Göra reda för sig

Dr Imberg kommer att överklaga, har jag sett i media. Jag förmodar att han inte gör det för sin egen skull, han ville ha ett besked och fick det. Svenska kyrkan har genom domkapitlet i Göteborg, där den kyrkopolitiske kommissarien Björn Andersson, S, sitter på ett partimandat, gett besked. Då hade, jag upprepar, Susanne Rappmann lämnat lokalen. I protokollet anges inte varför. Naturligtvis är allt detta en kollektion av orimligheter. För klargörandets skull är ett överklagande välkommet.

Saken gäller något mer än hur dr Imberg uppfattar biskopens kön, som någon fick till det. Om The Rap-womans kön har med all säkerhet dr Imberg inte någon  uppfattning. Han ställer helt andra och viktigare frågor, nämligen frågor om Svenska kyrkans löftesbrott och om hur långt en lydnadsplikt sträcker sig. Hans frågor och invändningar klargör hur dumt det blir, när domkapitlet ska utrannsaka vad som finns i en människas inre. Och situationen blir 1500-tal, den tid då just frågor om lydnadsplikt fokuserades.

Ingen präst i Svenska kyrkan lovar något annat än “skyldig lydnad” och i svensk grundlag är vi inför det allmänna tillförsäkrade frihet att inte behöva redogöra för hur vi tänker i politiska och religiösa frågor. Auktoriteterna en präst lovat stå fast vid är Bibel och bekännelse. Dessa auktoriteter är också biskoparnas. Därmed kan sakfrågor ställas, för det är självfallet så att den som “tycks vara” inte självklart också “är”, biskop till exempel. Inte självklart. Ställs den frågan är det inte den frågande som ska svara. Det vore inte opassande om biskoparna klargjorde att de på apostoliskt vis verkligen kallats och vigts till biskopar och har just det fysiska som kommer före det andliga med sig, själva den historiska kontinuiteten. Referens till 1 Kor 15:46.

Jag hörde en skön själs bekännelse: “Biskoparna ser sig vara andliga ledare nuförtiden. Jag såg biskoparna oppmålta och si, jag tänkte för mig själv: Inte lägger jag min själ i någon av deras händer om jag skulle vilja ha auktoritativa besked angående apostlarnas lära eller ens kyrkofädernas eller fader Luthers.” Vad svarar man på sådant tal?
Dr F i Oxford ifrågasätter ju numera också om biskopar vigda av en kvinnlig ärkebiskop verkligen är biskopar. Dr F ingår med Svenska kyrkan i Borgå-gemenskapen. Jag nämner förhållandet mest för att besvära. Rök den apostoliska successionen med Antje? Vad svarar man dr F?

Johan Tyrberg strängde sig an i Torsdagsdepressionen och ville visa att kyrkoherdar måste vara andliga ledare. Vad han försökte få fram är att kyrkoherdar måste vara präster, kan man anta, och att präster skulle ägna sig åt sådant som Anden är intresserad av, borde inte komma som en överraskning. När Tyrberg skriver sin artikel är den ett lysande exempel på vilken kris Svenska kyrkan befinner sig i. Jag förmodar att det måste bli på det här viset när rekryteringen av de kyrkligt förnyade stryps. Horror vacui innebär att andra träder till. Och det blir som i det politiska livet när man beslutar sig för att den som är bäst inte ska användas eftersom det räcker med att man får en som är “tillräckligt” bra. De som är “tillräckligt bra” sitter trygga i systemen. Det finns dock folk som undrar varför det inte går så bra för Svenska kyrkan.

Det finns församlingar där de klarsynta räknar resultat efter söndagens gudstjänster. Slutresultatet kan vara 5-5, fem i kyrkobetjäningen (vaktmästare, två kyrkvärdar, kantor och präst) och fem som kom. Det kan sluta 5-4 också och ibland blir förlust för kyrkobetjäningen med siffrorna 6-5 till exempel. En gång var det musikmedverkan. Då blev det oavgjort. 12-12. För en halv generation sedan vann kyrkobetjäningen med siffrorna 5-1. Den ensamme i bänken gladde sig över att fem personer ansträngt sig så för hans skull, men detta sätt att tänka kan ha varit tröst för ett tigerhjärta.

Var detta en onödig utfärd när vi tänker på dr Imberg? Sannerligen inte. Vi häckar i ödslighetens kyrkorum och detta talas föga om. Vi kan alltså i stället helhjärtat ägna oss åt att göra oss präster kvitt, sådana som står fast vid vad de lovade i en tid då Svenska kyrkans löften till dem var glasklara. Efterhand har Svenska kyrkan, med lögnen som vapen och sveket som verktyg, brutit sina utfästelser. När dr Imberg gör reda för sig och för detta förhållande, utbryter stor oreda under himmelen. Skulle nu någon få för sig att gå till kyrkoherden och begära att få en förklaring till just de fenomen dr Imberg beskrivit, kan talet om den andlige ledaren i det lokala kraftfullt komma att illustreras. Ska jag begära företräde för kyrkoherden i socken och rada upp frågorna? Är själva tanken synd eller är det lockelsen i tanken som är det?

Dr Imbergs frågor och det som hänt därefter motiverar att de som träder fram som andliga ledare skaffat sig effektiva deodoranter. Annars blir odören besvärande.