Utan prästvigning

Torsdagsdepressionen slog till igen.https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/fran-missionshuset-till-kyrkan-pastorer-som-blir-praster Tre missionsförbundare men nu i Svenska kyrkans ”vigningstjänst”. Två ovigda men den tredje vig nog till att ta sig runt i teologi och samfundsliv. Ni tänker väl då att jag reagerat på den brist på ämbetssyn som träder fram? Jo. Men mest när jag ser Dalevis tomma bokhyllor. Är det så det ser ut i episkopatet numera? Skulle vi kunna få litterära hemma-hos-reportage för att begripa mer om bokbrist? Dalevi berättar dock glatt, att han ”inte läst en rad av Waldenström”. Det har jag.

Hur argumenterar missionspastorerna kring sin positionsförändring? Prästvigda är de inte. De är missionspastorer och uppträder som vore de prästvigda, skrudar sig så och njuter fördelar en riktig präst har. Pastor Gagnero ”ser väl egentligen ingen större skillnad i identitet”. Men han känner en större frihet som präst, lönen kommer från ett mer obestämt håll, inte genom insamling i församlingen. Pastor Fhager flyttade över av praktiska skäl, han ville bo kvar i Värmland och arbeta heltid i ett arbetslag. Det är urmänskligt att vilja sitta där det finns eld och gott om mat och gemenskap.

Dalevi vet att berätta: ”Prästämbetet är främst en funktion.” Han chefar i det stift som de tyska prästerna uppfattar som ett väldigt lutherskt stift. Det betyder att Martin Luther nog aldrig skulle känna sig hemma där. Men också tyskarna är glada över Svenska kyrkans stora resurser… Förresten finns inte samma behov av Missionskyrkan idag. Svenska kyrkan är nämligen en demokratisk folkkyrka – som om det var detta lärostriderna mellan Waldenström och Einar Billing/JA Eklund gällde och som om detta vore folkkyrkoteologernas ideal! Dalevi menar dessutom att katolska kyrkan på punkt efter punkt anpassat sig till Luthers reformation. Kanske kunde biskopen behövt ha något mer välfyllda bokhyllor och dessutom ha läst böckerna?

Jag hade anledning att ta fram Björlings dogmatik i går och de fyra banden låg kavr på skrivbordet. Band 4 s 229 kan enkelt konsulteras: ”Emedan Herren har åt kyrkan öfvérlemnat ordet och sakramenten, så har han ock åt henne öfverlemnat det embete, som är nödvändigt för nådemedlens offentliga begagnande.” Detta sagt kan jag läsa Luther i skriften till de böhmiska bröderna: ”Ordets offentliga ämbete, säger jag, varigenom Guds hemligheter meddelas, måste inrättas genom den heliga ordinationen.” Per sacram ordinationem! Vigningen med handpåläggning är an apostolisk handling men mera: det är Gud själv som viger. Nådegåvan att vara präst överlämnas så. Ni kan få mer kött på benen varför ordinationen kan kallas ett sakrament: ”Så är handpåläggningen icke en mänsklig tradition utan Gud gör och ordinerar präster.” Vigningen innebär att ämbetet överlämnas, prästkandidaten sätts in i Kyrkans heliga apostoliska ämbetet och detta genom Gud. Det är just detta som inte skett med missionspastorerna.

”Gåvan som överlämnas i vigningen är gåvan att vara präst”, sa f Ingvar Hector. Gåvan kan inte tas tillbaka som vi vet. Därför förklaras en präst obehörig att utöva ämbetet, men ämbetet finns kvar. Ni förstår finessen. Att Dalevi och missionspastorerna inte tänker så är uppenbart. De är funktionalister. Och en missionspastor är icke prästvigd och det lämnas till en betydande osäkerhet vad han gör när han träder fram som präst. För egen del skulle jag aldrig nyttja hans sakramentala tjänstvillighet. Han är inte vad han träder fram som hur framträdande han än är på Torsdagsdepressionens framsida.

Nu har ”Kyrkokansliet” också uttalat sig, det är pastor Zeiler som tar till orda. Han tror att det är en medveten markering att tala om uppdraget som präst och inte om prästämbetet. Det tror jag också även om det när det begav sig sades vara samma sak. Pastor Zeiler beskriver prästvigningen som ”en synlig bekräftelse på individens kallelse och ett tecken på kyrkans sändning”. Nå, detta skulle kunna utföras också genom att man från en domkyrka skickade upp ballonger. Likväl är prästen nödvändig för kyrkans liv. Varför det? Uppdraget är att predika Guds ord och förvalta sakramenten. Till detta kommer biskopsämbetet ”som för oss är ett omistligt allmänkyrkligt och ekumeniskt tecken”. Nu blev det roligt rentav. Den som flyttar över måste vara förtrogen med och trygg i en luthersk svensk-kyrklig tradition och solidariskt följa de ordningar som gäller i Svenska kyrkan. Snacka kan man ju. Jag kan inte uttrycka saken bättre än med de ord som blev en boktitel: En annan Kyrka. Det betyder, att jag vill ha en annan Kyrka än det misch-masch som nu träder fram med mycket yta och väldigt mycket mindre innehåll, substans.

Karlstads stift är ett folkkyrkostift, brukar det heta. Dalevi ger besked: Utan tyskar och missionare hade detta folkkyrkostift inte klarat sig. Berätta icke detta för biskop J A Eklund! Säg honom inte heller att det främst var av praktiska skäl pastor Fhager bestämde sig för att ta steget över. Jaså, biskop Eklund är 74 år död. Det var då för väl. Annars hade han dött vid beskedet om hur det faktiskt är i Fädernas kyrka i Sveriges land och någon hade då stått där som dråpare. Det var, tänkte jag, därför ni inte skulle säga honom något om hur det blivit. Men biskop Eklund hade nog fler böcker i hyllorna än Dalevi och skrev fler böcker också…