Ponera, det heter så, att en biskop begär besked om förhållanden i en annan biskops stift. Hur skulle detta orimliga kunna låta då? Så här som Eva Brunnes begärelse ser ut?
” * Hur ser den teologiska motiveringen ut till att prästvigda kvinnor inte tillåts att celebrera mässan?
* Hur förhåller sig denna praxis till Svenska kyrkans ordning och beslut?’
* Hur möter ni och vägleder konkret kvinnor med prästkallelse inom er verksamhet?
* Hur tänker du själv om att du har prästvigts för tjänst i vår kyrka långt, långt efter att beslutet togs 1958 och långt efter att samvetsklausulen upphörde 1982?
* Vill du dessutom reflektera över den ekumeniska hållningen får du gärna göra det också.
För tydlighetens skull: Detta handlar inte om att ifrågasätta enskilda formuleringar, utan om att förstå hur Sankt Ansgar som verkar i Svenska kyrkans sammanhang förhåller sig till gällande ordning och de ramar som ytterst vilar under tillsyn.”
De insiktsfulla har klart för sig att det är skillnad på visit och visitation. ”När vi besöker svärmor är det visit, men när svärmor besöker oss är det visitation”, som det heter. Men nog är det som vi nu bevittnar faktiskt vidunderligt? År 1958 eller 1960 var just att detta skeende år 2026 skulle vara situationen i Svenska kyrkan otänkbart. Det skulle efter så många år inte kunna finnas några betänkligheter om saken, lika lite som det på 1950-talet fanns betänkligheter om kvinnlig rösträtt. Vilken slutsats ska vi dra av detta.? Antingen att kyrkan drar till sig människor med konstig/krum kvinnosyn eller att det finns något i frågan om ämbetet som skaver. Skaver det mest att alla inte anpassar sig och inordnar sig, trots all totalitär möda att så skulle ske eller finns något i frågan som fungerar som sten i skon?
Vi ser samma mönster när det handlar om enkönad vigsel. Alla vill inte viga och biskoparnas målbild finner de vara en närmast löjeväckande fantasi eller en kraftlös besvärjelse. Sådana kan inte hålla mediala kampanjer på avstånd och blir det medial kampanj står bålda politiker snabbt upp. ”Båld” betyder rask, behjärtad, djärf, dristig, hugstor; ”stolt”, ädel. Ni förstår. Då kan ni också förstå att Biskopen ringde och funderade över den sits Modéus I hamnat i. Kyrkopolitrukerna gav honom två veckor att göra något resolut. Om han inte gör det, tar politrukerna över saken. Je(s)per Eneroth gav besked. Biskopen kände igen den gamla konflikten mellan kung och ärkebiskop. Den slutade illa då. Ska det gå bättre nu?
Vad sa Henrik II, den engelske kungen som bara talade franska? ”Will no one rid me of this turbulent priest?” Det var ärkebiskopen Thomas av Becket som värnade Kyrkans frihet mot kungamakten, den politiska makten, kritiken gällde. ”Turbulent” uppfattades kanske mest som ”irriterande besvärlig”?. Vad kungen än sa, såg fyra riddare som sin karriärbefrämjande uppgift att mörda en fiende till kungen och riket. De ska nog uppfattas som rena korkskallarna, de fyra karriärsugna mördarna: Reginald Fitzurse, Hugh de Morville, Richard Brito (även kallad Richard le Breton) och William de Tracy. De drog från Normandie till England och kom till katedralen i Canterbury den 29 december 1170, gick in i det helgade rummet och stack ner ärkebiskopen. Mordet utlöste en våg av upprördhet Europa runt. Det finns de som fortfarande är upprörda…
När kungen nåddes av nyheten om mordet, drog han sig tillbaka i fasta, bön och bot under tre dagar. Till skillnad från ”Tidsandan”, som naturligtvis alltid får lyhörda knektar i sin tjänst, kan kungen faktiskt göra bot.
Je(s)per Eneroth, Britt Björneke, Karin Janfalk och Håkan Widepalm i kyrkostyrelsen kan väl trycka till Ärkeplusset om han konstrar? Och om vi förstod Je(s)per rätt, har Modéus I den här veckan på sig för omvändelse om han nu inte agerar eller vill bli en Thomas av Becket, som till det yttersta värnade Kyrkans frihet mot politisk makt. ”Libertas Ecclesiae” lyder slagordet på medeltiden. ”Kyrkans frihet.” arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse tog upp slagordet. ”Högkyrklighet” betyder just kampen för Kyrkan mot samtidens ideologier och härskare. Den, som bara klär upp sig i fynden från utklädningslådan utan att stå upp för just friheten, är avslöjad som fejk-högkyrklig. Makthavarna märkte, känsliga som de är, faran. Kampanjerna mot högkyrkliga präster genom utnämningsmakten, riggade val, mediala drev mm bedrevs idogt, det är det minsta erkännandet man kan ge Makten och dess skamlösa medlöpare.
