I går dog Olof Andrén, före detta kyrkoherde i Gävle Helga Tref men sammanfattningsvis föga före detta livet igenom. Han levde inte i sitt eget förgångna även om han levde med föregångarna.
Med den sortens egendomligheter som hör livet till, tänkte jag på Olof i går för jag funderade över några kyrkofäder och funderade på att ringa honom. Jag avstod. Den förste som styrde min bekantskap med urkyrkan var nämligen och rätt självklart Olof Andrén med De apostoliska fäderna. Den boken läste jag första gången när jag var 17.
Jag fick som ung präst vara med på en lärd konferens i Jerusalem med Olof Andrén, Bertil Gärtner och många fler. Det var en konferens av det slag där litteraturtips strömmade fram närmast outsinligt. När vi stod i Qumran och levde oss in i den verklighet boklig lärdom avslöjat, var det en intellektuell högtidsstund i varje fall för mig. Olof Andrén gjorde aldrig något väsen av sin kunskap, men den var solid och tillgänglig. Det är detta som visat sig i hans översättningsarbete åren igenom.
Det hörde till den högkyrkliga hållningen att fråga efter urkyrkans och fornkyrkans erfarenheter och jag förmodar att detta är ett arv från somlig folkkyrklighet – dock inte den kyrkopolitiska, som är något helt annat än den ungkyrkliga. PO Sjögren framhöll vikten av att vara förtrogen med kyrkofäderna och Olof Andrén gjorde detta möjligare.
Nåja, vid något tillfälle diskuterade Sven Carlsson, som varit kyrkoherde i Arby-Hagby, och jag psalmer från fornkyrkan i vår psalmbok med frågan hur goda översättningarna var. Ta sv ps 470 som exempel. Sven frågade Olof Andrén, som tog fram originalet och skickade texten på grekiska. Detta var ett aktstycke mer vidlyftigt än vad det blivit på vägen till oss. Men vi stavade oss igenom lite försiktigt, enkelt var det inte. Det förstärkte min beundran för Olof, som man lätt förstår. Lite för Sven också, för den delen.
Att Erik Petrén hade en väldig respekt för Olof Andrén, som var hans kyrkoherde, ska nog nämnas också. Erik föll inte i farstun eller ens i stum beundran för särskilt mycket eller särskilt många. Då skulle de hålla Hugo Rosén-klass och nu talar vi om P3n:s beundrade lärare i Lund. Till icke ringa del tror jag Olof hade vett att ge Erik utrymme i församlingens studiearbete utan att på minsta sätt känna av någon konkurrens. Om Olof var glad över Erik motsvarades det av Eriks glädje över Olof.
103 år fyllde Olof den 19 januari. Hans höga ålder kommenterades de senaste decennierna flitigt liksom hans intresse för motionssimningen. Jag hade gärna velat ha med honom den 31 augusti på aKF:s kyrkodagar i år, när Athansius ska aktualiseras. Det hade Olof uppskattat för det var just detta han visste; i samtalet med fäderna (och i några fall mödrarna) i fornkyrkan kan samtidskyrkligheten få viktiga impulser och tankeställare.
Att man med Olof Andrén också kunde samtala om tro och mystik kanske ska nämnas. Det kan man inte med alla präster. Så var han boklärd men inte bara det. Han var en sådan lärd som ur sitt förråd kunde bära fram gammalt och nytt. Jag höll mycket av honom.
Och nu ska jag fundera över den där egendomligheten, att en dag när jag återkommande tänkte på honom, dog han. Å andra sidan hade han för mer än 103 år sedan återvänt från döden till livet (Rm 6:13). Han var ju döpt och därmed levande. Det tillståndet förblir han i.
R.I.P.
Ny senior cleri är prosten Tore Sjöblom, tidigare kyrkoherde i Snöstorp, född 1919. Får jag ihop det rätt var prostinnan Maj Edwall, född Sjöblom, kusin med honom. Tores systrar var prästfruar på Kalmarkusten: Ingeborg Hellborg i Mönsterås och Anna-Greta Bjarnegård i Ryssby. Att systern Karin var gift med sedermera biskopen Albrektsson i Rhodesia är en sak liksom att Rut var gift med John Wanngren, präst i Västra Vram. Därtill kommer anförvanten Alice Babs. Så det kan bli. På edwallska kalas har jag mött en uppsättning av släktingarna. Mallig? Jag? Nej, det bara happade sig så för min del. Men jag känner av en erfarenhet som alla inte slår. Jag tror fenomenet ska kallas ”levd kyrklighet”.