Vi tar väl en avkragning till. Bengt Ådahl blev av med sin behörighet. Nu är han biskop i Missionsprovinsen, så saken har liten praktisk betydelse. Han är biskop där med en klarare vigningsföljd än den Susanne Rappmann kan uppvisa. Han är i varje fall biskop på riktigt, det kan nog inte teologiskt bestridas. Den 13 juni 2019 förklarade domkapitlet i Göteborg att Bengt Ådahl är obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst och detta med omedelbar verkan. Att han fortsätter i Kyrkans biskopsämbete och viger präster, visiterar och håller ordning blir i sammanhanget då högst intressant för vilken intresseklubb som helst.
Än mer intressant är det klassiska sätt domkapitlet tillämpar: att undvika alla sanningsfrågor. Är det t ex sant att biskoparna Giertz och Gärtner aldrig skulle fattat ett beslut av detta slag? Inte vet jag. Vet någon? Att de inte omedelbart skulle uppfattat att det var fel att argumentera som biskop Ådahl, när han talar om att lydnadslöftet i en evangelisk kyrka är underordnat löftet att följa Guds ord, är uppenbart. När Ådahl drar lutsatsen att han måste följa bekännelseskrifterna och att detta kommer i konflikt med Svenska kyrkans ordning är en finess det nuvarande domkapitlet inte tar upp. Den frågan hade avhandlats sakkunnigt av tidigare domkapitel, det vågar jag förmoda.
Nästan löjligt blir det när domkapitlet kommer fram till att biskopsvigningen av Ådahl ”inte ägt rum på det sätt som föreskrivs i kyrkoordningen”. Nähä. Inte det? Men kanske på ett mer apostoliskt sätt än när the Rapwoman vigdes?
Domkapitlet kan bara hålla sig till ett enda. Bengt Ådahl har brutit mot löftet att ”han har att följa vår kyrkas ordning”. Detta ska sägas i en evangelisk kyrka, som för två år sedan firade reformationsjubileum!
Jag vet att somliga gör en poäng av det där med ”vår kyrkas ordning”. Det är kyrkopolitiskt tänkt, men knappast korrekt. Kan ”vår kyrka” vara någon annan än Kristi Kyrka – och om den påstås vara det, vad är den då? Det dröjde mycket länge innan det talades om ”Svenska kyrkan”, det talades om Guds församling i Sverige, Kyrkan i Sverige. Detta var anspråket. Det betydde, att det där med Bibel och bekännelse var viktiga delar Bekännelsen var en bekännelse till det Kyrkan alltid hållit fast vid. Så var det också när polemiken gällde fel i det romerska systemet. Kyrkomöten kan nämligen missta sig, det är en reformatorisk insikt.
Domkapitlet i Göteborg har inte riktat läromässig kritik mot Bengt Ådahl. Det läromässiga har undvikits till förmån för det ordningsmässiga. Det säger kanske inte allt, men det säger alltför mycket.
Har Missionsprovinsen brutit med Svenska kyrkan? Den står i den svenskkyrkliga traditionen, det är uppenbart och så har den sagt sig vilja göra. Men domkapitlet ser Missionsprovinsen som en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan. Argumenteringen är beklämmande lik den som från maktcentrum i Rom fördes mot reformatorerna på 1500-talet. Det är en omständighet som borde bekymrat. Särskilt i Göteborgs stift
”I grunden handlar det om att vigningstjänsten tillhör kyrkan.” Domkapitlet argumenterar lite poröst. Med just detta argument kan mycket ifrågasättas, t ex ett statligt beslut år 1958 om behörighet till statlig tjänst. Om vigningstjänsten tillhör kyrkan (eller Kyrkan) borde väl de två regementena ha hållits åtskilda just i denna fråga? För att inte fråga lite vidare: Vad är Kyrkan? Är hon inte lite mer än något som den politiske kommissarien Björn Andersson i Göteborgs domkapitel ska hantera. Han fattar ordningsargumenten men alls inga andra. Det behöver han inte heller., Det behöver ingen politisk kommissarie.
Kyrkosystemet kan köra sitt ett tag till. Under tiden tilltar den teologiska vilsenheten. Den kyrkliga framtid som bor hos oss är en ad-hoc-tro, dvs en tro som förser sig med lämplig ideologisk kostymering för att gestalta ett fromsint socialt liv utan någon egentlig koppling till det martyrerna gav sina liv för. Odöpta går till nattvarden och nattvarden firas med den där blandningen Ersta fått ihop (främmande för Jesus…) och vin som just inte är vin. När det är Pridefestivaler tilldelas de kyrkliga viktiga uppgifter för att promota satsningarna – och de stärker sitt engagemang genom att låtsas att festivalen handlar om något annat än det för oss syndare helt uppenbara syftet. Klart att allt detta inte håller i längden. Kolossen står på lerfötter och skriften skrivs på väggen. Detta kan man veta. Och jag läser tecknen och är övertygad om att läget är mycket värre än vi vill se och förstå. Vi har i grund och botten att göra med ond makt. Tillsammans exekuterar politiska kommissarier, systemtrogna tjänstemän och insiktslösa välvillingar hela sönderfallet med argumentet, att ”det inte finns något annat alternativ”. Så beskriver den maktfullkomliga maktlösheten sin egen situation. Är det konstigt att man längtar bort nångång?
På Kyrklig dokumentation finns handlingarna att läsa. Ni kollar väl dokumenten då och då? Regniga dagar till exempel.