I dagarna tre har jag skrattat åt att Wejryd låg naken på bryggan när en häger kom förbi. Han berättade det själv en gång på S:t Sigfrids folkhögskola och åhörarna visulaiserade Nå, det var kanske Gullberg från början, men just Gullberg såg inte åhörarna. De såg Wejryds nakna lekamen. Och missade antagligen hägern…
Jag vet varför repliken kom för mig. Ett åhörande vittne berättade, när vi turistade som bäst i Dalarna. Västerås stift! Numera håller stiftet vad det lovar när det gäller skräckupplevelser i tron.
Solleröns kyrka har en vänlig värd som gärna visar kyrkan. Han undrade om det var lika klent med kyrkogångare där jag kom ifrån. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men citerade med eftertryck Olov Hartman: ”Det går åt helvete, förstår du väl.” Sommarkyrkvärden sa inte emot.
Stellan Oltéus (som jag mötte för första gången för 60 år sedan) var ordförande i byggnadskommittén när Sälenkyrkan kom till för 50 år sedan. Han är sedan länge bortflyttad. I tomrummet efter honom kunde jag plocka till mig ett bibelord och en bön, papperslapparna låg i två tydligt utmärkta korgar. Varför inte ta sig ett manna? tänkte jag, som har en svag men omisskännlig lågkyrklig åder i mig.
Bönens upptakt: ”Vi är många som längtar efter att lägra oss i en slänt.” Frun var med på resan. Utan ett ord räckte jag henne lappen. Hon läste och gapflabbade. Jag ber om ursäkt på hennes vägnar. Bönen slöt i ett tack till ”Dig för att du är som en efterlängtad slänt i vårt inre landskap, där vi få vila ut.” Jaja.
Bibelordet var inget bibelord närmre besett. Texten handlade om humlan som är ”som en flygande liten nallebjörn” Själva poängen var att humlan frikostigt delar med sig av de olika kornen – ”djurvärldens viktigaste pollinerare”. Jag noterar mest att intresseklubben noterar, vi andra inte. Bibelord är detta då rakt inte. Nu knöt jag an till repliken när Göte köpt en häst och folket i trakten av Vaggeryd sakkunnigt skulle bedöma. Slutordet kom att återges ofta: ”Inte ett ont ord om Götera häst, men en häst är det då rakt inte.” Ett bibelord är det då rakt inte!
Förtvivla inte. I Sälen finns ett bryggeri, vars produkter – om det är någon styrka i dem – införskaffas på det lokala Systembolaget, annars går det med ICA Nära. Så löstes problemen.
Men säg den befrielse som inte avlöses av nya bekymmer! I tidningen Smålänningen talar komminister Borg i Ljungby om vikten av kyrkligt medlemskap för genom medlemskapet stöder vi kyrkan som ett levande kulturarv. Låt mig offentligt deklarera: Den mannen misstror jag. Han säger det som ska sägas, inget annat. Det skiftar i olika miljöer. Han har fått understöd bortom arbetsinsatser från ett pastorat, eftersom kyrkoherden där ville ha in den tidigare pingstvännen och sedan EFS-aren som präst i Svenska kyrkan. Nu säger Borg inget om Jesus, inte ett ord. Han kunde sagt vad sant var: ”Var medlemmar så att jag kan få del av era pengar!”
Är jag uppbragt. Ja, jag är uppbragt. Jag är trött på dribblande präster, särskilt sådana som berikar sig på Svenska kyrkan utan att arbeta och slita för den ersättning de får. Nu är det sagt. ”Med medlemskapet gynnar vi att kyrkan finns i bygden och har verksamhet.” Frommare än så är han sålunda inte, pastor Borg! Jag har läst Smålänningen den 26 juli, men den kommer ni kanske inte åt…
Pastor Borg ger sig inte riktigt med detta. Han hör till dem som ska ta vara på Kyrkans ”urgamla traditioner” men ”samtidigt integrera dem i 2000-talet.” De brukar säga så ,när de skaffar sig fribok att göra precis som de själva vill, dessa de frikyrkliga i Svenska kyrkan. Vad är det som gör mig uppbragt? Att intet ord säges om Jesus, inte ett enda. Levande kulturarv!!! Om detta kulturarv vet pastor Borg föga, må jag säga. Han är inte en del av det.
Nu läser jag självfallet också Corren från den 16 juli, där pastorsadjunkten Lars Netz intervjuas. Han är Kinda pastorats nye adjunkt. Ny och ny? ”I praktiken vigdes han redan för 20 år sedan, inom missionsförbundet.” Han har i år enkelt tagit steget över och en pastor är plötsligt och oförmedlat präst. ”Nu vill han göra kyrkan till en självklar plats för samtalet.” På bilden i tidningen ler han lismande, jag menar att han ler på ett välkomnande sätt. Jag har sett det leendet hos försäljare av bilar och försäkringar. ”Jag skulle absolut önska att fler kunde se kyrkan som en plats där man kan föra ett samtal, utan någon hög bekännelse.” Han vet dock inte hur han kan bidra, men när förhoppningar.
Nå, vi får lugnande besked: ”Trots att det är första gången som jag jobbar inom Svenska kyrkan känner jag mig väl hemma här. Många har frågat varför jag valt att byta, men jag tycker att jag, i min tro, står där jag alltid har gjort. Det känns som en väldigt naturlig fortsättning för mig att bli präst.”
Tror han vad han alltid har trott borde han väl stannat där han var? Annars borde han offentligt och långt tidigare avsvurit sig den reformerta villfarelsen.
Nog har Modéus I och domprosten Lundborg ett och annat att svara för… Om inte också de är fullt upptagna med att ligga nakna på bryggan medan en häger flyger förbi. Men vet aldrig. Kanske skulle frågan ställas utan krumbukter: Vad hände i Svenska kyrkan när det drogs en strikt kyrkopolitisk gräns mot de verkligt svenskkyrkliga, de med Lillklassen och Sveriges Barn uppfödda? Svaret är: Just detta! Kan folk fatta den gigantiska lurendrejeriet?
Jag säger ett: Det är hög tid att skaka de reformerta lössen ur Svenska kyrkans fana.