Tidningen Östra Småland/Nyheterna kommer med sitt sista nummer i övermorgon. Besked lämnades under tidig förmiddag och blev offentligt kring kl 11.
Jag har debatterat och skrivit recensioner i tidningen under långliga tider. För Barometern/OT var jag under ännu längre tider den som svarade för att det skulle komma in betraktelser varje vecka. I Kalmar Läns Tidning medverkade jag mer sporadiskt, det medges. Men det fanns alltså en tid när tre tidningar bevakade Kalmar. Nu återstår Barometern. Vad det kommer att betyda för den granskande journalistiken, ett signum för Östra Småland (som ett antal år bara hette Östran) vet jag inte. Men de mer praktfulla skandalerna var det regelmässigt ÖS-läsarna som kunde följa. Agneta Adéen och Ulf Carlsson hörde till de mest – och därmed av makthavare minst – uppskattade.
Jan G Andersson var chefredaktören med förflutet i kvällspressen. Det märktes. Men ledarsidan var inte bara uppkäftig och rolig, den var informativ. Peter Akinder är kanske inte lika yvig som Janne G i sin krafts dagar, men båda har sett makten på nära håll och haft vett att hålla journalistisk distans i tjänst åt läsekretsen. Lokal journalistik har ett förblivande värde också när den stora tillvaron kommenteras.
Karin Asmundsson räknar jag till de främsta av livräddare. När jag var sjukskriven såg hon till att jag inte skulle hamna i uppgivenhet. Jag fick böcker att läsa och skriva om. Vid något tillfälle gick Janne G till anfall mot mig och jag drog slutsatsen att det var tid sluta medarbeta i tidningen. Jag tror att Karin då levererade en replik av typ ”du ska ge fan i mina skribenter.” Klas Palmqvist tog över, fick sköta kulturen och har dessutom haft ansvar för debattsidan. Att ÖS kom bland de främsta när det gällde kyrkovalsdebatten noteras i marginalen, men är en central upplysning för hur lokaljournalistik bedrivs. Klas kan, på sitt sätt enastående, både kultur och fotboll. Vi som läst honom har menat, att han borde samla ett antal reportage och krönikor i bokform. Kan medieföretaget se till att det blir gjort nu?
Anette Forsberg hörde till tidningens journalistkår, men flyttade över till Högskolan/Linnéuniversitetet för att utbilda journalister. Jag tror att denna upplysning också illustrerar kompetensen på tidningen. Anette lärde mig att lokaljournalistiken har större hjärta och mer ansvar än den journalistik som bedrivs på annan ort. ”Vi som skriver är ju också grannar och ska kunna bära det ansvaret för våra texter och vår framställning”, löd hennes resonemang. ”Vi ska kunna se dem i ansiktet”, sa hon.
Till denna lokaljournalistik hör alltså också det kyrkliga. Där har tidningen skaffat sig sällspord kompetens med åren i samma takt som Barometern/OT tappat den. Både Agneta Adéen och Karin Asmundsson kunde ge insiktsfulla inblickar vad kyrkolivet i nejden beträffar. Karin har återkommande bedrivit folkbildning om kyrkobyggnader och kyrklig konst (all annan konst inte att förglömma).
Jag ska väl inte göra en lista över personalen på tidningen men nog har jag sett kompetensen också när tidningen haft svåra dagar. Visst har tidningen jagat mig för jag är ju kv*nn*pr*stm*st*nd*r* med mera. Men jag har mött sanslöst mycket av sådant jag uppfattat som personlig vänlighet. Om jag förvandlats till symbolgestalt och presenterats som en medialt gångbar version av ”Dag Sandahl”, så har det funnits en annan verklighet. Det har journalisterna vetat. I det kyrkliga har jag fått för mig att man nöjer sig med en enda version av mig, den värsta.
Östran som skulle starta bloggar och frågade om jag kunde blogga (jag visste inte ens var det betydde). Jag bloggade på. Den första fick skrivas om, för det fanns ett beslut att maskera en möjlig förbrytare, som utan förskönande omskrivningar hängts ut i konkurrenttidningen. Nå, det lät sig göras – också om jag sörjde det förlorade tillfället att ge tillbaka för gammal ost. Det var den mannen som sett till att jag inte kunde fortsätta som högskolepräst. Efter den lätt misslyckade begynnelsen fortsatte jag. Tidningsledningen fick propåer att jag inte borde få blogga och till sist kom den lille konsulten med den stora portföljen och skulle göra allting nytt, ty han var en frälsare. När konsulten/frälsaren gick in och detaljstyrde att somlig korkad polemik (som jag menade tydligt återgetts) likväl skulle in, slutade jag. Jag befann mig strax utanför Beziers och gav strax besked att Dagblogg upphörde. Därför startade Bloggardag. Dagblogg påstås ha varit tidningens mest lästa blogg. Det vill jag gärna tro. Att jag var den förste att genomskåda konsulten/frälsaren har konstaterats av alerta journalister på tidningen i efterhand.
Jag kommer fortsatt att ha synpunkter på socialdemokratisk tidningspolitik. Förvirrade socialdemokrater undrar varför väljarstödet minskar. Det minskar därför att den folkliga förankringen eroderar. Det gör den därför att det inte finns socialdemokratiska tidningar landet runt med ledarsidor, som driver sakfrågor och ger utrymme till debatt för att både fånga in trender och sätta fokus på missförhållanden. En väl fungerande socialdemokrati måste alltid vara ett missnöjesparti. När det blir ett förnöjt parti, är väljarna de första att upptäcka det. Och det finns väldigt många socialdemokrater som är nöjda med sina positioner och aldrig vill riskera att gunga båten. Det där med skakningen från tredje däck ni vet, förnimmer de först senare… Två båtmetaforer är mer än en!
Jag har nu inte skrivit något om tidningens gamla kämpar, de som var med när jag kom till Kalmar. Chefredaktören Persson uppfattade jag aldrig som någon muntergök. Tage Apell var konstkännare, Håge Mattisson chefredaktör men också sportkommentator åt radion. Tidningsredaktionen på Unionsgatan såg sig som motvikt till Barometern och detta stimulerade livet i Kalmar politiskt och kulturellt. Jag tycker det är en sorglig dag när duktiga människor blir arbetslösa efter att ha gett sitt bästa för tidningen. Och jag håller före att journalisterna som kom in när tidningen förnyades (Janne G:s ära) var vassare än de gamla. Rune Johansson står lite i särklass, en journalist med höga krav på saklighet som var med under alla år fram till pension.
När en dörr stängs, öppnar Gud en annan, heter det. Det gäller människor. Men tidningarna Östra Småland/Nyheterna stängs dörren för och ingen öppnar. Och Håkan Juholt har nu inget jobb att gå tillbaka till. Minns var ni läste denna faktaupplysning först!