Överklagandenämnden har fattat ett beslut som egentligen betyder att nämndens högt respekterade ledamöter inte fattar beslut. Saken gällde, och det är knappt man minns, typexemplet Skarpnäck. Skarpnäcks kristna församling ville hemlighålla arbetsplatsundersökningen. Jag överklagade det beslutet. Stockholms domkapitel delade min bedömning, undersökningens resultat var offentligt. Skarpnäcks församling överklagade men fick inte Överklagandenämnden med sig. Materialet är offentligt. Då slog kyrkorådsledamöterna sina kloka huvuden ihop, och kom på att de fortsatt skulle vägra eftersom det värsta som då kunde hända var att saken hamnade i tidningen, men det som hamnar i dagens tidning blir gårdagens nyhet och bärs utan större aggremanger bort till pappersåtervinning. Pikant i sammanhanget var förstås, att det var en professor med medier som sitt område som satt med. Han visste alltså. Vi fick inte se undersökningen. Vad mer var, i den öppna folkkyrkans namn är handlingar offentliga, men i Skarpnäck bara på tjänstetid och de måste då hämtas på plats. Det är ett beslut som inte bara bibeltrogne Fransson, kanslimänniskan, fattat. Saken har i demokratisk ordning avgjorts.
Så långt i framställningen slog tanken mig att kyrkoherden, som var med om att fatta beslutet, sitter i kyrkorådet därför att hon är i vigningstjänsten och underkastad domkapitlets tillsyn. Det måste väl vara tjänstefel att fatta ett beslut som strider mot vad Stockholms domkapitel liksom Svenska kyrkans överklagandenämnd avgjort? Jag frågade domkapitlet om inte kyrkoherde Passmark borde fällas för tjänstefel. Insubordination handlade väl gärningen om? Kyrkoherden brydde sig inte om att svara på min anmälan och, tro mig, det berodde nog inte på att ”hälsan tiger still”. Här är tystnaden maktmedel. Om vi inte kan få besked, ”hur ska då domkapitlet kunna skaffa sig en bild av vad som har hänt och hur det resonerats i Skarpnäck? Och hur ska de hårt arbetande kyrkomedlemmarna, de som erlägger kyrkoavgift, få insyn och vetskap? Tystnadskulturen som den här utövas är av ondo.” Lustigt nog heter i i domkapitlets protokoll att saken i min anmälan gäller ”uppenbar subordination” men det var insubordination jag skrev. På mitt trevliga men tarvliga sätt noterade jag att ”uppenbar subordination” kan vara lika besvärlig som ”uppenbar insubordination”.
Domkapitlet avskrev ärendet. Bedömningen var att kyrkorådets beslut, som hon deltagit i, inte kan anses ha sådant samband med vigningstjänsten och vigningslöftena att det bör föranleda belsut enligt KO 31 kap 12§. Jag överklagade men Överklagandenämnden avvisade ärendet eftersom Överklagandenämnden inte har mandat att ålägga domkapitlet att initiera ärenden. Dessutom, och i första hand, var domkapitlets beslut av sådan art att det alls inte gick att klaga på.
Min lilla kria till Överklagandenämnden hade jag avslutat så:
”Jag ska väl inte förfalla till lamentationer, men nog är det tröttsamt att följa kyrkolivet i alla dessa absurditeter och mörkanden av göranden och låtanden. Jag har nyligen lärt mig att vi ska tala om moralisk stress, den som uppstår när värderingar kränks. Denna moraliska stress tycks mig vara normalfall för många i Svenska kyrkan. Detta iråkade stresstillstånd ska hanteras genom reflektion, öppen dialog i etiska fora samt i en stödjande organisation, har jag läst. Rätta mig om jag har fel, men en sådan samtalskultur tycks numera fjärran från ”den moderna Svenska kyrkan av idag”. Så var det inte för de klassiska och kulturöppna folkkyrkoteologerna annodazumahl. De hade uppfattat skumrask och kyrkopolitiskt taktiserande som frikyrkornas sekteriska sätt att fungera och var – just inför denna motbild – stolta över Svenska kyrkans programmatiska öppenhet.”
