Fjärdedag Pingst är det i dag – eller var. Vid den stora helgdagsdöden år 1772 försvann den. Folket skulle arbeta idogt och inte ägna sig åt bön eller det fylleri som kung Gustaf III uppfattade att 3:e och 4-dagarna ägnades åt. Arbetslinjen prioriterades framför fromhetslinjen, det är uppenbart. Slutsatsen blir väl enkel? Vi pensionister gör motstånd genom att fira alla hävdvunna dagar på rent kristligt trots.
Det kristliga – eller för den delen det ”äkt-kristna” – trotset ser vi annars inte så mycket av nuförtiden. Det är bortrationaliserat på det vanliga sättet, genom att sanningsfrågor inte ställs – men väl lämplighets- och havlighetsfrågor. Alltså har under decennier frågan om vem Gud kallar till det heliga prästämbetet ersatts av de vanliga frågorna om bedömd lämplighet. Min enkla fråga blir då: låter Gud gäcka sig? Tänk om hela detta bygge av 1940- och 1950-talsmodell rasar, eftersom det byggts på alltför svag teologisk grund? Teologin om ämbetet var, som vi alla vet, en olöst kontroversfråga. Det var till denna olösta fråga som kv*nn*pr*stfr*g*n fogades.
Nu ska ingen inbilla sig att saken bättras genom att inte belysas. Jag läste vår vän Tove Lifvendahl, som skickade mig och en del andra ett brev: ”Uttrycket ”elefanten i rummet” beskriver något som alla i en grupp är medveten om, men som man undviker att prata om. Orsaken kan vara tabun, att det är för svårt, för genant eller konfliktfyllt.” Nja, säger jag. Författaren Ivan Krylov beskriver en man som inte kan se det uppenbara, elefanten i rummet, för han stirrar bara ner på små kryp. Det är parodiskt att hans berättelse heter ”Den nyfikne”. Så vad i Svenska kyrkan kan de kristliga, upptagna med sitt tittande, likväl inte se? (Se Mt 13:13-14!) Att ämbetsfrågan – liksom fler frågor – är samtalsämnen man undviker, är jag införstådd med. Så har det varit länge. Då konstruerar majoritetsföreträdarna sig de fiender som behövs och fiender i den skapnad man ger dem.
Vad händer då om tiden vänder? Kan det vara så att de flesta ”ism-er” är ideologier med begränsad tid? Vi som var med såg ju hur ”klass” i vänsterkretsar byttes mot ”kön” och blev feminism. Feminism är något annat än jämställdhet, det tror jag inte vi riktigt insåg, vi som i alla våra livsdagar varit jämställt fostrade och som förde denna insikt vidare när vi blev föräldrar. När den dåvarade kyrkliga bestyrelsen, Svenska kyrkans centralstyrelse, skulle åstadkomma en jämställdhetsskrivelse resulterade detta i de vanliga slagorden. Jag skrev något eget, som var betydligt mindre anpassligt – men mer sanningsenligt och betydligt mer radikalt och kyrkligt. Som jag minns saken blev det ingen debatt om någondera inlägget, mitt blev väl ett särskilt yttrande. Jag har för mig att jag publicerade aktstycket någonstans, men minns inte var. Det säger väl en del. Om mig? Om det s k Läget? Om meningslösa av mig författade texter – hur sannfärdiga de än var?
Ni tror att temat kom upp för att jag beflitar mig med mina memoarer? Inte främst, Men de konstrueras just nu i min skalle, inser jag. Om någon som avvisats som prästkandidat skulle vilja se handlingarna som låg till grund för ett beslut som t ex Anders Wejryd fattade, kan de bli tillgängliga för honom? En okänd vän fick frågan vid en antagningskonferens hösten 2004: ”Om det bildas en synod mot välsignelse av samkönade par, kommer du att vara med då?” Så urbota korkat! Vi lever väl i ett land med åsikts- och föreningsfrihet? Min okände vän antogs inte. Finns dokumentation som förklarar varför? Men vad var synoden?
Den synod vi bildade var en rörelse för att ”i bön om den Helige Ande, efter Bibelns ord, på Svenska kyrkans bekännelses grund, befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och missionerande kyrka, som söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro.” Den som alls tänker att det skulle bildas en synod mot välsignelse av samkönade har alls inte fattat att synoder inte kommer till på det viset. Men fördomarna, de politiskt och kyrkopolitiskt motiverade, var stabila och djupt kända. I det kyrkliga finns Prussiluskor av båda könen, sådana som gärna vill ha ordning och reda. För den sorten finns det mest fiender att avslöja, inte resonemang att låta vara komplexa och bena upp intellektuellt. I Växjö stift var det intelligitian som skulle hållas efter, citera mig gärna! Kolla också min minnesbild med dåvarande Anders Wejryd, domprosten Johan Unger, stiftsprosten Jan-Olof Johansson och deras medhjälpare/lydiga redskap.
