Åke Svensson var kyrkorådets ordförande i Två Systrars församling under 1990-talet. Jag har svårt att göra reda för årtalen när jag inte är på plats (Kalmar församlingsdelade 1989), men poängen är inte årtalen utan detta att Åke först valdes därför att S var största grupp och för att politikerna – oavsett kulör – höll ihop mot de partipolitiskt obundna. Ni vet hur det gått till och kanske går till ett tag till… Vid valet därefter vann de partipolitiskt obundna och Åke skulle lämna. Nu föreslogs han ändå och såg förvirrad ut. ”Men vi tappade ju…”, sa han. Då var det församlingsprästglädje att få säga: ”Åke, vi vill ha dig och det är en fråga inte om partipolitik utan om personligt förtroende för dig.” När han gjort två mandatperioder som ordförande kunde han med ålders rätt kliva av.
Åke hade hört till folket i Berga kapellgård och sedan i Birgittakyrkan, men flyttade över för det där med att man skulle gå i den kyrka man hörde till var viktigt för honom. Var man nu skriven i Två Systrars församling, var det Två Systrars som gällde.
I en mening var Åke partiman. Han visste att sätta värde på sammanhållning för att reformera samhället och därför var det inte bara socialdemokrati utan socialt arbete som gällde. Det finns en generation socialdemokrater som blev tjänstemän i socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling som ni vet. Som nämndeman eller som landstingsman visste han att han förvaltade ett förtroende och såg inte en karriärväg så mycket som ett ansvarigt förhållningssätt. Naturligtvis kunde han med en viss välgörande distans se på somliga andra partikamrater.
När det blev möjligt att starta ett församlingens soppkök slog Åke bakut. Det fann vi egendomligt. Han var ju för frivilligansvar och här skulle ett glatt gäng fixa soppa. Ingen begrep först – men efterhand stod Åkes tankegång fram. Han trodde vi skulle ha soppkök av 30-talsmodell för de fattigaste, som alltså skulle komma, stå i kö för en måltid och tacka och bocka mot välviljans exekutörer. När Åke insåg att visionen var en annan, var han med. Café Kärleksängeln såg dagens ljus. Men Åkes första reaktion var en rätt rörande bekännelse till välfärdssamhället, som skulle fungera och inte ersättas av välvilja uppifrån. Självfallet kom Svenssons troget till denna sociala träffpunkt; en vital del av stadsdelens liv.
Åke hörde till den sortens kyrkopolitiker som kom till kyrkan på söndagen, visste vad man skulle ha prästen och diakonen till, men som också visste att uppmuntra arbetslaget och leva församlingsliv i den rätt elementära meningen som en folkrörelsemänniska vet måste fungera; det där med basarer och församlingsaktiviteter inklusive fester.
Åke var skolad inte bara på Bolmsö, där han växte upp, utan också vid S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg. Rektor Sven Hultman hade vigt Valborg och Åke (som väl träffades på Kronoberg) och det var Sven som var min konfirmationspräst just på Kronoberg. En del hade vi alltså självklart ihop – kanske hållningen som vi inpräntats på folkhögskolan: MPA. Med Personligt Ansvar. Med tilltagande ålder uppfattar jag att det finns a tacit knowledge, någonting i det svenskkyrkliga som format oss och som det är vårt ansvar att förvalta – men också understundom markera att alla inte har detta arv med sig. Må vara att Åke valdes in i det kyrkliga den politiska vägen, må vara att han i partinit ville få med fler unga socialdemokrater i beslutsapparaten (en möda som inte lyckades så över hövan…), men han var mer än en partiman. Han var en Kyrkans lekman som tog ansvar. Två Systrars församling är honom stort tack skyldig.