Några upprörs över att Wanja Lundby Wedin tar till den aktivistpolitiska handlingsmodellen och ska ändra när den lagfästa ordningen går själva INTRESSET emot. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/lundby-wedin-svenska-kyrkan-tappar-i-trovardighet
Den alternativa modellen, att ta utslaget i Överklagandenämnden på allvar och ompröva grundhållningen, finns inte på kartan. Uupprörs inte. Wanja är en vänlig person. Kommer ni inte ihåg Filifjonkan? Snusmumriken visste att filifjonkor ”måste handla enligt sin art och sin egen vanskliga bestämmelse”. (Tove Jansson. Sent i november, nu i ny utgåva, Förlaget, Helsingfors 2018 s 8). Att allting blir bakvänt för en filifjonka (aa s 72) behöver vi inte fördjupa oss i just nu.
Om vi i stället fördjupar oss i Max Horkheimer och Theodor W Adornos verk Upplysningens dialektik (1944 kom boken, men jag läser den tredje svenska upplagan, Daidalos, Göteborg 2016) ser vi, hur en värld där upplysningen vänts i sin motsats, skildras.
”Människorna väntar på att en värld utan utgångar skall sättas i brand av ett allväsen som utgörs av dem själva och som de inte har någon makt över” (aa s 44) I detta läge är inget utom anpassningen (ren självbevarelse!) möjlig. ”Allt annat, idéer eller kriminalitet, får uppleva makten hos det kollektiv som står på pass från skolklassen till fackföreningen.” (aa s 43).
Nu kan man förstå mekanismer i Svenska kyrkan. Upplysta individer styr samhället käpprätt mot ett nytt barbari (aa s 35) Det blir inte så roligt, menar jag, om Horkheimer och Adorno rätt analyserar dialektiken: upplysningen har ”övergått till ett massbedrägeri i det beståendes tjänst”. (aa s 57) Konsekvensen av att allt individuellt rensas bort blir att fältet lämnats ”fritt för en oförstådd totalitet att som makt över tingen marschera rakt in i människornas vara och medvetande.” Se framför er en konciliant kyrkoherde så förstår ni. Här behövs teologisk ståndaktighet mot den medvetslöshet med vilken samhället låter tänkandet gro igen.” (jfr aa s 56)
Vad ska vi i grund göra? Horkheimer och Adorno talar för teoretisk medvetenhet. Upplysningens självförstörelse handlar om att upplysningen bär på fröet till sin egen undergång. Den obegripliga fördumningen i samtiden, den som ger despoterna makt, vittnar om bristen på teoretisk förståelse. (aa s 11)
Nu kunde man kanske invända att det är den tidens nationalsocialism de två filosoferna reflekterar över och det är närmast oförskämt att använda en sådan analys för att förstå vårt samhälle och Svenska kyrkan. Till den invändningen är svaret, att det noga taget är upplysningens dialektik de analyserar. Tes, antites och (kanske) syntes.
Se Svenska kyrkan i en spegel
med hjälp av Marx och Hegel.
Hur ter sig i detta perspektiv vänstern i Härnösands stift, som drar ut på härnadståg mot kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-far-det-vara-nog-med-daltandet
Det är svårt att veta om vänstern egentligen är ett gäng bolsjeviker som man ka ta på teoretiskt allvar eller om deras hållningar egentligen speglar ett känsloläge. Kamrat Stalin och hans Beria visste dock att inte lägga fingarna emellan när det gällde att eliminera de annorlunda tänkande, så ser vi denna elimineringsiver, kanske vi ska förstå inte bara upplysningens dialektik utan denna dialektik upphöjd till bolsjevism i Härnösands stift och därmed med bäring på hela Svenska kyrkan. Då inser vi vad slagordet om daltandet som måste upphöra egentligen innebär.
Njut av formuleringen, Wanjas formulering som Vänstern i Härnösand understödjer: ”Det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser.” Vänstern bygger ut Wanjas resonemang och menar, ”att det även bör sluta daltas med präster som inte fullt ut accepterar Svenska kyrkans beslut om till exempel att viga samkönade par och som har betänkligheter när det gäller HBTQ i stort.” Detta sagt pläderar samma Vänster i Härnösand för ”en öppen kyrka som med varm famn välkomnar alla människor som finns i vårt samhälle. Det är vår sak att möta alla människor med respekt.”
Skribenten, bolsjeviken eller förre bolsjeviken (det går aldrig att veta vilket som gäller) Stefan Lindkvist, gör alltså i stort gemensam sak med mensjviken Wanja. Det där med att ”möta med respekt” gillar jag – liksom kamrat Ulbricht och kamrat Honecker för att inte nämna kamrat Stalin och kamrat Beria. Nu går kamrat Lindkvist ett steg vidare. Det får, menar han, inte råda den minsta tveksamhet vart (hans skriver så…!) kyrkan står när det handlar om att delta i ”regnbågsveckor, prideparader och annan inkluderande verksamhet ute i samhället.”
För att inte fresta goda kyrkokristna till att hemfalla till utfall mot kamrat Lindkvist menar jag, att Horkheimer och Adornos tröst ska göras till vår. Upplysningen har vänts till sin motsats och det visar sig däri inte bara i igengrott tänkande utan i själva furiositeten mot dem som tänker annorlunda och denna vrede draperar sig helt logiskt i de vackra orden. Jag måste säga: det är roligt att få vara med om allt detta – men bara så länge vi gitter göra motstånd mot dumskallarnas sammansvärjning.