Det är söndag. ”19 söndagen efter Trefaldighet – en söndag att minnas” kunde predikans ämne lyda. Kring Varberg kunde söndagens rubrik lämpligen vara Otrons kraft eller Vantrobs styrka. Om man nu finner anledning ta sig till kyrkan.
På landet är det ju klimatnödläge och med tanke på de nya avstånden till den närmast belägna kyrkan med högmässa, kan det finns skäl att fundera. Har man sedan den gamla övertygelsen att det måste till” lite bröd, lite vin och lite präst” och sedan har goda skäl att undra om någondera förefinnes, kanske man stannar hemma. Hör man alltså därtill hemma i Varbergstrakten och har läst Varbergsposten i veckan (23 okt) där Martina Vallerius, ”präst i Lindeberga församling”, lagt ut texten, kanske man inte vill fresta på klimatet eller den egna svaga tron. Eller så vill man fresta klimatet dvs ta flyget till Tel Aviv och så bussen till någon synagoga i Mea Shearim där det fariseiska budskapet utläggs just som fariseism. Varför inte vilja ha fariseismen på ivrit, frisch vom Fass, och inte bara på svenska?
Nu får komminister Vallerius ordet:
”Tro kan förflytta berg.
Det är viktigt att ha något att tro på. Tron ger glädje och hopp för framtiden om man exempelvis har en tro på det goda, tror på förändring, tror på möjligheter, tror på bättre tider. Tron ger mod och kraft.
Tro kan försätta berg heter det. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning och om att ha en tillitsfull inställning. Tron har kraft.
Det är viktigt att ha något att tro på och det är inte minst viktigt att någon tror på dig. Så att du inte tappar riktningen, så att du inte tappar hoppet och modet. Så att du inte tappar tilliten till dig själv och andra. Det är viktigt att nån tror på dig, så att du bär vetskapen om att du är älskad och värdefull. Då kan kärleken slå rot!
Gud tror på oss. Gud litar till vår välvilja och ser våra gåvor. Gud vill att vi ska tro – och lita på – att med trons kraft, med kärleken och hoppet som finns i tilliten till Gud och till våra medmänniskor, så kan vi förflytta berg. Vi kan förändra och förbättra, vi kan sprida hopp!”
Komministern Vallerius är född 1973, blev ordinerad 2013 och komminister 2014. Helt färsk ska hon alltså inte uppfattas vara. En systematisk-teologisk analys av hennes budskap kan bara resultera i slutsatsen att detta alls inte är kristen tro. Ingenting talar dock för att The Rapwoman kommer att gripa in. Inte heller någon kyrkoherde med ansvar. Här firar, kan man säga så, den rena lärans dialektik triumfer.
Nu är detta en dialektik som ingen tröst har att ge det oroliga samvetet men inte heller en sörjande. Detta är lagförkunnelse av det slag kyrkokristna förr var som mest rädda för. Ingen plats för Frälsaren alls: JAG måste tro på något – och jag tror och jag tror och jag tror. Ungefär som kärringen som skulle gå på vattnet just med denna bekännelse av tro. Hon sjönk och utbrast: ”Var det inte det jag trodde!”
Här passar det att sjunga sv ps 230, Klippa, du som brast för mig. I den psalmen uttrycks vad kristen tro är och lär. Den är nästintill trallvänlig! Detta är den därför att ingenting hänger på mig, jag kan bara gå och gömma mig, dra något gammalt över mig, dvs Kristi rättfärdighet.
Litar Gud på min välvilja kan allt tal om Guds allvisa visdom, allmakt och allvetenhet fara. Jag litar inte ens själv på min egen välvilja. Det är knappt att katten gör heller! Och vill ni tala om min tillit till medmänniskor, räcker det att räkna upp några tjog biskopar och några hekatomber kyrkopolitiker för att min tillit ska ses som helt destruerad. Jag hoppas verkligen inte att Gud tror på mig, för då skulle mena att jag knappast ska tro på en sådan gud. Vallerius skriver ju också rakt av att Gud vill att vi ska tro men på vad? Trons kraft? Och då sitter bergen löst. Någon ska tro på mig också ”så att jag inte tappar hoppet och modet”. Genom att någon tror på mig så bär jag tydligen vetskapen att jag är värdefull. Detta är ett icke-evangelium. Vem ska trösta Knyttet efter denna utskåpning av alla ensamma, av alla åsidosatta, av alla kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, som det tydligen daltats med alldeles för länge i Svensk kyrkan.
Nå, trots att Gud inte riktigt kan lita på mig, vill han ta mig i sin tjänst. Just därför sändes Guds gode Ande till mig i dopet. Om detta sades nu ingenting till tröst för Varbergsborna. De kanske gick på det smöriga budskapet just därför att de lät vackert utan att tänka efter. Dialektiken igen! Upplysningen upplösning visar sig som triumf för den i samtiden etablerade dumheten. Vi låter lura oss.
Nu vet jag vad jag denna söndag alls inte tror.
Det känns rätt skönt.
Men det kan komma surt efter, om Vallerii ord söker mig under eftermiddagen. Då kommer jag att undra vilken kyrka jag hör till och varför.
Kanske Max Horkheimer och Theodor W Adorno kan komma med ett uppmuntrande budskap, som upplyser mig om nödvändigheten av att göra motstånd mot all idioti. Samtlig. Synnerligast den pretentiöst fromsinta.
Det enkla rådet ger jag gärna: Om ni vill komma in i Guds rike ska ni inte tro ett enda ord av vad Martina Vallerius får ur sig. Rätt lära är det inte. Hon pekar ut en väg som inte bär till himlen utan till förtvivlan. Så var det sagt. Minns var ni läste detta först. Men glöm inte den trallvänliga psalmen!