Aftonbladet gav beskedet.
Åke Göransson, 61, generaldirektör vid Myndigheten för stöd till trossamfund, har dött i Rumänien.
Svensk polis har inlett en förundersökning om misstänkt mord.
Det är sorgligt. När hans faster Anna-Lisa Göransson, s-politiker i kyrkomötet men kyrklig, Johan Olof Wallinare (ordförande i sällskapet, vill jag minnas) hade lite svårt för oss då unga kyrkligt förnyade var den förmildrande omständigheten att vi båda gillade Åke. Vi hörde till samma glada gemenskap; arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. I tidens läng insåg Åke att han nog var mer thomist än lutheran och simmade över Tibern. Han kom sedan att få tjänst vid Stockholms katolska stift och blev sedan tjänsteman vid SST för att fortsätta som generaldirektör för myndigheten.
Jag hörde och hör till dem som beklagade när många i ålder tio år yngre än jag gav upp om Svenska kyrkan. Jag kan motvilligt förstå varför. Det de trodde och höll på var ifrågasätt och ett stigma när de var kvar i Svenska kyrkan men i Stockholms katolska stift var det helt normal kyrkokristendom. Det hindrade inte att jag med glädje kunde hälsa Åke när vi möttes. Han hade dock kvaliteter som Svenska kyrkan bättre och mer lyhört tidigt borde tagit tillvara. Jag uppfattade nämligen att han hade en prästkallelse. Men jag kan redovisa min tvehågsenhet. När en dörr stängd öppnar Gud en annan. Generaldirektör är inte det sämsta Gud kan erbjuda…
Åke gillade att resa. Och så blev han mördad just på en semesterresa i det som i romarriket var provinsen Dacia. Motivetkan vi bara gissa oss till om det var mord.
Jag inser dock att jag har ett par vänner som råkat ut för detsamma, ond bråd dör på semester eller ledighet. Det är en fallen värld vi bebor och är en del av.
Många är Åkes vänner. Är det någon tröst just nu? Inte för dem. En som hade vänskapens nådegåva är borta. Det skapar tomrum. I min ålder är det förstås också så, att jag har en uppsättning vänner på andra sidan. De har format de gemenskaper där jag varit med. Inte alltid har jag haft vett att markera att de varit tillgångar också i mitt och mina gemenskapers liv. Fast ibland borde de själva ha så mycket vett att de förstått att jag uppskattat dem.
Det kommer väl fler besked om Åke men jag ville skriva här. Jag hör till dem som ber för våra döda.
RIP