Ni behöver inte undra längre. Patrik Pettersson, som anklagades av Antje för att komma med ”elakt skvaller”, hade jag gärna satt dit genom att läsa dokumentationen från det som föregick påvebesöket och fått fram bevis för hur lågsinnad han egentligen är. Stackars Pettersson hade ju lyssnat på de misshagliga, de elaka skvallriga, menade Antje. Jag förstod att hon var upprörd. Allt som föregick besöket i Lund för mer än tre år sedan, kunde enkelt redas ut genom dokumenterad brevväxling. Sådan finns. Då skulle saken vara ur världen. Må vara att komminister Pettersson är en syndare, men då vet han att man alltid kan be om förlåtelse och Antje skulle veta att ge den.
Brevväxling av det här slaget ska vara öppen i Svenska kyrkan, ty denna öppenhet slogs fast i arbetet med kyrkoordningen. Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Mer än så. Jag drev tanken att de tidigare sekretessreglerna fortfarande skulle gälla. S-mannen Torgny Larsson och jag var överens. Det blev så. De gamla reglerna om hemligstämplande kunde också alltid omprövas, så skedde t ex med biskopsmötets överläggningar i ämbetsfrågan. På min begäran! Ni har väl läst boken Kyrklig Splittring?
De inskränkningar som skulle gälla, när det handlar om offentligheten, var de självklara. Frågor om ekonomi, privatliv och sådant som röjer samarbetspartners förhållanden i andra länder, dvs sådant som kan skada den andra parten, ska inte lämnas ut. Svenska kyrkans internationella arbete, dvs Missionen och Lutherhjälpens partners måste skyddas men också andra internationella relationer. Deras verksamhet ska inte skadas av vår kyrkas öppenhet. Men det är självklart, och om detta är min vän rättschefen och jag helt överens, att med detta ”rimligen måste framför allt avses förhållanden utanför Sveriges gränser.”
Nu har jag fått besked. Maskade handlingar. Men inte likadant maskade som vid förra utlämnandet. Varför är det väsentliga maskat? Jag menar, Antje har skickat mejl till Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift. Han är i någon mening skåning, men Skåne är numera svenskt. Stockholm är ursvenskt. Kan någon hävda att det katolska skulle vara ”internationella relationer”? Saken gällde ju aggremangerna då Frasse skulle komma till Malmö (numera en i någon mening svensk stad om än mångkulturell). Likväl ”finns särskild anledning att anta att det kan skada Svenska kyrkans internationella relationer”. Vad är det Antje har ställt till med? Så här långt verkar det ”elaka skvallret” vara helt befogat. Annars skulle materialet väl ha släppts? Det internationella kan inte heller gälla i Svenska kyrkans relation till Lutherska Världsförbundet, det vore orimligt att se detta organ som ”internationellt” och än mindre mena att LVF skulle lida skada eller men av att vi fick läsa dokumenten. Jag menar, här har ju läckts värre info om Zoltan Káldy till exempel…
Var och en har rätt att ta del av handlingarna, det är grundhållningen. Saken gäller ett förhållande mer än tre (3) år tillbaka i tiden. Jag är dock teologie doktor i ämnet missionsvetenskap och ekumenik. När jag vill forska i detta intressanta material kring det som föregick de numera berömda ekumeniska imperativen, får jag inte se bakgrundsmaterialet och kan inte förstå hela bilden, som det heter. Hur många år ska gå? 5, 8, 10 eller 25? Ska det kanske gå så lång tid att alla inblandade är döda? Vad är därmed vunnet?
Dessutom vet ju motparten, den som fått ampra ord från Antje, precis vad som är skrivet. Om de internationella relationerna skulle kunna skadas, är de faktiskt redan skadade. Den enda som vinner på att anklagelserna mot Patrik Petterson för ”elakt skvaller” inte kan visas vara sanna, är förstås Antje själv. Och just detta var inte meningen med de bestämmelser som återfinns i kyrkoordningen. Ingen maktfullkomlig ärkebiskop skulle i det tänket få avgöra vad all mogen skulle få veta. Bilden av en maktfullkomlig Antje tonar ånyo fram på ett obehagligt sätt, kanske rentav ett tyskt sätt? Minns Torgny Segerstedts kamp mot denna hållning. Den manar till efterföljd.
Självklart ska jag överklaga detta orimliga beslut.
Jag talade med en kär vän. Han har visserligen sorg och jag la mina ord försiktigt, men han fick i alla fall ur sig att enligt hans kompetenta bedömning: ”så rasar hela kyrkosystemet och det drabbar oss alla”. Hur kunde han säga något så förskräckligt? Jag anförtrodde honom beskedet om kyrkokansliets maskade handlingar. Jag fruktar att min vän, med mångårig insyn i kyrkosystemets alla vindlingar, har rätt. Det betyder: jag fruktar att han vet vad han talar om.
Kommer Torsdagsdepressionen att skriva om detta förunderliga och märkliga agerande i Antjeborg? Torsdagsdepressionen nöjde sig för drygt tre (3) år sedan med beskedet att den inte fick veta något. Detta kallas nog kyrkojournalistik…
Själv ska jag måhända supa mig full. Det gör jag i ty fall i djupaste medkänsla med min vän rättschefen, som nu i tjänsten nödgas gå orättens ärende. Alternativt ska jag vara nykter och sur och låta detta gå ut över tre hundar och en katt. Nu har jag sannerligen ett etiskt dilemma att hantera. Jag drages, som aposteln Paulus, åt båda hållen.
Vill någon begära ut rättschefens besked är det ärende dnr Ks 2019-1533. Det är alltså i kyrkostyrelsens namn den arma rättschefen skriver… Vad gör Frimodig kyrka i detta läge? Låter tystnaden tala?