”Påffuan” är det ursvenska ord som syftar på påven. Ungefär kanske som Gustaf Vasas besked att han inte var ”en lotter och kättare” (hur nu kung Gösta stavade ”och”…). Lutheran och kättare alltså. Men begreppet Påffuan skulle med fördel kunna kallas fram ur glömskan för att åsyfta Antje, som obekymrad av klimatnödläget (om det nu verkligen är ett sådant…) far världen runt med aeroplan för att göra, ja , det vet vi väl inte riktigt.
Påffuan var i South Dacota i stället för att döpa prinsen. Och nu har Påffuan med entourage varit på turné i Braslien och Colombia. Aldrig tidigare har någon ärkebiskop tagit sig runt på sådana färder till områden, där Svenska kyrkan inte har några engagemang. Ska vi ha? Då är det väl närmast handläggarna som ska resa iväg och komma tillbaka med underlag. Nu har jag av diskretionsskäl alls inte påmint om hur Påffuan besökte Frasse för att vid en generalaudiens vara med och överlämna en ikonliknande tavla. Ni minns kanske prioritering framför det kyrkostyrelsesammanträde då kyrkohandboksförslaget skulle fastställas – och alla andra kyrkomötesskrivelser. Det var också unikt att den sortens skrivelser inte undertecknats av ärkebiskopen. Påffuan hade andra saker för sig.
Det är allmänt känt att rutinerna i Antjeborg måst ändras eftersom Antje gör annat än vad t ex Wejryd och Hammar fyllde sina dagar med. Ingen av dessa två skulle heller fått för sig att fara till stiften för att med stiftsbiskoparna besöka församlingar/företag/företeelser. De visste att ärkebiskopen egentligen inte har något med stiftsbiskoparnas ansvarsområden att göra. Antje håller sannerligen på att kreera sig själv till Påffuan. I en demokratisk folkkyrka borde detta förhållande upp till allmän debatt och många kritiska frågor ställas. För det är ju inte av privata medel hon drar sig undan vardagsarbetet i Antjeborg för att i stället bättra på klimatnödläget och hålla föreläsningar och göra studiebesök på andra sidan jordklotet.
Föreläsningar ja. Om hon utlägger vad det är att vara luthersk i det politiska vore det väl högst av nöden att denna föreläsning gjordes allmänt tillgänglig så att vi får klart för oss vad som krävs. Jag menar, att prästseminarister på ett jesuitkollegium, eller vilka det nu var, ensamma ska få smaka denna karamell och inte vi, tycks orättvist. Så vad sa hon?
När läste förresten Antje in sig på det lutherska just? Det sammanhang som formade hennes liv är en unierad kyrka och denna unierade kyrka ter sig som den mest extrema i den tyska evangeliska kyrkan genom sin synodala och presbyteriska struktur. Den lyckades man behålla i unionsarbetet på 1830-talet när allt skulle gleichschaltas. Vore det inte en bra fråga att reda ut hur föga lutherskt Antjes sammanhang egentligen var. Och då nämner jag självfallet inte att hon kom till Sverige och bodde på Waldenströmska studenthemmet på Linnégatan i Stockholm, dvs ett studenthem i reformert tradition.
Bortsett från allt annat Antje var med om så mötte hon representanter för urbefolkning. Nå, somliga av oss har talat om detta med Latinamerikas fattiga indianer publikt också 50 år tillbaka i tiden (skrev jag inte om saken också?), men det är möjligt att Antje kunde kvittera med att i Latinamerika sakkunnigt tala om samer i Sápmi och svensk politik, den s k samefrågan. Varför hon satsat så mycket på just den frågan har aldrig riktigt blivit utrett. Det vore också intressant att få veta. Är det så enkelt att somliga jagar upp de frågor som bränner i stora sammanhang och sedan sätter eld på frågan i de mindre sammanhangen och dömer a-historiskt? Inte vet jag och jag har ändå läst böckerna.
Och så till sist den småländska frågan vad allt detta resande till Brasilien och Colombia kostade och vilka som var med i följet. Privat var inte resan, deltagare från Antjeborg följde med också för att hjälpa till att twittra små rapporter. Det var på så vis vi fick se Antjes entusiasm att slippa vara på jobbet i Antjeborg. Bortsett från fattig urbefolkning fixades ambassadmiddag i Brasilien. Vad åt dom då? Klimatsmart?
Nästa gång Antje flyger i luften ska vi tänka ett, ett nyckelbegrepp: Påffuan. Det är ett medeltida svenskt ord som med fördel kan återbrukas och beskriva en helt ny företeelse i Svenska kyrkans liv och i egentlig mening främmande för det.