Skräck från alla sidor. I Torsdagsdepressionen illustrerades insändaren om S:t Ansgar i Uppsala med en bild som i Stilla veckan blev svår för mig. Jag bor ju nästgårds Blåkulla (Blå Jungfrun) och tolkade insändaren och bilden som ett direkt besked vad man höll på med. Häxbränning! https://www.kyrkanstidning.se/debatt/fragan-om-kvinnliga-praester-borde-ses-som-personlig/431174
Jag ringde den angivna fotografen, professorskan Bexell, för att efterhöra detaljer. Då fick jag klart för mig, att det var påskens under som firades, inte kv*nnl*g* pr*st*r som brändes. Det lugnade mig. Och gladde på sitt sätt, när det väl blev slutspurt på stillheten och startpunkt för påskfirande.
Jag har nämligen i år kommit på mig själv med att fnissa opassande när jag läst evangelierna. Ordet ”opssande” passar väl in i sammanhanget för evangeliet är det glada budskapet och sådan glädje ska i huvudsak inte tas emot fnissande. Men, som vanligt när det gäller fniss, blir det olämpligt ändå. Det är det där med att kvinnorna var de första förkunnarna. Läser jag Markus 16:8 får jag bara veta att de ingenting sa. Läser jag Matteus 28:11 får jag beskedet att vaktstyrkan berättade för översteprästerna om allt som hade hänt – och då var kvinnorna bara på väg. Det vill som vanligt till att ”gå till läggen” för att se vad vi inte riktigt lagt märke till. Detta ändrar inte den uppgift Maria fick att gå till ”mina bröder”.
Säg den glädje som består, Torsdagsdepressionen återförde mig dit där jag tydligen ska höra hemma. Jag hade ju tänkt skriva om den statsfinansierade boken om ”de 12 första i Svenska kyrkan”, (Kvinna och biskop, Verbum 2026). Hade någon fått för sig att skriva om de 12 första kvinnliga provinsialläkarna i Sverige, hade Morsan kommit med. Säger bara det. Men dessa läkare hade inget heraldiskt vapen och inga egna valspråk till skillnad från stiftscheferna. Inga av offentliga medel betalda lustiga hattar eller specialdesignade kläder heller.
När jag i ett par sländor avverkat några av de tolv uppklädda tyckte jag att det mesta var sagt. Marika Markovits kunde det kanske ändå vara en vits att skriva om? Hon förklarar att hon är inspirerad av Gustaf Wingren. Han kom visserligen från Linköpings stift, men något egentligt ämbetstänkande hade han inte och sådana som mig var han oftast emot, så på vilket sätt har han inspirerat Marika? Politik begrep han sig inte på och när det gäller ämbete och handpåläggning fick han på moppo av småländska församlingspräster, som visste att ifrågasätta. Vill någon läsa mer om detta, kan jag hänvisa till några sidor i boken Kyrklig splittring. Jag kan för egen del inte minnas någon enda debatt med Gustaf som jag förlorat, säger inget mera för att inte orsaka alltför stor uppståndelse. Det är ju påsk på jorden och jag vill ogärna konkurrera med Frälsaren om utrymmet när det kommer just till uppståndelse.
Jag kunde kanske också skrivit något om Tuulikki. Min första erfarenhet av henne var att hon skulle till den finska församlingskretsen i Kalmar, för hon var stiftsadjunkt för dem som säger ”haskala paskala” när de menar ”Glad påsk”. Det var alls inte underligt att församlingskretsen gärna ville vara i Två Systrars för sin årshögtid, vår lokalvårdare skulle enkelt kunna ordna evenemanget där. Döm om min förvåning när Tuulikki sedermera meddelade, att hon hindrats att ha en andakt i kapellet. Kyrkdörren hade stängts. Detta var rakt av inte sant. När Tuulikki nu i boken skriver om ”att bli bedragen av sin kollega när man äntligen tror sig ha funnit äkta kärlek” (s 78) kanske jag mest tänker: Mer som vi inte vill veta? Men det är inte lätt för stiftscheferna. En som mött The Rapwoman i Göteborg anförtrodde mig att han kände igen ”typen”. Hon påminde om den folkskollärare som tvingat honom skriva ”Man skall vara snäll mot fröken” 100 gånger i välskrivningsboken, när kamraterna fick vara ute på friluftsdag. Nästa gång var det 100 gånger ”Man skall sitta still”. Sånt sitter djupt – och styr alltså tolkningen av vad sagespersonen ser, när han ser The Rapwoman. Typen alltså.
I de fortsatta anfallen mot S:t Ansgar dök plötsligt ett gammalt spöke upp; Lydia Wahlström (1869-1954). Eva Brunne drar fram henne. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-far-det-vara-nog-det-finns-andra-kristna-samfund/43185 I Lydias säng hade Eva Brunne varit välkommen, inte jag, men Lydia hade djupt ogillat de 12 utklädda kvinnorna. Sånt bjäfs trodde hon inte på. Hela den kyrkliga förnyelsen med liturgi och liturgiska kläder var hon en svuren fiende till. Hon såg prästen som läraren, det var det hela. Just det som ”de 12 första” stoltserar med i boken är henne helt främmande. Så vad har Eva Lydia till? Som ett argument för att visa folk i den öppna folkkyrkan på porten! ”Öppen kyrka för alla – men inte för er!”
