Jag funderar. Nå, fenomenet är inte ovanligt, snarare mer vanligt för var dag jag blir en dag äldre. Vart är världen på väg?
Det ska tydligen bli EU-val. Den stora frågan handlar om en Sverigedemokrat som heter Peter. Han är från Gnosjö. När han valdes in, såg han ut som en vanlig överviktig lastbilschaufför med mustasch. Nu ter han sig fortfarande överviktig – men utan mustasch. Tydligen har han i fyllan och villan fått in händerna på behån (sådant kan alltså hända), den behå som bars av en sverigedemokratisk kvinna. Han framstår alltså som en levnadsglad (ni vet kortformen på gemen svenska) man, som när omdömet av alkohol avtrubbats i tillräcklig utsträckning inte kan kontrollera alla kroppsdelar. Det är inte detta som förvånar en gammal präst. Vi vet faktiskt hur det är. Det beror inte bara på att vi läst böcker!
Egentligen vet väl gamla präster också hur furiös moralismen kan bli, men nu ter den sig skrattretande. Alla står upp och tar avstånd från Peter. Han själv också. Men hur var det nu? Peter och den anonyma damen har tydligen hanterat händelsen. Han har bett om ursäkt och hon har godtagit den. Finns händelsen då längre? Eller stryker förlåtelsen bort den?
Detta skulle en erfaren präst kunna tänka. Vi gräver inte längre i det som var (syndens minne) utan överlämnar detta åt glömskan. Nu vet jag folk som mindre på fyllan just när det gäller sexualitet åstadkommit mer handfasta grejer än klämt på bröst. Ett par biskopar till exempel. Det skulle jag inte göra något nummer av. Folk är som folk är och biskopar är också som folk är mest. Inte minst när de entusiastiskt förföljer – ni vet vilka jag menar.
Modéus II och Antje skulle kanske säga något nu om förlåtelsens verklighet också i det mellanmänskliga? För att inte säga något om det gudomliga? Civilisationskritik är det upplagt för. De kunde fråga vad vi fått för samhälle där 1. förlåtelse inte räknas, 2. det privata inte längre är berövat offentligheten och 3. där skamkulturen oinskränkt råder. Om de ville, men det är överkurs, kunde de också 4. undra vad det är för politisk eller journalistisk kultur som – när det gäller EU-val – hamnar här.
Naturligtvis kan den som tänker efter förstå, att SD-ledningen inte gillar den fd medlemmen, som i odefinierat intresse drar runt detta medialt. Borde alla präster som slår vakt om förlåtelsen kryssa Peter i EU-valet oavsett vilket politiskt parti de annars håller på? Nåden före rätten? Grundvärden före konjunktursanningar?
Peter framstår som en värdig representant för vita män med just den kvinno- och könssyn sådana anklagas för att ha. Ska vi andra vita män inte stå samman då? Vad händer när levnadsglada medelålders socialdemokrater, centerpartister och moderater är på alltför blöta fester? Händer det inte? Och den trevande processen att komma samman i köttet, har den inte också med bröst att göra?
Vi som läst Jan Myrdals bok Ett andra anstånd kan fundera över Jans förklaring att mäns intresse för bröst kommer sig därav, att människan går på två ben. Djur med ljuver som går på fyra ben, tycks inte vara så fascinerande just av mjölkörtlar. Här kanske också Modéus II och Antje kan komma med några vägvisande anvisningar?
Självfallet är den alerta moralismen intressant – främst därför att just präster, som vet vilken kraft som finns i de mänskliga drifterna (som lätt kan bli omänskliga eller kanske alltför mänskliga, välj själv!) ändå inte hamnar i samma fördömande som omoraliska journalister och politiker i andra partier än SD, som nu offentligt måste demonstrera sin höga moral. De har den inte, denna höga moral, de saknar den inte ens, men piruettera kan de! Och vi ska se på! Jag är inte benägen för denna voyerism. Präster vet tillräckligt om eländet och faktiskt också något om nåden och förlåtelsen. Jag tar detta utan omsvep: präster moraliserar betydligt mindre än journalister och politiker. Tacka Gud för det! De vet mer om syndens ursprung och vanor också!
Nu väntar vi på vad Modéus II (Peter hör till hans stift) och Antje (som alltid har övergripande moraliska synpunkter på tillvaron) har att säga innan vi ska välja på söndag. Är det fel att kryssa Peter, som ett handfast försvar för förlåtelsen?
Spermierna i handen? Jag erkänner. Det var i söndags. Enkelt var det inte, för det blåste lite. Inte så mycket, men svårt nog när jag ville ha ner spermierna i jorden just där jag tänkt att de skulle vara. Gräsfröna alltså. Vad trodde ni? Och borde ni inte skämmas, som går på en så tarvlig rubrik och har läst ända hit?