Dr Imberg sitter väl rätt förvånad när han läser Domkapitlets i Göteborg yttrande till överklagandenämnden. Han och hela världen kan hitta det på Kyrklig dokumentation, som återger just sådana aktstycken som väcker häpnad. http://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2019/04/gbgyttrandeimberg190411.pdf
Ni minns hur det var. Dr Imberg förklarades obehörig att utöva det prästämbete han mottagit av biskop Gärtner och biskop Giertz med flera. Obehörighetsförklaringen berodde på en märklighet. Dr Imberg hade förklarat hur han såg på Susanne Rappmann och det var konsekvent tänkt och ett ställningstagande som egentligen inte borde förvåna någon. Biskopar är inte självklart andliga ledare och andliga ledare är faktiskt sällan biskopar. Ignatius av Loyola och Martin Luther lika…
Domkapitlet yttrar nu att avskrivningsbeslutet – ”vi gör ingenting” – var ”biskopens initiala delegationsbeslut” och detta vill nu domkapitlet se som ”en vilandeförklaring av ärendet”. Det tror den som vill. Susanne Rappmann kan hellre uppfattas konstatera ett faktum, som hon inte såg någon anledning att vidare röra vid. Vad betyder det egentligen att en pensionerad präst inte ser henne som andlig ledare? För egen del ser jag ingen av de nuvarande stiftscheferna som andlig ledare för mig. Varför skulle jag?
Nu är inte den jurist av kvinna född som inte kan röra till det för sig och än hellre för andra. Den enskilde kan ha förlitat sig på ett gynnande beslut om beviljad förmån, men i fallet med dr Imberg kan skrivelsen ”omöjligt anses vara en ansökan om en förmån hos domkapitlet.” Detta är i sak dumt, men sant. Ett barn på 7 år inser att dr Imberg beskrivit ett sakläge och alls inte begärt förmåner. Nu menas vidare att det måste vara möjligt för en biskop att ompröva ett beslut. Visst. Men i det aktuella fallet löpte Rappmann på porten innan dr Imberg kom till sammanträdet och domkapitlet fattade beslut. Men domkapitlet har ”sammantaget” haft rätt att inleda ett tillsynsärende, heter det. Då blev detta ett beslut bortom det episkopala, det där med Rappmanns exodus ni vet och problemet med vår kyrkas episkopala struktur ni anar..
Domkapitlet slår nu fast, att det ”således” inte finns någon skarp gräns mellan ordningsfråga och lärofråga. Inte? Det är denna gräns som gör det möjligt att tala om adiafora, sådana ställningstaganden som inte är särskilt viktiga och därför i egentlig mening inte är särskiljande, till skillnad från sanningsfrågor om läran. I lärofrågor disputeras det. I de flesta ordningsfrågor rycks det på axlar.
Domkapitlet tuffar på och tuffar till sig. Kyrkan ”identifierar och förfogar över innehållet i vigningslöftena, inte den enskilde prästen”. Hållningen är Cajetanus i uppgörelsen med – Martin Luther! Domkapitlet i Göteborg har förfallit just till sådant som reformatorerna utsattes för och sådant kan ske i Gustaf II Adolfs land och stad! Vad ska den enskilde prästen göra utan diskussion? Inte själv definiera innehållet i vigningslöftena, men förstå att det är ”ett personligt ansvar för den enskilde att följa dem”. Jo, kanske. Utifrån Skriften och bekännelsen – och då är det inte säkert att den enskilde har sämst å fötterna, om man säger så vid tanke på ett domkapitel.
Själva denna Gehäuse-hållning förs vidare, när domkapitlet inte kan dela upp stiftschefsrollen och en andlig ledarroll. Detta är bara skitprat. Det är klart det går. Inte bara i en evangelisk kyrka utan också i Rom. Vi väljer kanske en kyrklig överhet, men folk väljer själva vilka andliga ledare de tyr sig till och i andligt hänseende litar på. Konstigt att detta ska behöva skrivas just i Stilla veckan!
Nu kanske vi ska förstå att Göteborgs domkapitel omfattar synen att prästen sist av alla blivit lönearbetare och varje gudomlig nimbus av ämbetet är borta? Då bör domkapitlet som rättskälla anföra Det kommunistiska manifestet från år 1848 så att vi vet vad som gäller och kan förstå varför. Lönearbetaren ska göra vad som befalls av ledningen.
Men domkapitlets ledamöter kanske som barn utsatts för hård potträning? Allt måste vi tolka så välvilligt vi kan. För sådana barn blir tillvaron mycket enkelriktad och just lydnad en grundkategori. Man ska göra vad man ska vid bestämd tid och utan reservationer. ”En uppdelning i inre respektive yttre lydnad och tillsyn” låter sig inte göras, menar de pottränade. Säg det till Luther! Sämre pottränad var han i vart fall. Säg dock icke detta till kamrat Stalin eller Führern. De båda tänkte precis så.
Domkapitlet i Göteborg bör samfällt tacka sin lyckliga stjärna att Torgny Segerstedt inte finns kvar. Inte heller GHT. Då hade domkapitlet fått se på fan, som vi kristtrogna brukar säga, när det blivit riktigt dumt.
Vad säger Susanne Rappmann själv nu? Är hon de facto överkörd, tillplattad, och ett annat gäng tagit över med henne endast som galjonsfigur? Vilka är de som egentligen utövar biskopsämbetet i stiftet? Det tokar till sig på ett riktigt intressant sätt.