I går kom nyheten i media att dr Imberg ”sparkats”. Det hette så i de artiklar som de pigga journalistfröna fått ihop. Pigga journalistfrön? Ingmar Ström kallade dem så redan för 70 år sedan med en klar markering att de skrev piggt om saker de alls inte begrep. Vid min höga ålder kan man förstås förfalla till dyster betraktelse över hur det går till i världen. Borde inte mediekonsumenter, som betalar ansenliga summor/skatter för at få information, också kräva information, det vill säga sådana basfakta som beskriver tillvarons komplexitet? Dr Imberg är inte sparkad. Han har förklarats obehörig att vara präst i Svenska kyrkan. Den obehörigheten delar han med miljoner andra medlemmar i Svenska kyrkan. De flesta är faktiskt inte behöriga att vara präster!
Det förbryterska kan vi: Dr Imberg uppfattar inte biskopen i Göteborg vara biskop i andlig mening. Det betyder förstås att han uppfattar henne vara biskop i någon mening, men inte andlig. Det var förr i världen inget att bråka om. Andligt ledarskap kommer inifrån, inte genom val, inte genom utnämning och inte ens genom vigning.
Nog lovar prästen en del vid prästvigningen, men faktiskt inte ovillkorlig lydnad. Så illa är det inte heller som domprosten påstås säga, att det finns ett löfte ”att vara lojal mot biskopen och domkapitlet”. I bekännelseskrifter Confessio Augustana utläggs i långa passager hur de evangeliska inte bör instämma med katolska biskopar, ”om de till äventyrs misstaga sig i någon punkt eller hava en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.” Det är kyrkofadern Augustinus, en katolik, som anförs som auktoritet. CA XXVIII. När biskoparna utövar andlig domsrätt, betrodda med Ordets och sakramentens domsrätt, bör församlingarna visa dem ovillkorlig lydnad. Det står ”församlingarna”. Inte bara prästerna. Så när biskoparna träder fram som ”andliga ledare” vad betyder det konkret för ett litet journalistfrö som faktiskt är medlem av Svenska kyrkan? Antagligen oreflekterat ingenting alls. Här spelas mycken teater.
Biskopen i Lund, Johan Tyrberg, talar om kyrkoherdar som andliga ledare. Det finns en kyrkoherde i Moheda, som jag faktiskt inte sett sedan han började här. Andlig ledare för mig är han inte. Varför skulle han vara det? På Östrabo sitter Modéus II. Jag ser inte heller honom som min andlige ledare. Varför skulle jag? I Göteborgs stift finns det ansenligt många präster som inte ser biskopen som biskop i andlig mening. De skriver oftast inte brev om saken, men många vet hur det egentligen är. Det blir inga problem om prästerna bara kommer när stiftsledningen kallar. Yttre lydnad är en sak, den kan man komma åt. Men tankarna är fria och i dr Imbergs fall dessutom tankar som varit i full frihet redan i Confessio Augustana. De evangeliska tänker som dr Imberg. Det är andra som kräver lojalitet. När idérörelser kräver konformitet genom lojalitet då är de illa ute. Jag säger bara det.
Nu är det så vist ordnat, att handlingarna i målet finns att läsa. Gör gärna det. http://kyrkligdokumentation.nu
Frågan varför biskopen i Göteborgs stift lämnade lokalen innan dr Imberg anlände för förhör i domkapitlet (fast ingen väl förhörde…) förklaras nu handla om jäv. Det är förstås helt fel tänkt. Var det den kyrkopolitiske kommissarien Björn Andersson som tänkte, blir jag inte förvånad. Då måste det bli fel. Det är en självklar nödvändighet, en som ligger i det kyrkopolitiska kommissariatets själva väsende. Men de andra? Kunde ingen skilja mellan ämbetet och personen, Amt und Person? Dr Imbergs frågor gällde inte Susanne Rappmann. De gällde biskopsämbetet.
Är det dysterhet som fyller oss nu? Kanske. Men saken kanske skulle ses som en lustifikation i stället? Minns året 2008, det som blev det lustiga året när ämbetsreformen skulle firas som 50 år fast vi inte haft den i 50 år. (På Dagblogg skrev jag om året och de värdefulla bidragen finns på nätet, slå på Det lustiga året 2008 så kommer ni rätt.) Skönljugeriet är visserligen ljug, men inte utan underhållningsvärde. Det är kanske denna insikt som ska leda oss när vi ser hur frågor spricker upp och kyrkosystemet försöker hantera situationen med höga rop och skrik. Jag har läst om Filippos i Samarien, där finns både de höga ropen och den stora glädjen. Apg 8:7-8. Det kanske så det är just nu?