Antjes kamp mot patriarkatet fortsätter besvära mig. Hon drev i Expressen på julafton tanken att patriarkatet upphör med Jesu födelse. Det gick jag inte på.
Fadern sänder Sonen. Och Fadern har jag sjungit om i julens gudstjänster. Om jungfrun också! Men det besvärande är förstås att med Antjes sätt att nytänka, blir allt som föregått nu obsolet. Gamla testamentet kan skrivas av. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit. Så tänkte de liberalteologiska antisemiterna i 1930-talets Tyskland, så tänkte kättaren Marcion. Jesus tänkte inte så. Inte ett prick, inte ett jota, i lagen skulle tänkas bort, sa han. (Mt 5:18) Eller sa han verkligen så? Kanske har han bara av evangelisten tillskrivits denna uppfattning? Ni märker att jag är bevandrad angående hur de teologiska valserna går. Men jag går inte på det.
Nu vill jag på inget sätt hävda, att Antje skulle vara antisemit. Men hennes lilla teologiska variant –där hon gör rent hus med patriarkatet och därmed den patriarkala historien, Abraham, Isak och Jakob till exempel – är så uppseendeväckande, att den söker sin beteckning. Hur vore det att kalla tilltaget ”antjesemitiskt”?
Antjesemitism behöver inte betyda en uppgörelse med det judiskt patriarkala. Sådant vore känsligt. Det behöver man inte ha en pappa som varit soldat i Adolf Hitlers krigsmakt för att fatta. Det räcker med konstaterandet att patriarkatet har upphört. Då är saken klar. Detta upphörande (eliminerande) skulle kunna bero på att den materiella verkligheten söker sina ideologiska former. En kvinnlig ärkebiskop i en kyrkostruktur med många kvinnor i prästämbetet och en del ytterligare i biskopsämbetet, i diakonatet och bland övrig anställd personal måste göra upp med det som definieras som patriarkat. Då får rätt självklart en del av det gamla ryka, enkannerligen det som kan definieras som utslag av patriarkatet. Antjesemitism är bortväljande. Urvalskristendom. Utan frälsningshistoria, förstås.
Den bekymrande omständigheten, att vi möter en ideologisk reflex av ett materiellt förhållande och egentligen inte en utvecklad tanke med gjord konsekvensanalys, får vi för ögonblicket inte fördjupa oss i. Handikappet känns lite som det var för Nalle Puh: En alltför liten hjärna. Hur ska vi då kunna förstå?
Nu är Antje kanske inte heller den som rett ut de intellektuella omständigheterna kring det egna korståget mot patriarkatet. När jag hörde henne i Berlin i maj 2018 hade hon bara fått ihop fyra (4) P:n att dra i härnad mot. Hon hade fortfarande bara fyra när hon drog samma ramsa inför kyrkomötet: Polarisering, populism, protektionism och post-sanningar. Nu läggs alltså Patriarkatet till. Om dessa P:n gäller enligt Antje att de hänger ihop och förstärker varandra. De påverkar dagens värld och dagens kyrkoliv. Det betyder inte att vi ska ge upp hoppet, förstås. Vi kan vara förankrade i evangeliet och därvid också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som delvis inspirerats av kristen tradition. Där fick Eleonor Roosevelt plats också! Men ordet ”delvis” ska vi lägga på minne. Vi talar helig skrift.
När Antje exemplifierar med frågan om barnens rättigheter blir det hela inte bara belysande utan självlysande. Ska vi försvara barnens rättigheter inför offentligheten kan vi knappast göra det med ord av Jesus – om hur han välsignar barnen eller vilka som är störst i himmelriket. Vi gör det med FN:s barnkonvention! På så vis kan vi vara säkra på (kursiverat här av mig) att Kyrkans offentliga röst står i överensstämmelse med evangeliet och Guds kärlek till världen. Jodå, jag återger vad hon sa i Berlin korrekt men på svenska. Also sprach Antje. Fattar Nalle Puh hur fint det hela är? En gång till: exmplifieringarna är Antjes, inte mina.
Det hopp Antje står för är något annat än optimism. Detta hopp har sin utgångspunkt i Guds frälsningshandlande. På så vis kan Antje – och vi alla – stå populismen emot.
Svenska kyrkan har närmare sex miljoner medlemmar och det gör den intressant för trollfabriken som vill destabilisera. När Antje talade i Berlin var hon explicit med att hon själv utsatts för dessa troll i den egna kyrkan. Det har inte handlat om stora attacker, snarare en konstant” intimidation”, sådant som irriterar alltså. Hur trollen jobbar har Antje förstått av en artikel i Eskilstunakuriren. https://www.ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/sa-styrs-den-svenska-trollfabriken-som-sprider-hat-pa-natet-mot-betalning-sm4519467.aspx
Vi har alltså sett Antje på ett säreget sätt i renhållningsbranschen; antjeseptiskt. Jag kan återge hur en ärkebiskop förstår situationen och de krav som ställs. Hon talar utrikiska:
”The demand made of the Swedish church is to become more Swedish, i.e. nationalistic, and to be more like a church, ie. to put up a front, above all, against Islam. The allegation that the church is being political instead of Christian, if it expresses itself on public issues, often comes from people who have themselves adopted a resolute political position.”
(Jackelén, Responsible Church Leadership in the Face og Polarization, Populism, Protectionism and Post-truth i boken Resisting Exclusion, Evangelische Verlagsanstalt 2019, s 30)
Vad ansvarsfullt ledarskap innebär för Antje går att förstå. Men känner vi igen hennes verklighetsbeskrivning, den verklighet hon med sitt ansvarsfulla ledarskap ska hjälpa oss hantera? Den frågan lämnas till läsaren.
Ska antjesemitism och antjeseptiskhet vara ledstjärnor kanske det måste gå så här? Om någon blir lite förvirrad kanske den enkla förklaringen är ett tilltagande främlingsskap från dem på de högre höjderna inför folk och fä samt förhållanden i Kamomilla stad? Medge att inblicken i Antjes tankevärld föder – tankar.
Konferensrapporten från Berlin finns att ladda ner på Lutherska Världsförbundets hemsida. Det är ju inte alldeles säkert att alla (som jag) vill lägga 3-400 kronor på att ha aktstycket i bokhyllan. Man lär sig dock hur eliten tänker, för det var en elit som fick vara på konferensen, De icke så fullt egalitära släpptes in för att lyssna under två timmar. Man kan väl säga att konferensrapporten inte rymmer så många alternativa fakta. Kämparna som skulle stå högerpopulismen emot i Guds namn tycktes rörande överens om den höga missionen. https://www.lutheranworld.org/content/resource-resisting-exclusion-global-theological-responses-populism
Om konferensen finns annars det att säga, att biskopen Heinrich Bedford-Strohm var en pratsam herre, som moderatorn pastor Eva Harasta alls inte kunde stoppa trots trägna försök. Det var den vanliga hållningen: den pratsamma gubbjäkelshänsynslösheten fick ett ansikte (inkarnerades). Biskopen talade mot AfD; Alternativ für Deutschland. Kyrkan måste nämligen vara en röst mot högerpopulismen. Mig roade det hela. Snacka jämställdhet går alltid, men… Pastor Harasta tyckte jag dock gentlemannamässigt synd om. Trots biskopens tal om hopp, verkade hennes läge faktiskt hopplöst. Den tyska självreflektion biskopen talade om, gällde uppenbart inte honom själv.
Om detta sedvanliga elände roar, vad handlar det då om? Upptäckarglädje! Att få se vad som döljer sig under orden.
Detta var allt för år 2019.
Gott slut!