Denna den 19 december är det som vanligt min dopdag. I 71 år har jag varit döpt och med i Kristi kyrka. Folke Hyltén-Cavallius gjorde vad han skulle. I 48 år har jag denna dag varit präst och detta därför att Olof Sundby vigde. Naturligtvis är jag präst i Kristi kyrka. Den som egentligen döpte och vigde var Gud själv. Så ser en evangelisk katolik saken. Så såg dr Luther saken. Det gör de romerska invändningarna svårhanterliga. De handlar inte om mig, inte om biskopen som vigde. De handlar om vad Gud gör – och det är något som inte löses på kyrkopolitisk eller kyrklig maktpolitisk väg. Minns Leo X. Skulle hans grunda teologiska kunskaper vara ett argument i sammanhanget? Nä, sekularisera mera för att hålla det heliga heligt, det är mitt enkla budskap denna dag.
Dock blir jag – trots denna stolta paroll – inte särskilt hågad att fira prästvigningen. Det är kanske sant att det enda Gud kunde ha mig till var präst, men jag hade för egen del kunnat vara en del annat. Nå, jag fick somliga arbetsuppgifter som var meningsfulla men inte karriärbefrämjande precis. Och det vi hade kunnat förnya, skulle vi effektivt förhindras att göra.
Ämbetsfrågan gällde det att hantera och veta att ordet schibbolet måste uttalas helt korrekt. (Dom 12:5-6) Annars försvann ”kulpengarna”, de nya inspirerande ansvars- och arbetsuppgifterna samt guld eller silver-kanten på pensionen. Jag kunde inte hantera ämbetsfrågan, för jag förmådde inte tala dunkelt eller korrekt (välj själv!) om det som var mina allvarliga invändningar mot ett politiskt beslut fattat i Sveriges Riksdag av politikerpatrask, som alls inte sökte Guds mening med Kyrkans ämbete. Politikerpatrask? Kom på ett bättre ord för dem som i riksdagen traskar patrullo.
Några av kamraterna har tänkt om. Vi talar inte om det. De har inte funnit det angeläget att till oss andra bringa de goda tidenderna om hur man kommer till ny insikt om Guds avsikt med Kyrkans ämbete. Men de kom sig på detta sätt upp i ansvar och lön och pension.
Detta kan tyckas vara ett tarvligt sätt att misstänkliggöra ärbara teologer. Tycker ni det, så kom på ett bättre. Några av de uppburna tycker jag sämre om än andra, det var de som teg när kamrater jagades. Alla omtänksamma var inte av det slaget. Några teg faktiskt inte när det begav sig. Men de lyckosamma, vars fäder och anfäder var vänner med biskopen och biskopens pappa, de kunde tiga och låta prästvigningskamraterna offras medialt.
För egen del har jag vid några tillfällen bestämt mig för att revidera mina kunskaper. Jag har inte fått uträkningen att bli en annan än den jag efter omprövning kom fram till. Och märk då att Margit Sahlin och jag aldrig var fiender. Ingen har heller sagt att jag inte läst på i sakfrågan. Jag finner då och då anledning påpeka den saken.
Tvekar jag, här piruetterar jag, i ämbetsfrågan spelar jag i minnet upp 50-årsjubiléet. Då försvinner varje tvivel. Det var ju inte ett 50-årsjubiléum, som bäst var det 48 1/2 år. Men det skulle på kommando firas att vi i 50 år haft kvinnliga präster år 2008, fast vi inte haft det. Då kan man förstå. Det kom inga människomassor till de påkostade firningsgudstjänsterna i stiften. Jag följde eftersinnande allt vad som utspelade sig och skrev på det som hette Dagblogg. Sedan kom bloggarna i boken Det lustiga året 2008 (Gaudete). Alla fann inte boken lustig, inte ens räckan av händelser lustig. http://kyrkligdokumentation.nu/sandahllustigaaret.pdf
Jag kan ta fram Biskopsmötets bibelkommission och boken Bibelsyn och bibelbruk (1970) också. Detta var den slutliga argumentationen i frågan. En sådan framställning förstärker varje motstånd mot reformen. Det stod klart redan år 1970, när Svensk Kyrkotidning inte hade något att skriva i saken medan Svensk Pastoraltidskrift hade en livlig debatt med folk från de olika sidorna. Sådant glömmer vi inte. Fast – oss emellan – varför har vi som inte övertygats om ämbetsreformen haft bördan att bevisa vårt tvivel och motsidan sluppit ge skäl för sin tro, bortsett från att utöva makt över samvetena? Jag tror jag gav svaret. Maktpositionen är svarslös därför att den har makt. Men till vad? Nu faller ju så mycket i kyrkosystemet och så många av oss hamnar alltmer i positionen att det hela inte kommer oss vid särskilt mycket eftersom vi inte kan göra något åt saken. Ska vi känna oss som Stefan Zweig och Joseph Roth i Ostende året före kriget eller finns det andra förhållningssätt?
Men blev inte ämbetsreformen riktigt bra, folklig och rekryteringsbefrämjande? Det blev – för att ta i försiktigt – just så som minoriteten sa att det skulle bli, just det som biskopar så harmset avvisade som illasinnade elakheter. Tar man i mer, blev ämbetsreformen mer än vad någon kritiker kunde föreställa sig. Den övergår allt förstånd.
2020 är det 40 år sedan P O Ahrén vigdes till Lunds stifts biskop. Det ska firas. Jan-Olof Aggedal har skrivit boken ”Mer livsform än yrke”, som presenteras i Lund den 21 mars kl 10.30. Jag ska läsa, men förmodar att Aggedal kanske inte riktigt belyser hur Ahrén utövade makt över den som svagare än han, prästkandidaten t ex. Jag behöver inte ha några synpunkter på detta. Jag kan tänka mig att före detta missionsförbundare programmatiskt gör så, Ahrén i Lund, rektor Dahlbäck och Hillerdal i Växjö. I Lund fanns verkligen det som i ogudaktiga sammanhang hade kallats ”ett banditgäng”. Nu är sammanhanget gudaktighetens. Men banditgäng.
Verkar jag bister denna festdag? Då vill jag muntra upp oss. Ni får något som är ett inlägg som oscillerar mellan undervisning och underhållning. Här belyses vart ämbetsreformen uppenbart leder: spela och njut eller tjut eller gör bådadera eller gör vad ni vill. Det är fest!
”Si själv, lade drul!” https://www.facebook.com/bugninipriests/videos/1437906296372201/?v=1437906296372201&external_log_id=808337b2428e8b540ec2fcdadbc25d8e&q=celebration%20women%20priests