Jag har hört till denna kyrka i 77 år, 5 månader och 19 dagar (om jag räknar rätt…), men nu är det tydligen porten som gäller – med en hjälpsam episkopal spark i röven. Att jag rätteligen inte hör hemma i Svenska kyrkan kan vem som helst få mena, men kanske inte en b*sk*p? Bör kollas. Själva förbrytelsen är den gamla vanliga: Det finns sådana som jag. De/vi tror inte att ett politiskt beslut om behörighetsvillkor för statlig tjänst ska kunna avgöra en teologisk fråga, men tror inte heller att ett statligt beslut om det av Herren själv instiftade ämbetet alls skulle vara möjligt att fatta. Som det heter om beslutsprocessen i Svenska kyrkan när Biskopsmötets bibelkommission får till det: ”Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävda ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N[ya] T[estamentet]. (Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, s 130)
Sug på den! Auktoritativa! Leo XIV tycks mena detsamma, när frågan lyftes vid hans allmänna audiens i veckan som gick. Sug också på insikten att jag vid två tillfällen har besökt Lydia Wahlströms grav på kyrkogården i Rogslösa.
Jag har vid ett antal tillfällen varit på S:t Ansgar, ett barnbarn har bott på studenthemmet, så jag har flera skäl att tycka illa om Evas kättarjakt. Fader föreståndaren har klokt nog avböjt att korrespondera med Eva, men förklarat sig beredd att välkomna henne till studenthemmet. Det ville inte Eva… Mycket riktigt är Modéus I visitator, så frågor kanske rätteligen skulle ställas till honom – eller till ordföranden? Fader föreståndarens undvikande svar har triggat blodtörsten, det tror jag mig förstå. I andra sammanhang talar vi om mobbare. De fungerar så här. Och i Svenska kyrkan har mobbare lätt kunnat framträda i hjälteroll.
Ska jag ta just Eva som exempel på hur hon fått hjältestatus är det väl Kalmar domkyrka den 17 januari 1981 som ska nämnas. Kyrkoherde Olle Ekman hade behov av att visa upp en kv*nnl*g prst i domkyrkan, Eva var generalsekreterare för KRISS och skulle ändå vara i Kalmar. Det blev rekord i domkyrkan, som kan ta 900 besökare, men nu var det 1600 (Östra Småland) eller 2000 (Barometern) och detta utan att kyrkvärdarna behövde släpa på stolar. Nog var detta ett under? Eva var vänlig och skrev mig ett brev för att hälsa mig välkommen till Domkyrkan. Jag tackade lika vänligt som vanligt, men hade förstås denna söndag familjehögmässa i Två Systrars och umgicks med min församling. Jag tänkte att Eva nog inte satt sig in i hur somliga av oss tänkte i sakfrågan och vilka rimliga konsekvenser detta urgamla kyrkliga sätt att tänka skulle få. Det har hon uppenbarligen inte nu heller! Att Olle Ekman var en gammal kvnn*pr*stm*tst*nd*r* kanske hör till bilden, omvändelser måste ta sig synliga uttryck. Och rollerna fördelas stereotypt.
Eva är kanske inte övertygande i sin argumentation. Skälet är uppenbart. Det har hon aldrig behövt vara. Det är som vanligt minoriteten/oppositionen som har argumenten. Majoriteten vilar tryggt på ”fattade beslut”.
Eva: ”För mig, och många, är det både provocerande och tröttsamt med debatten. Vi har i vår kyrka beslutat om en ordning som gäller alla. Och vill man inte omfatta vår kyrkas beslut och ordning, så finns det ju andra kristna samfund att söka sig till.”
Detta är förstås ett svagsint resonemang – inte minst för en barndöpande folkyrka. Detta svagsinta leder till en lika svagsint slutsats:
”Nu får det vara nog. Vi kan inte år efter år fortsätta att leva med undantag och särregler som underminerar vår kyrkas trovärdighet, underkänner de beslut som vår kyrka har fattat, och icke minst, underkänner en majoritet av vår kyrkas präster.” Motfrågan blir förstås: Varför inte det? Jag underkänner sedan år 1982 alla beslut det s k kyrkomötet kan få för sig att fatta i lärofrågor, det står i reservationen till den nya ordning som då antogs. Och vem underkänner? Är detta detsamma som att ”inte erkänna” så är det väl kyrkoledningens ansvar att övertyga, jfr Biskopsmötets bibelkommission?
Nu har jag återkommande erbjudit mig att möta hela biskopsmötet för en genomgång av själva Frågan. Jag kunde ha ena handen bakbunden, har jag övermodigt sagt, men återkallat. Om biskopsmötet vill förstärka sig med en uppsättning gamla biskopar så inte mig emot. Jag behöver för två timmars genomgång inte mer än ett sedvanligt s k Koskinen-arvode. Vi kan ta utrymme för motsägelse för samma arvode. Men det får nog ta en timme till då. Resa och hotell borde tillkomma. Samt middag i ärkebiskopsgården.
Gott folk. Han har uppstått och lever. Haskala paskala!