Har varit på Östra Smålands redaktion för sista gången. Vemodigt. Men bitterhet präglade inte redaktionsmedlemmarna. De ska sluta med flaggan i topp, stolta över den murvel-anda som präglat redaktionen de senaste decennierna. Jag tror Janne G ska ha en betydande del av äran för detta men också redaktionsmedlemmar, som hade klart för sig vilka kollegor som var arbetsfähiga och ville ha in dem i den pigga arbetsgemenskapen.
Att vara arbetsfähig är inte detsamma som att vara by-line-kåt. Journalistik är uppenbarligen för somliga ett säkert sätt att få synas och höras och därmed är de till. Riktiga journalister är reportrar, de bär tillbaka något till samtidens viktigaste personer: läsarna. Deras namn finns vid artiklarna, men mest för att folk ska veta vem som skrev, vem som ska förses med mer information och vem man, när så erfordras, ska skälla på. Riktig journalistik måste betyda grävande för att få fram det som Makten vill dölja.
Vem som i fortsättningen ska ta upp spaden för att gräva vet jag inte. Det var Östra Smålands journalister som grävde. Ingår spaden i Gota Medias kvarlåtenskap och kan den användas av Barometern, som har en mildare framtoning, mer tillbakalutad? Så är också Barometern-stiftelsen konservativ och kristen.
I den tid av tillrättalägganden genom informatörer och skolning av beslutsfattare och tjänstemän, som ger oss standardsvar – men aldrig något värt att veta – behövs det idoga grävandet och ifrågasättandet. Har Horkheimer och Adorno rätt, lever vi i det stora massbedrägeriets tid. De två visste hur den tiden formerats i ett sydligt beläget grannland till Sverige under 1930-talet. Det kräver den journalistik som är motstånd, redaktörer som helst går i nattrock och kallas skandalskrivare. När samtidens nyförmögna ropar att journalisten får fortsätta ”samtalet” med deras advokat, är det som det måste vara. Den tid där upplysning växlar till brist på upplysning (dialektiken, ni minns) är vår tid.
Vi får standardsvar? Jag tänker inte i första hand på inneflugan att säga ”helt enkelt” när någon ger ett sakbesked. Det mesta är faktiskt inte ”helt enkelt”. Kanske inte ens ”delvis enkelt”. Kanske kan det som är ”helt enkelt” egentligen förstås vara förenklat och fördummande. Men det är inte detta jag har på hjärtat.
Mest uppbragta blir vi väl samfällt när idiotsvaret lyder att någon inte kan ge ”exakt” besked? Vem har bett om det? Ge ett ungefärligt besked, dvs svara på min fråga som ville du mig väl av omtanke att hjälpa mig ur min okunskap. Det räcker. Det där med ”exakt” är en glosa för att slippa svara. Ingen ringer efter två månader och säger: ”Nu har jag ett exakt besked.”
Och medieutbildande för att medborgarna bara ska få intetsägande besked är de – hela bandet av kommunikatörer, beslutsfattare och tjänstemän. Utbildningen är betald med skattemedel… Sedan sitter vi där med Svarte Petter!
100 miljoner har Gota Media pumpat in i Östra Småland, sägs det. Det tror jag inte. När siffernissarna går igång finns det goda skäl att fundera. Bakom varje sifferuppgift döljer sig en avsikt! Eftersom siffernissar är som siffernissar är, finns något som heter ”revisorer”. Jag säger bara det. Det kommer dystrare tider för Gota Media utan ÖS/Nyheterna. Och då talar jag ekonomi.
Skulle jag tala läsekrets är det alltså dystert, men redaktionen var samlad och gör ett finalnummer. I mig pågår dock ett sorgearbete. För mig blir det mindre stimulantia vid köksbordet, där jag intar inte bara frukost utan tidningsnyheterna. En vän mindre vid bordet. Det känns. Men jag kan självfallet inte ge ett exakt besked hur det kommer att kännas på torsdag, bortsett från att Torsdagsdepressionen kommer.
Demokratifrågan släpper mig inte. Demokrati kräver välorienterade medborgare, sa magister Rubin när vi gick i folkskolan. Han drillade oss i samhällskunskap. Han lärde oss de första tankespånen när det gäller att tänka kritiskt. Han hade ett förflutet som journalist.
Tåget för mig tillbaka västerut. En liten flicka i vagn 5 blev ledsen. ”Inte behöver du som har en fin Sätila-mössa vara ledsen” sa jag. Hennes livsmod tycktes återvända. ”Något fint måste hon få ha, hon som annars alltid bara får ärvda kläder.” Jag förstod. Skulle jag berömt mamman för det där med ärvda kläder, bra för klimatnödlägets skull eller skulle jag bannat henne för den nya Sätila-mössan av samma skäl? Jag gjorde ingendera. Eftersom jag valt att komma ut som klimatskeptiker, behövde jag inte. Däremot skulle jag gärna vilja se klimatskeptikernas resonemang falsifierade. Det hade jag tänkt skriva i en insändare i Östra Småland.
Hur blir det med dina värdefulla recensioner när tidningen inte längre finns. Jag kan, som det heter, inte ge ett exakt, svar.
Vad ska ni säga nu? Jag skriver vad jag nyss lärt mig (av Ingrid Carlberg i boken om Nobel): SBÖS. Det stod så längst ner i dödsannonser på 1800-talet. Sorgens beklagande ökar sorgen.