Ångest är vår arvedel. Och då talar vi inte bara klimatångest. Denna värld är lagd under en annan furste än dess rätte Herre.
När jag var något yngre, dvs 1960- och 70-tal, handlade diskussionerna om lag och evangelium. Lagen behövde inte särskilt förkunnas, för den hade människor redan klar för sig i sina hjärtan, hette det i Lund. Gustaf Wingren och Olof Sundby framstår nu som exponenter för en teologi i en tid när den kristna tron var på väg ut ur medvetandet, men inte hunnit ut ännu (om ni förstår vad jag menar). Riktigt vad de högkyrkliga fäderna anförde, minns jag inte så noga. Men de försökte säga, att lagen alltid måste utläggas – jag antar eftersom de lagiska kraven kan bli falska, de också. När andan faller på borde jag gå till läggen och läsa om. Just nu räcker det nog att konstatera, att vår tid är lagisk. Klimatlagisk. Och de lagiska kan finna tröst i talet om nödvändiga försakelser och umbäranden. Somliga tröstar sig med att vi ska få en upplyst despoti. En Führer befaller och vi följer. Är miljöpartister just de gröna fascister det varnades för?
Vad säger Svenska kyrkan? Svenska kyrkan beklagar. Det är, om översåtarnas tankegångar ska följas, ”klimatnödläge” och tiden är uppenbarligen kort. I tjänsten har pastor Grape farit till Madrid; vi betalar hans lön, hans traktamente, hans resa och hans boende. Sannolikt är han inte ensam. Om han tagit tåget, som forna tiders statstjänstemän gärna gjorde, blir traktamentet högre eftersom han måste resa under längre tid.
Vad är det Svenska kyrkan inte förmår sig att säga? Att denna värld i sin helhet är ett provisorium, men ett Guds provisorium. Den ska gå under. I detta provisorium har människan fått förtroendet att vara förvaltare. Förvaltarskap innebär att ta vara på jordens tillgångar (de fossila också) och de begåvningar som lagts i oss för att uppfinna ny teknik på allehanda områden. Det betyder ansvar att tänka konstruktivt, dvs inte bara nytt utan också förstå konsekvenser av det nya. Ett smärre problem i sammanhanget är att vi bara är människor, dvs lika föregående generationer. I varje generation finns virrpannorna. De kan mer än många drivas av stora tankesystem och därför, just därför, måste de iklädas tvångströjor. Annars går det oss alla illa. Vi som inte är riktigt så förvirrade, hämtar information om det mänskliga livets villkor i de resurser Gud gett oss, alltså också hos profeter och apostlar. Det betyder att de kyrkokristna alltid har kritiska referenser för sitt tänkande och strukturerande av tillvaron. Så praktiseras ett sunt främlingskap i samtiden. Och så demaskeras det fulspel världens furste bedriver. Egentligen är det lika enkelt som svårt. Fursten ljuger. Undersök vad som sägs och om det som sägs inte riktigt stämmer (därför att det är fel, för mycket eller för litet…) är det antagligen ett furstligt bedrägeri vi bevittnar. Furstliga bedrägerier framställs furstligt, det är givet. Så det makalösa och imponerande är därmed inte säkert sant.
I Varberg får de arma kyrkoarbetarna till jul glädja sig över kyrkoherdens av kyrkomedel bortskänkta julklapp till Extinction Rebels. Jag påmindes om ordet ”virrpannor”. Det är i sammanhanget användbart. Att en virrpanna kan bli kyrkoherde, torde inte komma som någon nyhet för någon. I de allt smärre kyrkliga omständigheterna betyder emellertid just förminskningen att utrymmet för en virrpanna blir större. Det är logiskt. Alla tittar på, men ingen kan göra något. Kan en kyrkoherde anmälas till domkapitlet för att han är en virrpanna? Ni märker själva omöjligheten utan att jag behöver utlägga den närmare.
Nå, domedagen närmar sig. I Ryssby kyrka (Kronobergs län) framställs den som ett kärnvapenmoln på muralmålningen, det var väl 50-60-tal?). Någon altartavla med befolkningsexplosion (60-70-tal) har vi inte, men förtvivla inte: klimatnödläget kan säkert avmålas som domedag nuförtiden. De lagiska hämtar tröst i själva eländet. Späkelsen har sina förtjänster. Och de som talar om ”klimathysteri” kommer självfallet att hamna i helvetet som de otrogna de visat sig vara.
Vi har inte lång tid på oss, sägs det. Senast tydligen bara 18 månader. Förra året var det 12 år, 11 nu alltså. Jag läser, som ni märker Sherelle Jacobs i Daily Telegraph den 3 dec. Men frågan ställs: ”Are we already doomed, or nearly doomed, or nearly already doomed? More is the mystery.” Själv vet jag inte vad jag ska tro.
IPCC har till uppgift att beskriva mänsklig påverkan på klimatet. Då faller solen och vulkanerna bort, eller? Och frågan hur mycket koldioxid haven släpper ut (mer i varma hav än i kalla) i relation till mänsklig aktivitet har jag inte fått något svar på – om nu inte klimatskeptikernas svar ska duga. Men duger deras svar faller den klimatapokalyptiska berättelsen och bara den bibliska återstår.
Finns det också fog för invändningen att IPCC levererar projektioner och inget annat och att felkällorna därmed är så omfattande att allt blir rätt lösa gissningar? Kan jag få klart besked om temperaturhöjningarna också? IPCC sa att det handlar om 0.2C per årtionde mellan 1990-2005 och skrev så fram prognosen för 20 år. Men när någon (vem?) mätte temperaturer fram till 2012 så hade det under en 15-årsperiod bara blivit 0.05C. Hur är det egentligen? Ångest är vår arvedel. Misstro livshållning. Antagligen är just en konsekvens av en trygg kristen tro just misstro inför denna värld – med färden i världen och tingen däri. Levernets oro och sorg och besvär klär sig nu efter klimatet! Ska vi gå på det, vi som alla de allvarliga lagiska? Eller har vårt idoga gudstjänstfirande ändrat somliga perspektiv?