Nykterhet och vaksamhet gäller, eftersom vår fiende djävulen är lös. Inte bara lös utan målmedveten. Går omkring och söker efter byte. Ni som kan er dopundervisning ser att jag knyter an till 1 Petr 5. Någon av de fromma fäderna polemiserar också mot påståendet att vi ”bara är svaga människor” och korrigerar: ”Vi är människor”. Då går det som det går. Till människans villkor hör synden och den där fienden.
När vi ska tala om synden, krävs lika mycket vaksamhet som när det gäller Djävulen. Det är lätt att glömma att lasarettet har avdelningar för olika sjukdomar, men att det inte är någon poäng att de med hjärtinfarkt moraliserar över patienter med hiv. Poängen för sjukhuset är att alla är sjuka. Det är grundkategorin; sjukdomen i all dess brokighet.
Det finns en del synder som inte lockar mig. Andra kan locka desto mera. Somliga präster säger, att de inte avstått från en enda synd som de haft möjlighet att utöva. Det är empatiskt. Det har faktiskt jag. Medvetet. Detta kan bero på oföretagsamhet, lättja, rädsla för straff eller möjligen, jag säger möjligen, bero på god uppfostran samt Guds gode Andes bistånd. Det sista i så fall inte minst.
Oss emellan är jag nervös inför datorn. Man kan via denna teknikalitet komma åt pornografi. Det skrämmer mig, men det skrämmer inte alla. De kollar både det ena och det andra. Alla har inte förstått, att de lämnar spår efter sig och då kan polisen utreda olämpligheterna för de kommer åt snusket från själva källan. Och nedladdningarna ligger kvar någonstans. Detta vet jag. Förstå min försiktighet.
Om nu en präst blir påkommen med att ha kollat porr, också barnpornografi, hur allvarligt är det? Jag frågade en prost i Göteborgs stift i tanke att där är fromheten liksom ackumulerad. Hans svar hjälpte mig inte mycket genom sin klarhet men väl genom sin oklarhet. Vad ska vi jämföra med i en tid, så föll hans ord ”när folk knullar runt hur som helst.” Jag ber självfallet om ursäkt för prostens språkbruk ,men medge att han har en poäng. Är det syndigare att titta än att göra?
Nå, nu talar vi inte bara om utsatta och andra kvinnor som dragit in lite pengar som porrfilmsaktriser utan om barn. Hela sexindustrin är förfärande och kopplad till drogmissbruk, det har jag läst i böcker. Sex med djur och barn (och allt vad jag nog inte kan tänka) är uppenbarligen en verklighet. Om en präst tittar på sådant så vet vi dock, att han själv inte utfört något i branschen. Tittat har han. Påkommen har han blivit med tittandet. Det kan, som syster Kerstins moster skulle sagt ”inte rekommenderas”. Betyder det självklart att Svenska kyrkan inte kan ha präster som har tittat? Tänk efter innan ni svarar.
Svenska kyrkan har präster som varit aktiva i sexklubbslivet och stoltserat med det. Antagligen har någon också besökt en swingerklubb och några har besökt bordeller. Detta är mer än att titta. Men allt detta är kanske inte lagstridigt? Moralisterna är klara med sina slutsatser. Men finns det inte en annan hållning än de reformertas?
Den evangeliska hållningen är väl i stort sett att små synder är värre än rejäla. ”Pecca fortiter!” sa Luther. Synda tappert. Då kan det bli syndanöd och syndakännedom och syndernas förlåtelse. De små synderna bekymrar inte, som bekant för varje sann kyrkokristen. Vart har den insikten tagit vägen i vår evangeliska kyrka, där de reformerta gjort sitt intåg uppifrån och ända ner? Och vad är det för samhälle, där väldigt mycket nu är tillåtet, men där gränserna mot annat är stenhårda och ingen syndare som överträtt just dessa gränser, ges någon möjlighet att komma tillbaka.
Kyrkoordningens 31 kap 12 § 4 mom talar om att den präst får förklaras obehörig som ”i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha.” Om detta vore stadgandet för apostlar, vem av apostlarna kan säga ha skadat det anseende en apostel bör ha? Petrus förstås. De andra? Och vad är det för anseende vi talar om.
På KA2 kom en beväring fram till mig på kaserngården och sa:
– Det sägs att du är präst. Stämmer det?
– Ja, det stämmer.
– Det kunde man inte tro!
– Är du oförskämd, karl” utbrast jag.
– Nej nej, tvärtom!
Så vad är det för anseende vi talar om? Det som alla andra yrkeskategorier med rätta skulle uppfattat som en förolämpning är för en präst en komplimang. Sug på den!
Kunde man annars tänka sig, att prästens anseende ligger i Kyrkans förmåga att upprätta syndare? Fördöma synden men inte syndaren. Ägna sig åt profetisk samtidskritik och ställa de radikalt allvarliga frågorna om ett infantiliserat samhälle, där vi inte växer som människor utan hålls dumma och blir dumma – med en hållning till sexualitet som ryms på en pridefestival. Och då blir det endast ett exklusivt urval synder där fördömelserna haglar och de reformertas moralism firar triumfer i det kyrkliga. Verkar det klokt? Eller är just härvan av oklarheter besked om den makt som går omkring som ett rytande lejon, Lögnfursten?
Här radar frågor upp sig, som vi gör bäst att tänka igenom nyktra och vaksamma. I varje fall de av oss som inser att vi är människor. Och som fattat något om fienden.