Ibland ter sig verkligheten på något förunderligt sätt överraskande overklig. Ordet jag fastnat för, beskriver förhållandet: fabulöst. Något annat är det inte. Overkligheten slår till vid tidningsläsning. Nu var det Messy Church. Konceptet, meddelades det, ”har fått kritik för att bryta för mycket mot gudstjänstens traditioner”. Jaså? Är det som kallas Messy Church något annat än något utvidgade barntimmar med vuxennärvaro? Effekten som jag sett är att deltagarna kan vara nöjda och glada men konsekvensen blir också att barn inte kommer till söndagens högmässa. De var på Messy Church i stället. Så skapas lika lite framtid som med Kyrkans barntimmar på sin tid.
Smålandsposten lät i dag meddela att ”präst hoppas att folk stökar till i kyrkan”. http://www.smp.se/tingsryd/prast-hoppas-att-folk-stokar-i-kyrkan/ På bilden som illustrerade satt två medelålders damer, församlingspedagogen och prästen. De hade pysselgrejerna framme. Jag som gick på lekis som barn och utbildades till legitimerad lekare, kände igen konceptet. Sådant får mig inte att gå igång. Men det fabulösa sätter igång något i mig. Damerna lägger ut texten:
– Vi är lutheraner. Och Luther stod för reformation – en kyrka som förändras. Man kan inte sluta reformera kyrkan för att han spikade upp x antal teser. Det ligger i vår tradition att kyrkan förändras.
Here we go again! Dr Luther, den katolske augustinermunken, hade inte delat bedömningen att Kyrkans reformation skulle betyda förändring så där rakt av. Att reformera handlar om form, det hör man ju, och om den lilla stavelsen: åter. Det finns en form som gått förlorad men ska återställas. Vem i all världen tror att den processen skulle vara avslutad för att professorn spikar ”x” antal teser? Och då har vi ändå helt nyligen haft ett reformationsjubileum. Fabulöst! Då har jag inte kommenterat detta att vi skulle vara lutheraner. Dr Luther själv avvisade begreppet. Det är bara heretiker som kallar sina konstruktioner vid namn efter en person. Den evangeliska rörelsen slår i stället vakt om Kyrkan.
Församlingsassistenten får också ett, faktiskt två, pratminus:
– Det är spännande att göra något som man inte gjort innan.
– Samhället förändras och vi måste vara en del av samhället.
Så här kunde det låta i tyskt 30-tal när Deutsche Christen kom loss. Det kunde annars vara spännande att få göra sådant man gjorde förr och då låta Kyrkans raster och inte samhällets styra. Men problemet är att folkkyrkor inte kan stå emot, inte värna sig kyrkliga identitet, utan förändras med det omgivande samhället. Då slår det mig att denna insikt kanske alls inte är fabulös. Det är precis så det går till. Men det var inte så det gick till när Kyrkan steg fram i det romerska imperiets sönderfall. Det var en Kyrka som mer var Mission än Messy.