Julfriden har inte gått in ännu och ingen i de högre kyrkliga sfärerna gör ännu särskilt mycket för att bereda väg för julfriden.
Först kan vi ta oss an Rättsavdelningens Promemoria: Om biskopens uppdrag och tillsyn. Den har slöjdats ihop för att hantera dr Rune Imbergs frikännande. Han ifrågasatte ju biskopen som andlig ledare. Hur hanteras detta?
Det är den vanliga kommandostrukturen, den dr Luther på sin tid hade problem med. Biskopens uppdrag är ett och odelat och har grundförutsättning biskopens teologiska och andliga ledarskap. Detta står i inledningstexten och det är en helt ogenerad rättsavdelning som är inne i den texten. Det lilla problemet, att inledningstexterna aldrig antagits utan ses som redaktionella texter, borde hanteras. Det måste betyda, menar jag, att ändringar där är ointressanta. Annars borde samtliga texter gås igenom och antas med den grundläggande frågan varför detta inte gjordes i kyrkoordningsarbetet 1998/99. Svaret är nog att det hade varit alltför mödosamt. Och eftersom texterna inte bar längre än att de gav ett ramverk, var det då inte så viktigt.
Dr Imberg friades av Överklagandenämnden. Han hade inte agerat i enlighet med de åsikter han gav uttryck för. Det berodde uppenbarligen på att dr Imberg beredvilligt kommit till samtal med stiftschefen. Nu ska det dock skapas ”tillräcklig tydlighet” och vad det betyder, kan man förstå. Gehäuse-mentaliteten ska formaliseras. Ordnung muss sein. ”I syfte att tydliggöra att biskopens uppdrag i dess olika aspekter har som en grundförutsättning biskopens teologiska och andliga ledarskap, föreslås en komplettering i beskrivningen av detta uppdrag i tredje stycket i inledningen till sjunde avdelningen i kyrkoordningen.”
Jaha. Men inledningstexterna är alltså aldrig antagna. Och helt korrekt anges att Andra kyrkolagsutskottet avvisade vad dåvarande centralstyrelsen föreslagit, CsSkr 1999:3, nämligen att kyrkoherden skulle vara ”andlig ledare”. Lika med biskopen men där föreslog inte styrelsen att biskopen i egenskap av andlig ledare skulle göra någonting, för ”andlig ledare” var ett begrepp som sållades bort. Det är oklart vad begreppet betyder alltsåoch i en evangelisk kyrka kan en komminister i Lund vara den andlige ledaren, inte biskopen. Det borde alla veta utan att närmare vara inlästa på Henric Schartau. Andligt ledarskap är något annat och går långt utöver det som en rättsavdelning i Antjeborg behärskar och långt utöver det som partiernas kyrkopolitiker har pejl på. Om en i semireformert tradition fostrad ärkebiskop förstår detta, ter sig i dagsläget ovisst. Men Luther fattade.
Nu bråkas om Missionsprovinsen också. Den är en ”kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan”. Det är formellt riktigt men är det sant? Missionsprovinsen inte bara ser sig utan är inställd i Svenska kyrkans andliga tradition. Det är denna komplikation kyrkosystemet på allt sätt vill hålla ifrån sig. Visare vore att ta upp utmaningen i detta sakförhållande och ge sig in inte bara i Missionsprovinsens egna positionsbestämningar utan också in i Bekännelseskrifterna, som kom till i en situation där några katoliker ville visa att den odelade Kyrkans tro var deras, när de romerska katolikerna hade valt särmeningar som identitetsmarkörer. Detta samtal kunde bara bli intellektuellt och andligt stimulerande. Just därför kommer det aldrig till stånd.
Tanken att en biskop är andlig ledare måste i en evangelisk kyrka i hög grad ifrågasättas. Det vet det troende folket först i efterhand, inte när en biskop väljs och vigs. Teologisk ledare? Skrattsalvorna ljuder vida över världen. Vid Vatikankonciliet skulle biskoparna rösta, men de kloka hölls sig med teologiska rådgivare. Skälet var enkelt och simpelt. Biskoparna trädde inte fram som teologiska ledare i den meningen. Alltså fick en sådan som dr Ratzinger en roll. Han kom att sluta som påve och blev ledande teolog, men han och en del andra är undantagen som bekräfar regeln.
Ta Modéus I. Han skriver julbrev till sina kära vänner i Linköpings stift utan att förstå att de som inte definierar sig själva som hans ”kära vänner” känner sig exkluderade. Modéus I undrar om just lärande och undervisning kanske är en av kyrkans riktigt stora framtidsfrågor. Han som undrar skulle alltså vara teologisk ledare. Mycket ska man höra innan örona trillar av,, men nu sitter de bra löst.
Den teologiske ledaren har kommit på att skolan inte undervisar på samma sätt (som vad då, när då?) och att många har oroat sig över att förtrogenheten med det kristna arvet bleknar bort. Jo, för 50 eller 100 år sedan… Men nu ska det satsas: ”Också livets djup och livets stora frågor kräver ord och föreställningar för att bearbetas.” Det är projektet att ”berättelsen befriar”, antar jag. Unga människor bör få redskap för att brottas med livets utmaningar.
Modéus I ser att ”redskapen för att spegla sitt liv i Jesus, i den kristna trons grund försvinner.” Ta ut satsdelarna. Vad ska Modéus I göra? Det handlar i grunden om ”att hjälpa fler att se att kristen tro ger omistliga perspektiv på livet”. Hjälpism av gammalt gott märke. Vi brukade vara emot det. Vi brukade mer lita på den Helige Ande. Men nu blir det jul igen. Gud är mitt ibland oss ”så som det nyfödda barnet Jesus påminner oss om”. Påminner oss om? Jag tycker att den andlige och teologiske ledaren slirar här. Det nyfödda barnet påminner oss inte. Han är Gud hos oss.
Vi går till Antje. Från den tidning jag inte längre håller mig med, kommer information om hur Antje lägger ut texten. ”Det handlar om att bidra till ökad kunskap så att barn och vuxna får förståelse för en trostraditions språk, berättelser och livsvärld. Tillgången till ett existentiellt språk och ett kristet sammanhang kan vara skillnaden mellan liv och död, inte minst när livets allvarliga frågor öppnar sig som en avgrund framför ännu oerfarna tonårsfötter.”
Det finns få ting som pigga upp de kristliga så mycket som brustenheten. Andras. Då livas de liksom upp, då läggs orden till rätta, fetare än julmaten. Men hon säger faktiskt inget om Jesus Det är Berättelsen igen. Kristet sammanhang? Varför säger hon inte söndagens högmässa? Jag börjar misstro utbildningssatsningen. Den tycks sakna både missionsiver och apologetisk kompetens. Men var inte rädda. Svenska kyrkan satsar 75 miljoner på färdplanen för klimatet. Sägs något om Jesus i den? Vi får se. Eller inte. Höra får vi nog göra. De gillar att berätta, de som gärna framträder som andliga och teologiska ledare. Alla teologie doktorer går inte på detta. Inte dr Imberg, inte – ja, känner jag egentligen någon doktor som gör det?
Här avtecknar sig en kyrka i sönderfallets tid, det är min allvarliga mening. Klart att detta inte går.
Vill någon se andligt ledarskap i praktiken, tror jag statstelevisionen gärna bistår. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/konfirmationsprast-avkragas-det-ar-den-starkaste-pafoljden?fbclid=IwAR0poZj-VsY19r7BrRSQ-ijwcRkyVbHFBItloMsql_ahLUy6lL6R8DIQGW4