Kyrksjevikerna

S:t Georgsdagen fyller scouthjärtat med glädje. Det är väl det. Annars kunde man förfalla till dysterhet. Jag har nämligen läst om behovet av ”tydlighet”. Det är den vanliga kommandostrukturen, den som är väl känd från både Apostlagärningarna och Polykarpos martyrium samt det svenska skolväsendet. Först bevekas det, men sedan måste de vara tydliga, när folk inte anpassar sig – och då är det klippt. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-maste-vara-tydliga/432272

Natulirgtvis blir jag munter när jag kommer på att de medkristna alls inte behöver röka på för att hamna i illusionernas värld. Den som är kärleks-full är lika full som den påtände, det är uppenbart av samma skäl som förälskelsen är berusande.

När VISK argumenterar blir det känslosamt. Diskussionen blir ”genant” av det enkla skälet, att ”för de allra flesta präster är det också självklart att viga också samkönade par”. Detta ”självklara” var helt orimligt för bara ett par årtionden sedan. Hur hanteras detta att alla inte ser saken så enkelt? Tydligen är det så att ”andra chockeras över (av? DS) att det finns både homofobiska och kvinnofientliga rester i Svenska kyrkan”. Detta kan man förstå, givet att det är som saken beskrivs: ”I de flesta församlingar i Svenska kyrkan idag samtalar vi om hur vi möter människors längtan, hur vi når de mest utsatta, hur vi skall bli mer klimatmedvetna i våra val. Vi talar om våld och vi ber om fred, vi hoppas att uppståndelsen skall komma med livsmod och befrielse.” Hur vet vi vad som händer i de flesta församlingar? På norra Öland firar vi uppståndelsen vecka ut och vecka in och hoppas inte bara! Den är verklighet, inte förhoppning.

Det känslomässiga är grundsten och slutst i argumentationsbygget. Debatten blir ”att än en gång få skit kastat i ansiktet”. Sedan kommer det gamla vanliga räkneexemplet, hur länge sedan det i den flertusenåriga frälsningshistorien var som somliga beslut fattades, dvs år 1958, för sextiåtta år sedan, och år 2009, alltså för sjutton år sedan. ”Djävulen är gammal, men inte bättre för det” som kärringen sa. I perspektiv har Kyrkan alltså inte menat att de två reformerna varit så självklara?

Nå, VISK-arna håller öppet för att förändringar kan få ta sin tid: ”[D]et kan också vara så att det alltid kommer att finnas män som har en överspänd relation till den egna kallelsen och längtar tillbaka till en annan kyrka, en annan tid.” Så enkelt kan seriösa frågor om herdeämbetet och äktenskapet avfärdas. Män! och ”överspänd relation”. För egen del kan jag bara deklarera att jag aldrig haft någon överspänd relation till den egna kallelsen. Min längtan är alltid en längtan efter den autentiska Svenska kyrkan, så som hon framträtt och framträder i sin bekännelse och i sitt gudstjänstliv. Men jag tror jag fattar! Narrativet styr förståelsen.

”Auktoritära och bakåtsträvande krafter och röster höjs i hela vår värld, inte bara i kyrkan. Svenska kyrkans rörelse mot den moderna lutherska inkluderande folkkyrka vi är idag, har inte kommit av sig själv, den har varit kantad av många teologiska samtal, av debatter i våra olika demokratiska forum, och av människors arbete och kamp. Nu behöver vi hålla i, hålla om, hålla emot auktoritära krafter och hålla fast vid kärleken, öppenheten och den väg som vi har valt.” På ena sidan, deras, kärleken. På de andra – vad då? Hade jag inte fira S:t Georgsdagen kanske jag blivit uppbragt! För att inte tala om vad Martin Luther blivit!

Nu kanske jag misstror denna totailtära vänster, som framträder som tolerant. Det finns kanske en Berija som väntar i källaren på dem som ska hanteras, eftersom de är folkfiender. Jag har väl inte riktigt glömt hur det går till: processen mot Rudolf Slánský (1901-1952) i Prag eller den ungerske kardinalen József Mindszenty (1892–1975). Bara vi blivit kvitt de ovärdiga kommer lyckan att skina över oss alla. Grundmönstret är lika tydligt som besvärande. I varje fall för mig. Men inte i Viskarnas narrativ:

”Vi förutsätter att alla nivåer i svenska kyrkan är välkomnande, inkluderande, och icke-diskriminerande. Visk har i kyrkomötet, i de stift och i de församlingar/kyrkoråd där vi är representerade varit och kommer att vara glasklara. Vi säger Ja till samkönade vigslar. Såklart! Vi säger ja till att låta församlingars liv, bön och arbete präglas av inkludering och respekt för varje människas behov och rättigheter oavsett kön, könsuttryck, sexualitet, etnicitet, tro, ålder och funktionalitet och vi verkar för att det skall finnas goda redskap för detta arbete.Det är inte en mänsklig rättighet att bli präst. Men det är en skyldighet för oss som kyrka att följa den väg vi har valt och att fortsätta vara en modern, luthersk, inkluderande och demokratisk folkkyrka.” Jaha. ”Vi” valt? Gud då? Vem i allsin dar har menat, att kallelsen till prästämbetet skulle innefattas bland de mänskliga rättigheterna? Fram med namn! Och varför alltid utslunga det där om det självklara, för mycket kan det vara men alls icke ”självklart”, den glosan avslöjar i normalfallet tankeslapphet. Riktigt välkomnande för mig och mina gelikar är det ändå inte. Ska inte vara, förstår jag.

