenska kyrkan oavlönade. Och den lilla komplikationen att Missionsprovinsen är i andlig mening svenskkyrklig, går Antje förbi.  

Därtill är det väl så, att den starkaste förståelsen av vad en biskop är gör att många av oss inte längre självklart uppfattar de som nu träder fram som biskopar som biskopar på det vis biskopar i Svenska kyrkan var för alls inte länge sedan. Distinktionen mellan vad en stiftschef och en biskop är har dock förts i Sverige och i England och USA sedan 1980-talet. Den diskussionen har varit öppen, tillgänglig, gjort avtryck i artiklar och böcker. Kanske är det just sådana böcker Antje inte av någon anledning läser.

Att Antje inte läst docenten Johan Sundeens bok 68-kyrkan är en information som lämnas och som stämmer till eftertanke. Så väldigt många böcker om Svenska kyrkan publiceras inte och att Antje uppenbart inte bryr sig om att läsa (eller tar sig tid, som det heter) är kanske inte uppseendeväckande men i varje fall informationsbärande. Det hade kanske varit på sin plats att kunna visa sig påläst när nu Antje såg som sin plikt att säga ifrån, när Jimmie Åkesson kallade Svenska kyrkan ”vänsterliberal opinionsbildare”? Då hade Åkesson inte ens bläddrat i boken Resisting Exclusion, som annars gett honom vatten på kvarnen, alls inte utan betydelse i klimatnödläget och den omfattande torkan.

Och så till sist:

Antje saknar ”en bra stridskultur” i Svenska kyrkan. Håhåjaja. ”Själv anser hon att det ska rymmas många olika röster i Svenska kyrkan, och att diskussionen ska ha högt i tak.” Håhåjaja igen.

Riktigt nykter ska nog en god kyrkokristen inte hålla sig på Flanellskjortans dag. Men självfallet nykter när det gäller omdömet, den andliga urskiljningsförmågan. Motströms möter vi framtiden.