Finns det inget sätt att i laga ordning hantera de två frågor som uppenbarligen ställer till för majoriteten? Den busenkla lösningen är att fatta två nya beslut och säga, att ordningen med kv*nnl*g* pr*st*r och ordningen med enkönade vigslar är lärofrågor och just därför måste alla i Svenska kyrkan följa dem. Så har det aldrig i kyrkorättslig mening uttryckts, det är bara Eva Brunne som nu använder den formuleringen. Men vad väntar ni på? Tros-tvång: alla! Tala om det för Svenska kyrkans medlemmar! Alla!
Jag ska inte säga att jag roade mig med den s k kvinnoprästutredningen, SOU 1981:20. Den finns digitalt och kan läsas.
https://filedn.com/ljdBas5OJsrLJOq6KhtBYC4/forarbeten/sou/1981/sou-1981-20.pdf
Några tankar föder läsningen. Själva biskopsmetoden dåförtiden var att sätta upp ett mål, dvs ha en målbild. 1982 års kyrkomöte, det sista som kan kallas så, avskaffade lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Så slutade 1958 års stora reform i allmänna jämställdhetsstadganden, det var sällsamt på många sätt. Och så skulle Svenska kyrkan själv hantera samarbetsfrågorna. Det gjordes men utan besvärande uppröjningsarbete med frågor om vad oenigheten djupare sett gällde.
Klart att detta inte fungerar, vare sig på kort eller lång sikt. Politiska överväganden betyder illusionsmakeri.Till det kommer en kyrklig välvilja att tolka allt till det bästa och upprätthålla – ja, vad då? Vädjanden om att alla ska få plats och utrymme att sjunga efter egen näbb kan verka godhjärtat, men är inte den kyrkliga verkligheten mer antagonistisk? Fick inte biskop Anders Nygren rätt, när han i sin reservation i kyrkomötet 1958 sa att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, gnostikers och svärmandars? Har Nygren rätt är det fullständigt konsekvent om gnostiker och svärmandar nu resolut vill se katolsk tro körd på kyrkporten eller med spårbilden: helt överkörd om denna tro sorglöst promenerar på spåret.
Solen sken över Öland både i lördags och i går och skiner i denna morgonstund. Då ville jag ogärna tänka på vad som blivit och vad som kunde ha blivit om Svenska kyrkan valt hederlighet som grundprincip för kyrkligt liv. Jag tog fram The Five Guiding Principels från Faith & Order Commission i Church of England. Dokumentet kom år 2018 med kommentarer och studiefrågor. Jag kan inte se att det gått Church of England så vidare värst. Många kv*nnl*g* pr*st*r och påfallande tomt i kyrkbänkarna. På 40 år har gudstjänstdeltagandet halverats och nu mönstras 800 000 gudstjänstbeökare. Sarah Mullally blev ärkebiskop i en gemenskap som spruckit och i Church of England får hon ta itu med svåra ekonomiska problem. En klok svensk bedömare sa till engelsmännen, när de för många år sedan skrattade åt Svenska kyrkan: ”Ni kommer att få det som vi, men det kommer att gå snabbare hos er.” Jag kan inte annat än se den svenske bedömaren just som klok.
De engelska kamraterna prövade två strategier: fortsatt förbindlighet eller en nyansats med ett Ordinariat ihop med de romerska katolikerna. De belv alltså romerska anglikanska katoliker. Påven, min vän Bengan, var mån om att sy ihop en sådan lösning. Men kommer inte det anglikanska att dö ut med den nuvarande generationen? De som gick till Ordinariatet kanske i första hand ville rädda sig själva? ”Vad begriper väl jag, gamla fnask?”, som änkeprostinnan i Linköping skulle säga. Men det verkar världen över bli konfliktfyllt när ämbetet ändras, så mycket har jag förstått. Kan ni förklara varför? Och väckelsen, den som skulle följa med ämbetsreformen, när skulle den komma?
Det finns en del att följa upp! Nog lever vi i intressanta tider. Kommer Modéus I att överleva attackerna eller blir Uppsala Domkyrka ett pilgrimsmål för dem som gillar martyrer? Kanske Modéus I läser Ignatios brev till Polykarpos?: ”Lugna ner kriserna med fuktiga omslag” –? Men då missar han martyriet, vilket Ignatios själv inte gjorde. Inte Polykarpos heller. Så det kan bli!
