Tillit

Ordet stavas ”tillit”.

Vi hålls med politiska partier som tappat tilliten. Det kan betyda att de tappat tillliten till folket och därför måste välja sig ett nytt folk. Det kan också betyda att folket tappat tilliten, muttrar, knyter näven i fickan, proteströstar och mer blir det inte.

Jag hör tillitsbristen uttalas av gymnasister, som avfärdar skolkamrater med att det är ”en som ska bli politiker” (och därför tycker det politiskt korrekta hur korkat detta än ter sig). Borta, långt borta, är den tid när politiska uppdrag var förtroendeuppdrag. Nu är de en födkrok. Hur det går till för att ta sig fram i systemet har vi alltid vetat – och skrattat lite åt. Kula Bengtsson var ju inte den mest begåvade och beläste på Katedralskolan i Växjö, men kanske den smartaste av oss. Kommunalråd blev han. I kretsarna rörde han sig. Jag tror man ska lyssna till gymnasister när de analyserar sina skolkamrater. Redan på min tid såg vi hur det var. Och kanske dessförinnan.

Ta exemplet Thage G. Petersson, han som är mest känd för att han vägrade medverka i en av Smålands Författarförbund framtagen bok om Elin Wägners bok Tusen år i Småland, dvs 2000 år i Småland, om jag skulle skriva där, vilket jag skulle. Problem, problem! Jag löste problemet genom att ta tillbaka min text. Noga taget häftar nog det illustra sällskapet i skuld till mig, för jag levererade som det var sagt och skulle fått 5.000:-. I dagens penningvärde är det 6 042:-. Den förgripliga texten kan numera läsas i boken Den stora berättelsen (Församlingsförlaget 2005). Smålands Författarsällskap hade inte tillit till sin läsekrets, bara det tillrättalagda skulle den få läsa. Thage regerade och reagerade. Men han gick långt. Blev talman. Men hade ni någonsin tillit till Thage och har ni det efter att ha läst hans pompösa memoarer? Jag bara undrar. En apparatjik, det är allt. Han blev försvarsminister samma dag som Estonia gick under. ”Två katastrofer samma dag”, hette det på Högkvarteret.

Nu kanske vi inte ska nagelfara statsmannen Löfven, han som fick offras/offra sig sedan vår vän Håkan Juholt fått silkesnöret. Klart han inte klarar att hantera den av det politiska systemet åstadkomna krisen. Vad begär ni? Men om vi funderar över fil kand Tage Erlander, vrml, och tar oss igenom alla hans dagböcker, ser vi en mer distanserad statskonst. Erlander inser att han är omgiven av ”koftor”, han kallar dem så. Han menar också att han inte duger till sysslan som statsminister. För en kyrkokristen ligger nog hans storhet just här. Naiv var han också. Ihop med det bondsluga. I Radiohuset mötte han förresten Lasse O’Månsson och bad att få tacka för alla galna påhitt och infall under åren. O’Månsson svarade: ”Tack detsamma!”

Systemet under Erlanders tid hölls uppe genom tillit. Trots allt. Tilliten berodde på tillväxten. Och kanske genom den politiska ironi som materialiserades i de årliga böckerna om livet i Svitjod och EWK:s karikatyrer. Det fanns ett politiskt liv att relatera till och, trots kritik, ha tillit till. Ni minns när centerledaren Hedlund gick ner sig på isen och drogs upp av en man som faktiskt var socialdemokrat. Han hade inte känt igen Hedlund, bara dragit upp honom. En pigg journalist undrade vad han gjort om han hade insett att det var centerledaren? ”Då hade jag kanske puttat i honom igen”, sa hjälparen – och alla kunde skratta för tiden var så tillitsfull att man visste att han aldrig skulle gjort det. Även om!

Nu ska jag inte rada upp alla andra. Bertil Ohlin fungerade som hatobjekt för Erlander, men ingen ville väl egentligen påstå att han var ekonomiskt okunnig? I ATP-frågan hade han, har jag fått för mig, rätt. Jarl Hjalmarsson och Gunnar Heckscher ska väl nämnas för fullständighets skull och då kommer också den de flesta inte hade tillit till; Hilding Hagberg. Hans verk fick omprövas och CH Hermansson fick sköta nyorienteringen. Ingen vågade väl säga att han inte visste något om storfinansen, som han skrivit bok. Tillit till kunskapsinsamlandet om inte annat. Det var en annan tid med debatter som inte bara bestod i att journalister intervjuar journalister och uttalar enfaldigheter.

Är den enkla slutsatsen den korrekta? Tillit förtjänas. Har den förlorats ska tilliten övergå till någon annan eller något annat. För att detta ska ske krävs ett, ett enda. Att människor talar öppet om det som är fel. Och har vett att inte tala förrän de tänkt.

Ta KyrkA, där ordföranden och förbundsdirektören sitter kvar för det har styrelsen bestämt. De stiftsavdelningar som krävde avgång kanske ”inte hade hela bilden klar för sig”, som det heter? Varför uttala sig då? Jag tror denna korrekta pratlystnad från de kyrkliga förklarar en hel del om det kyrkliga. ”Fega, dumma och alltid korrekta” kunde varit ett epitet de ohelgade använt i sammanhanget. Det är så det kyrkliga livet ser ut för det är så världens drivs. KyrkaA då?

Jag är inte medlem för jag är pensionist. Men ponera, ordet lyder ”ponera”, att förbundet anställt en ”trouble-maker” med mytomana drag (självfallet är detta bara en tankekonstruktion, något vi ponerar) och förbundet inser att anställningen skapar fler problem än den löser och därför vill avsluta relationen, vad tror ni händer då? Nog skulle man kunna tänka sig att den anställde sätter full fart genom att sprida den i sammanhanget lämpliga och hämndgiriga informationen, som kunnat utluskas och för avsett syfte tillrättaläggas, och få inte bara en kvällstidningsjournalist att gå på det hela utan också skrämma de finkristliga.

Nu påstår jag alls inte att detta varit situationen. Jag tar bara upp en tankefigur, något man kan ponera, för att skaffa sig utrymme för läsarens egna kritiska reflektion. Allt är nog aldrig riktigt som det ser ut och som det sägs. Minns Horkheimers och Adornos samtidsanalys!

Finns ingen alternativ förklaring? Allt är sant! Det är väl bara då att kräva hela styrelsens avgång när den nu försvarar vad som hänt samt ompröva vad förbundet sysslat med genom att fullmäktige kallas in och väljer nytt så att ny tillit skapas.