Märk också att i sakfrågor vill de finkristna göra det enkelt för sig och hellre diskutera sina påhttade problem än de som saken gällde. Tryck upp en finkristen i ett hörn och fråga om biskop Anders Nygren hade rätt eller fel, när han sa att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår och mernade, att det var gnostiker och svärmandars tro som blivit resultatet av beslutet i kyrkomötet 1958. Kan de ens bena upp vad Nygren – med referenser till 300-tal och 1500-tal – menade? Kan de ge besked i frågan på vilket sätt Nygren såg fel? Ni förstår kanske att de finakristna hellre vill tala om något annat? Och hellre blir känslomässigt personliga.
Som när Svensk Kyrkotidning skriver ledare: ”Dag Sandahl drar löje över hela kyrkan och skapar trötthet.” Vad hade jag då gjort? Frimurarna, får vi veta, ”är hederligt folk, som inte leker sandlåda. Sandahl däremot har fått den kyrkliga debatten att dala ned till sandlådan genom sina infall. Jag känner mig personligen kränkt över att en kollega beter sig så, som Sandahl gjort, och drar löje över en hel ämbetskår.” (Bengt Wadensjö, ”Nu börjar vi snart vädra blod”, SKT nr 6/1982, s 78-80) Personligen kränkt! Hur blev det så här? Elementärt, min käre Watson! Synoden skulle beskyllas för att vara en sluten sekt när den egentligen var byggd som andra folkliga rörelser. Inte var det underligt att då peka på att det verkligen fanns biskopar som var med i enkönade och slutna sammanhang. Det jag sagt berömdes som en väl genomförd diversionsmanöver av Håkan Hagwall i SvD, vill jag minnas. Lite mer än så var det. Det var striptease.
Biskoparna samlade sig i januari 1982 till ett uttalande, (SKT nr 7/1986, s 100). Det var inte begåvat hopkommet. Ärkebiskop Bertil Werkström beklagade sedermera slutsatsen. Men det sas somligt vi kan lägga märke till. ”Vår svenska kyrkas speciella karaktär med en på evangelium grundad bestämd lära och bekännelse kombinerat med stor samvetfrihet för den enskilde har gjort det möjligt att inom kyrkans yttre ram bevara också skilda uppfattningar i trosfrågor.” Uppfattningar i trosfrågor? Skilda uppfattningar om Jesus? Om själva frälsningen?
”Samtidigt krävs av den enskilde kyrkomedlemmen och inte minst av kyrkans vigda tjänare en grundläggande solidaritet mot den kyrka, man tillhör.” Varför ”mot” och inte ”med” kan man undra. Och vilka krav kan en folkkyrka egentligen ställa på medlemmarna, det verkar inte riktigt genomtänkt, givet den historiska situationen. Sedan kommer det:
”Man måste vara beredd acceptera, att svenska kyrkans bekännelse och lagfästa ordning ger kvinnor samma rätt som män till prästerlig tjänst. Utan detta kan man i längden inte tjäna på ett trovärdigt sätt eller göra en positiv insats för framtiden, tillsammans med andra som vill ta ansvar för kyrkans liv och gärning i en ödesdiger tid.” Det var det här ärkebiskopen några år senare tog tillbaka. Själva komplikationerna förmådde inte biskopsmötet ta upp. Det är klart att kvinnor har samma rätt till prästerlig tjänst, den frågan är enkel. Den verkliga frågan är om de är präster, givet att Kyrkan inte har den Helige Ande med sig (Luther) eller Kristi fullmakt (Rom) att viga. Att saken i Svenska kyrkan avgjorts som ”en ordningsfråga” och inte som en bekännelsefråga kunde biskoparna dribbla bort..
Bengt Wadensjö beskrev sedan en synod på väg mot sönderfall eftersom ”dekanen [och dekanen var jag!) inte kan stå för en rak linje om vad synoden är och vill” och till råga på allt i DN den 21 februari kallat SKT:s redaktör ”Ayatollan Wadensjö”. Detta klassificerade Bengt som ”vildsinta osakligheter”. (SKT nr 10, s 144) Till mitt försvar får jag väl ändå notera att Bengan tänkte och talade som en ayatolla?
I samma nummer av tidningen (s 150) kan inhämtas att Dag Sandahl och Sven Lenhoff valts till prästerliga kyrkomötesombud för Växjö stift med kyrkoherde Jan Frithiof och domprost Bengt Hallgren som suppleanter. Förra gången det begav sig, år 1979, hade jag i SKT uppmanats att avsäga mig min plats, eftersom jag tydligen i det demokratiska valet fått den orättmätigt. ”Skäms på sig, valmanskåren, som röstar fel!” Men jag hade verkligen blivit vald och valet var stadfäst. 1982 sades inte detta. Jag var likväl lika oönskad i de fina salongerna. Det egendomliga år 1982 var nog att Christina Odenberg inte blivit omvald. Jag kan på sittande skrivbordsstol inte riktigt förstå varför.
Ska jag skriva minnsvärt om allt detta, gå till läggen, rannsaka mitt minne, slå i böcker och fråga runt eller lämna Svenska kyrkans öden och äventyr åt barmhärighetens glömska och själv njuta av sommaren på Öland? Sliter med frågan!