Jag tycker att bedömningen som jag gjorde i februari månad fortfarande inte bara håller utan har förstärkts.Och vi har uppenbarligen inte ett systemn som kan laga sig självt. Kanske med goda skäl. Om det slagits fast att kyrkoherden sitter i kyrkorådet därför att kyrkoherden är just kyrkoherde med särskilt ansvar, hade läroansvaret markerats, dvs ett principiellt ansvar för kyrkoidentiteten. Nu sitter kyrkoherdarna som de lönearbetare de förvandlats till . Arbetsköparna i det partipolitiskt sammansatta kyrkorådet beslutar och då måste herdarna är bräka med fåren. Om inte så får de i teologisk mening se på Fan – och för den delen kanske inte bara i teologisk mening?
Skarpnäck är typexempel, inte mera och just så mycket. Själva tilltaget att försöka göra sig en cancersjuk präst kvitt är utmanande, men traktan att rensa ut är uppenbar i Svenska kyrkan. När jag i Torsdagsdepressionen ser Jesper Eneroth (s) med höjd högerhand, ger det dåliga vibbar. Det var gott om politiker som kunde fotograferas just så när det begav sig. Mentalt känner jag igen andemakterna. Det blir lätt så i det totalitära. Och gör nu inte Ärkeplusset som Jesper och de övriga politrukerna vill, då ska de se till att det blir så på egen hand. Jesper vet att musikern bestämmer takten och att Ärkeplusset får dansa i takt. Rätta mig om jag har fel!
Hur kunde det bli så här? Därför att Plussen skulle vara ämabla och har glömt den gamla insikten: ”När man gör dem väl blir de bara värre.” (Ignatios brev till romarna 5, i De apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm 1992, s 101) Jag frågade AI vad som sagts:
”Svenska kyrkans biskopar har som gemensam målbild att alla präster ska viga samkönade par, en ambition som uttalades 2022. Målet är att öka acceptansen och tillgängligheten för samkönade vigslar inom kyrkan. Trots målbilden varierar kraven mellan olika stift, och endast fyra av tretton biskopar ställer absoluta krav på detta vid prästvigning. ”Endast” muttrade jag. AI kommenterade inte mitt muttrande. AI igen:
Här är nyckelpunkterna om biskoparnas målbild:
- Gemensam målsättning: Att alla präster, oavsett övertygelse, med ”glädje och fri vilja” ska viga par av både olika och samma kön.
- Process, ej tvingande: Biskoparna betonar att det är en process och att de inte tvingar enskilda präster som redan är i tjänst, även om målet är tydligt.
- Anställningsbarhet: Vissa biskopar, som exempelvis i Västerås stift, ser kandidater som inte viger samkönade par som icke anställningsbara.
- Oenighet om implementering: En kartläggning 2026 visar att 9 av 13 biskopar fortfarande accepterar prästkandidater som säger nej till samkönade vigslar, trots det gemensamma målet.
- Kontext: Målbilden är en del av Svenska kyrkans arbete för att vara ett progressivt samfund.
Man behöver inte vara särskilt välorienterad i syndafallets narcissistiska värld för att fatta vad de totalitära ser för möjligheter i detta och gärna tar itu med dem som inte dansar i takt. AI har fattat och kan AI fatta så fattar mobbarna vilka möjligheter som öppnar sig Om ni frågar mig, finner jag allt detta avskyvärt i det meningen att det hela är basalt okyrkligt. ”Okristligt” skulle min moster och gudmor nog ha sagt.
Att kontroversfrågorna i Svenska kyrkan avgjorts utan en besvärande myckenhet av teologisk reflektion, noterar jag, och har därtill tryfferats med lögner och fagra ord. Minns Holsten Fagerberg, som arbetade för välsignelse av partnerskap just för att undvika att det skulle handla om vigsel. När det s k kyrkomötet skulle besluta om saken kom Holsten cyklande, tog av sig clipsen till byxbenen och sa mig: ”Det var just detta jag inte ville!” Blir det så illa underbyggda beslut vill det till att gå fram med resoluta tag för att komma åt motståndarna. Vi styr på person!
Allt går att förstå. Mt 13:27-28. Jag vet inte vilket Pluss som jag tilltror kunna försvara tron och mig när det gäller. Ef 6:11-20. Vet ni? Striden och kampen tycks inte vara deras rätta element…