Det finns andra kristna samfund, noterar författarna för det har Eva Brunne sagt. ”Vi förutsätter att alla nivåer i svenska kyrkan är välkomnande, inkluderande, och icke-diskriminerande.” Ingen skrattar mer än jag? Här ska de klart definierade, homofoberna och de kvinnofientliga, exkluderas i inklusivitetens namn. Vad säger VISK då? Beslut ska följas! Ordnung muss sein!

År 2009 fattades beslutet att präster hade rätt att avstå från att viga enkönat och det skulle vara helt OK. Detta var det gemensamma beslutet. Viskarna menar att detta var ett undantag. Det var det inte. Detta var beslutet. Ska det ändras, måste ett nytt beslut fattas, ett som ersätter beslutet m/09 med ett beslut m/26 som innefattar vigelplikt av alla för alla.

Nu kan det för de fåkunniga vara svårt att förstå vad VISK uppfattar fortsatt vara ”en modern, luthersk, inkluderande och demokratisk folkkyrka”. Vi andra varsnar haveriet, men om man uppfattar feministteologin vara frälsningslära så betyder nog denna omständighet mindre. Viskarna är ju – i brist på radikalitet – ”progressiva”. De går inte tillbaka till rötterna (radix), de viftar med sina ideologiska snittblommor. Det är allt. Det mest progressiva hos dem kanske ändå är deras glasögon?

Nog kan man se Vänstern i Svenska kyrkan träda fram i avsikt att gestalta en totalitär kyrkostruktur. Bolsjevikerna förnekar sig inte, inte ens när de träder fram som ”kyrksjeviker”. Järnnäven finns under silkeshandsken, som vi förstår. Men hur mycket vänster är de två författarna? Anne Sörmans avhandling Mellan vinge och kropp har jag läst. Kamrat VISK-ordföranden Anders Lundbergs avhandling Om gemenskap: En sociologisk betraktelse, icke. Är det Tönnies och en del andra sociologer han tar upp? Satt Anne och Anders i den partipolitiska religionskongress som ersatte Kyrkomötet när det begav sig, men har lämnat nu efter sistlidna kyrkoval? Jag tror det, men bryr mig inte om att kolla.

Hur mycket vänster är alltså kyrksjevikerna? BrB 16:16, förargelseväckande beteende, ”lilla socialistlagen” sa Branting, har de antagligen inte blivit dömda efter? BrB:16:5 Uppvigling? Inte mycket till socialister, kan jag tycka då. Inte så mycket av radikalitet heller, men desto mer av ideologiskt styrd ”sanning”. Då blir det som det blir. Mot slutet av sin renhållningsartikel ska det förstås komma något fromt och fint. Man kan vomera för mindre:

”Ingen har någonsin sett Gud, men om vi älskar varandra förblir Gud i oss (1 Joh 4:12).”
Egenrättfärdigheten är slående, säger jag, säger Paulus. Rm 10:2-3. Den orkestrerade kampanjen i statsradion P 4 hjälper oss dock till klarsyn, det är det minsta man kan säga. Med ”kraft och beslutsamhet” ska Plussen hantera att det tydligen firas mässor vid altaren där kvinnor inte får celebrera. Kraft och beslutsamhet! Det hette väl fordomdags i vårt södra grannland ”Kraft durch Freude”? Vad om Plussen inte förmår? Fråga Je(s)per och viskarna. Samråd (uppgörelse?) mellan kyrkostyrelsen och biskopsmötet blir det den 6 maj. Middag i Ärkebiskopsgården på kvällen. Då ksn man tala om uttalandet Plussen fick ihop i går. Hycklarnas afton? Jag tror jag återkommer i morgon för jag känner igen lössen på gången. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/vagar-framat–om-vigsel-och-samkonade-relationer Biskoparna villfor begäran om tydlighet med ett tydliggörande! Jag vägrade läsa det i går kväll. Jag ville inte ha mitt fromma tillstånd ruckat. Men denna fdag går det nog. Jag sjöng Scoutsången för hundarna när jag vaknade. ”Med hjärta, håg och hand” uppskattades hörbarligen och med skuttande som livshållning.