En kapsel med klipp från 1960- och 70-talen hittade jag å Lantegendomen. Det var ungdomar inte på glid utan goda unga kristna på sommarmöte på Kronoberg poch på stiftsungdomsting i Växjö. Jag fanns med på sommarmötet. Det måste ha varit när jag skulle vikariera som resesekreterare hösten 1970. Thommy Hägg, RIP, var mötespräst. Kerstin Nilsson, lika RIP, mötessekreterare. Åke Sturesson och Rita Leijon, RIP, samt Katharina Nordh. var också med på bilden. Egendomligt på sitt sätt att hälften av oss är döda nu. Och nästan lika egendomligt att se Åke på bild från transhearing i Uppsala. Han säger att han inte vet vad det är att vara kvinna, men han vet vad det är att vara jag. Märkligt. Vet vi andra det? Är inte mitt livs hemlighet också namnet på den vita stenen, dvs ett avslöjande i den framtid som är evighet? (Uppb 2:17) Lite spänd på att fråga just Åke Sturesson, Åke Roxberg, Ann-Christine Roxberg och Ann-Christine Ruuth blir jag nog när allt blivit liksom avplanat. Vad var det egentligen att vara jag?
Antje kan man lita på. Hon säger alltid det som ska sägas i tiden. Nu vet hon hur Svenska kyrkan arbetat med att ”stärka homosexuellas rättigheter”, som om det var det 1970-talet ägnade sig åt. Nänä. Men låt oss göra lite reda i sakfrågan!
Just sakfrågan ställdes när homosexualitet i stället för att straffbeläggas skulle uppfattas som en sjukdom. Läkarsonen Bo Giertz, med en bror som var läkare, ville ha bort straffbestämmelsen. Han fann det orimligt att straffa folk med en viss sexuell läggning, men han menade väl att denna läggning inte hörde till normaliteten. Det menade ingen biskop dåförtiden. Hur eller hur var denna reform tänkt som en rimlig förbättring för en utsatt grupp i en tid, som inte tänkte sexualitet i rättighetskategorier. Om detta vet nog Antje föga. Hon lyckas inte ens problematisera ”att transpersoner i högre grad än befolkningen i stort mår dåligt, utsätts för diskriminnering och genomför självmordsförsök”. Det är just här den som verkligen vill vara ”Soul Friend” skulle tänka efter. Vad är vad? Identitetsfrågorna är grundläggande svåra: vem är jag? Och en frommare person än jag skulle kanske fråga: Vem är jag i Guds avsikt med mig? Och det torde vara en fråga som går långt utöver frågan om min könsidentitet, sexuella läggning och annat som kunde uppfattas vara mitt ”kapital” och mina livsstilar. Nu knöt jag an till Pierre Bordieu för att pråla med lärdom, som ni kvickt kunde avslöja.
Ett par transpräster träder fram vid konsultationen. Svenska kyrkan blir arena för deras intressen, det är väl det minsta man kan säga. Och just som arena fungerar Svenska kyrkan väl. Åke Bonnier talade dunkelt, när Skara domkyrka inte ville ha Elisabeth Ohlson Wallins altartavla ”Paradiset”, men ett par medialt sinnade prelater i Malmö skrev inlägg och ville ha tavlan till sin stad och nu är den avtäckt i Sankt Pauli kyrka. Det är nästan lite roligt. En kyrka med namn efter aposteln Paulus får just den tavlan.
Nu är bilderna av mänsklig kärlek i Malmö inte längre stereotypa och vid invigningen talades det om hur lutherskt det hela är. Synen på Svenka kyrkan i stort är härmed upprättad, om jag ska tro målskrivningen Peter Englund och Helena Myrstener åstadkom. Vad ser vi? ”En kyrka som välkomnar människor. Som står främst i ledet för att gestalta Kristi kärlek – en kärlek som omfattade människor som upplevde siog som marginaliserade eller inte fullt ut accepterade. Altartavlan har en välkomnande funktion för många i vår tid.”
Då kunde man kanske tänka sig en altartavla med några kv*n*pr*stm*tst*nd*r* också – eller räcker det med gestaltningar av apostlarna och av Honom som tycks ha gett ett bud som apostlarna åberopar? I så fall har väl alla fått sitt. Men jag redovisar här min osäkerhet.
Det är nämligen möjligt att en altartavla av Ohlson Wallin fungerar exkluderande också så att de, som uppfattar att trendbrottet blir ett brott med det kyrkokristendomen lärt, drar personliga slutsatser av vad de ser och – drar. Mekanismerna som alienerar är tydliga nuförtiden i det svenskkyrkliga. Det som är glädje i somliga sammanhang är sorg i andra. Problemet är lätt att se. De som har sin glädje i Svenska kyrkans liv blir sorgsna. De som har sin glädje i påverkan av ideologiska apparater, blir glada. Och en svag kyrkostruktur har alltid en herre. Sin egen eller någon annans.Nu kan man tänka sig att det är en annan härskarmakt som tar för sig och detta faktum borde förvåna föga. Det går så till när det drar mot slutuppgörelsen. Då låter allt bra även om allt inte är bra.
Jag kan citera Helena Myrstener: ”Tiden är mogen nu, helt enkelt.” Jag uppskattar alla som talar om mogenhet för jag vet hur det är. Jag behöver bara gå till köksbänken och se på bananerna som var mogna och nu i rask takt närmar sig förruttnelsen. Självklart att konstnären själv, som studerat inköp av konst, ”inte sett något konstverk med hbtq-anknytning”. Det skulle möjligtvis, jag skriver ”möjligtvis” ha en mycket enkelt förklaring…
Arbetsledande präst Sofia Tunebro, hon som talade om hur ”lutherskt” det hela var, förklarade att vi med stolthet och glädje tar emot tavlan. ”Vi behöver bilder som öppnar för en större inkludering och identifiering i kyrkan.”
Nä, jag gitter inte bli uppbragt. Min reaktion är enklare än så; intresseklubben noterar. Men ni skulle kunna fråga en del pensionerade präster hur det kunde gå som det har gått i och för Svenska kyrkan – inte minst i Malmö. Vad de svarar, vill jag gärna veta. De sa ju att vi hade fel i våra kritiska analyser. Nu har det blivit mer än vi kunde tänka när det begav sig. Fast jag visste med Louis Althusser att ideologiska apparater alltid har en lockelse för makthavarna, som i eget intresse vill nyttja dem. Det är just det vi ser och just detta de fagra orden illustrerar. Ju fagrare de ljuder, desto falskare är de.