Dag Sandahl 13 april 2026
Kvarnstad 6
387 71 Löttorp
Ansvarsnämnden för biskopar
751 70 Uppsala
Biskop Eva Brunne har avlagt löften, som förstås gäller också efter hennes pensionering. Om ett ämbete gäller vad kung Carl XVI Gustaf uttryckte, att han ”tog över ämbetet”. När han väl gjort det, var det somligt han skulle göra och annat han inte längre kunde tillåta sig. Detsamma gäller biskopar. De är bundna av sina vigningslöften och inte längre fria debattörer. Det finns med andra ord sådant en biskop inte kan uttrycka i tryck eller publikt i andra former.
Ansvarsnämnden för biskopar har kommit till för att en biskops livslånga ansvar inte bara ska vara illusoriskt.
Eva Brunnes indignation går inte att ta miste på när hon i ett inlägg i Kyrkans Tidning den 3 april i år finner det ”alldeles anmärkningsvärt att vi år 2026 ska behöva diskutera prästvigda kvinnors möjlighet att celebrera mässan”.
Tydligen var detta ett behov hon själv hade: ”Jag har vid två tillfällen ställt frågor till honom (alltså stiftelsens förteståndare, DS) via mail och bett om förklaring till den totala frånvaron av prästvigda kvinnor vid Sankt Ansgars altare. Han (dvs föreståndaren, DS) har ena gången bett att få svara senare på grund av tidsbrist inför påsken. Den andra gången som jag ställer i stort sett samma frågor, avböjer han helt att svara skriftligt. Han har visserligen haft vänligheten att inbjuda mig till ett samtal i Sankt Ansgar, men jag är inte intresserad av samtal i slutet rum och särskilt inte med en person som underkänner mig som präst.”
Redan här kan jag bli undrande.
En konversation via mail är väl också ett slutet rum? Och vad med en biskop som
Går in i en annan biskops ansvarsområde, ärkebiskopen är stiftelsens vistator
Förklarar sig ointresserad av samtal. Vad var hon ute efter då?
Endast vill samtala med sådana som inte underkänner henne som präst – varifrån hon hämtar denna uppfattning om underkännande framgår inte. Vad har föreståndaren faktiskt sagt? Kanske Ansvarsnämnden kan skapa klarhet genom att begära att få se mail-konversationen?
Eva Brunne ställer en fråga: ”Kan vi ha det så här i vår kyrka? En stiftelse och en föreståndare som inte följer vår kyrkas beslut och ordning?” Nu är det väl – noga besett –detta något som hon inte fått besked om och dessutom förklarat sig ointresserad av att få kunskap om av en person som föreståndaren, vars inställning hon redan tycks känna till och likväl frågar om! Fortfarande är detta frågor som en visitator skulle kunna se som sitt ansvar, men inte någon annan biskops ansvar. En biskop får sedan gammalt ”inte föra stav i annans stift”. Här handlar det om ärkebiskopens visitationsrätt och hans eget ärkestift, sammanhang där han ”för stav”, dvs uppträder med kräkla. Eva Brunne har inte att specifikt bedriva lärotukt i Uppsala ärkestift.
Så kommer Eva Brunnes slutsats:
”För mig, och många, är det både provocerande och tröttsamt med debatten. Vi har i vår kyrka beslutat om en ordning som gäller alla. Och vill man inte omfatta vår kyrkas beslut och ordning, så finns det ju andra kristna samfund att söka sig till.
Nu får det vara nog. Vi kan inte år efter år fortsätta att leva med undantag och särregler som underminerar vår kyrkas trovärdighet, underkänner de beslut vår kyrka har fattat, och icke minst, underkänner en majoritet av vår kyrkas präster.
Eva Brunne
Biskop emerita”
Det är alltså en biskop som vid sin vigning lovat stå fast i kyrkans tro och försvara den som skriver. Att en biskop också lovat att ”upprätthålla och värna vår kyrkas ordning” innebär inte någon sekterisk inskränkning, för löftet handlar om att ”främja enheten i Kristus”. Det som är Svenska kyrkans ordning måste kunna gå att identifiera som ”Kyrkans ordning”, den som kvalificerat syftar till enhet i Kristus.
Nu blir det komplicerat, eftersom Svenska kyrkan inte har fattat något beslut som ”gäller alla”, det hade då varit ett läroavgörande beslut. Just detta har Svenska kyrkan undvikit och nöjt sig med beslut om en ordning, och när det gäller ordningsfrågor finns enligt bekännelsen (Confessio Augustana art VII) ett betydande spelutrymme, som en biskop har att hantera. Det är i församlingar av annan typ än Svenska kyrkans (den frikyrkliga församlingsprincipen), som lärotukt upprätthålls genom att medlemmar kan skickas på porten – i syfte att enheten så att säga bli mer enhetlig. ”Folkkyrkan skiljer ingen från sig”, sa biskop Manfred Björkquist. Det är denna Svenska kyrkans katolska öppenhet Eva Brunne attackerar. Så får en biskop inte göra.
Naturligtvis får en debattör utropa ”nu får det vara nog”. Det är just sådant exkluderande en biskop inte får ägna sig åt. Publikt utdrivande till andra samfund på grund av misstänkt klentro är ett agerande som strider mot det herdeansvar som följer med ämbetet och skadar det anseende en biskop bör ha. Det är ett uttryck för en annan och exkluderande kyrkosyn än Svenska kyrkans. En biskop som ger uttryck för sin traktan att visa bort kyrkomedlemmar skadar därmed det anseende som en biskop måste ha, dvs skadar själva ämbetet och syftet med det. (KO 30 kap 5 § p 4).
”Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus till kyrkans uppbyggelse och förnyelse i Anden, så att Guds kärlek blir synlig i världen.”, hette det när Eva Brunne skulle biskopsvigas. Nu pläderar hon för exkluderande med ett ”passar inte galoscherna så…”-argument. Det blir helt orimligt.
Vad kan då en biskop, ställd inför misstänkta missförhållanden, göra? Kanske förkunna, möta sina medmänniskor med varsamhet och aktning och söka Guds viljas väg tillsammans med dem i en strävan efter att låta tro, lära och liv bli ett. Jag anspelar nu på inledningsorden till löftena vid biskopsvigning
Själva ironin i att Eva Brunne argumenterar för att göra skillnad på människor kan den se, som minns hennes valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.” Skillnaden ska markeras av att somliga ska förstå att de gör bäst i att söka sig till andra kristna samfund än den kyrka där de är döpta, konfirmerade och vigda i.
Allt sammantaget visar, att biskop emerita Eva Brunne ger uttryck för ett handlande som på inget sätt stämmer med det löfte hon avgett, att bli ”ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”.
En biskop får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om biskopen har brutit mot de löften han eller hon har givit vid vigningen.
Dag Sandahl
