I går var det St Patrick, Irlands särskilda helgon. Om ni firade honom rejält kanske det är en svår dag i dag? ”Irländsk julafton” gick ju så till att man skulle lägga huvudet mot en pall och sedan löpa runt 20 gånger. Det satte fart på kristallerna och själva underhållningen för åskådarna var att se en vacklande/raglande gång. På norra Öland behövs inte sådant. Här inmundigas med mottot: ”Det är själva yrslan man är ute efter.” Öland är liksom Irland en ö. På öar är livet mer liberalt, på Öland i vart fall norr om Alböke. Liberalt i politisk mening är det dock icke.
I morgon är det sista tillfället att nominera ny partiledare efter Mohamsson. Det ska ju fattas beslut på söndag. Jag ställer inte upp. Präster ska inte vara partigängare. Till L-ordföreriet har jag inte ens fått en yttre kallelse – och den inre saknas också. Gud är god! Men Anden kom och knackade mig på axeln och sa: ”Hur dumt kan det bli?”! Jag hade inget svar på den frågan, men fundera högt kan jag alltid.
Är det vi ser av förvirring i nationens politiska liv resultatet av något Herbert Tingsten var på jakt efter? Han hävdade att ideologierna var döda. Det var i slutet av 1960-talet – så tiden sa på sitt sätt emot honom. Men han kanske hade rätt likväl?
Den tankeslapphet som tar sin tillflykt till slagord dominerar nu det politiska fältet. Den politiska debatten är ytlig och besvärande dum. Det gamla goda skolastiska nyttjas inte, dvs det där att A skulle säga sitt och B återge vad A menade – fast med egna ord. Om A godkände sammanfattningen kunde debatten börja, annars fick väl allt starta om tills debattörerna visste vad saken gällde. Tänk om denna metod skulle användas i tv-inslag, det kunde bli underhållande. Men det kan den inte. Den ideologiska medvetenheten har växlats ner i enkel slagordsväxling och slogans. Vi, demokratins subjekt, tröttnar lätt och funderar inte över frågan om vi blir lurade utan mer på mysteriet ”hur lurar dom oss nu?”
Grundregeln när det gäller politiskt underhållningsvåld är tydlig: ”Det är alltid roligare att missförstå.” Det tycker jag också: ”kan man, ska man!” Men som kyrkoherdefrun sa till kyrkoherden när han i sommarbersån gärna ville ha en sockerdricka till: ”Sixten, det finns gränser!” Det finns lägen när ideologier borde komma till uttryck – men finns ideologierna kvar?
Är SD nationalkonservativa ska de inte avfärdas som nazister och om Björn Söder diskuterat folkbegreppet betyder inte det att han är rasist just av det skälet. Nog är det konstigt att samer har ett etniskt baserat ”ting”, men inte ölänningar, skåningar, östgötar och smålänningar? Så vad är då folkidentitet för folk som gärna upprätthåller en egen identitet, men inte har ett statligt subsidierat ”ting” att mötas i? Hur tänkte man i Sápmi-frågan egentligen? När den frågan besvaras kanske också frågan vem som är rasist skulle kunna hanteras?
Hur liberala är de liberala? De gamla frikyrkoliberalerna var måttligt liberala, de var frisinnade bara i jämförelse med de konservativa. De kunde i partiet samverka med rena nihilister och däri låg en del av det kluvna, det som partiledaren, docenten Gunnar Helén, definierade som ”att vara liberal är att vara kluven”. Hör vi några tydliga liberala budskap som avviker genom att förklara de liberala visionerna som praktik? Var då? Jan Jönsson?
Kristdemokraterna var ideologiskt tydliga. Abort var de emot t ex. Det välvilliga var de för och Alf Svensson kunde hantverket, men sedan?
Bondeförbundet/centerpartiet hade en ideologisk tänkare. Gustav Jonnegård. Finns det någon efter honom? Juris drGunnar Hedlund var inte i första hans ideolog, men väl en bondslug pragmatiker. Frågor på det?
Tage Erlander var ideolog ihop med Ernst Wigforss och en del andra från Lunda-vänstern. Palme och Carlsson kunde också tänka ideologiskt. Men ett parti som ville se sig som statsbärande kan inte driva ideologiska frågori första hand, det vore som Gunnar Sträng sa, att ”knäppa ner byxorna för att andra skulle få piska en”. Makt utövas i tysthet, inte under ivrigt debatterande. Det är därför ”reformisterna” är partitaktiskt så besvärande.
De svenska bolsjevikerna hade några ideologiska tänkare, Gustav Johansson främst kanske, Jörn Svensson inte att förglömma. Den nuvarande vänstern är knappast i klassisk mening vänster. Fråga om de läst Marx och Engels. Har de ens läst Jan Myrdal?
Miljöpartisterna är ideologer, men Gud hjälpe de svenska skattebetalarna. Kallelsedrivna gröna är det dyrbaraste vi har! Partigrundaren, den gamla folkpartisten Per Gahrton har gått all världens väg. Det hade annars varit roligt att höra honom diskutera Northvolt, Stegra och svenska utsläppsmål.
Kunde man tänka sig att att ta ett kalejdoskop och stoppa in partiprogrammen så skulle väl det omskakande reslutatet inte bli särskilt omskakande. Det skulle vara ett och detsamma? Fast Miljöpartisterna skulle vara det avvikande från det gemensamma mönstret. ”Hårt arbetande barnföräldrar” kunde urskiljas vara mantrat och därtill några ord om ”fattigpensionärer” (men inga förklaringar hur det kunde bli så). När vi var 8 miljoner medborgare tänkte sig dessa 8 att deras framtid hade de investerat klokt i. Detta visade sig vara en felkalkyl. Politiska beslut hade i demokratisk ordning ändrat förutsättningarna. Det hade folket, demos, inte fattat… Alla människor har lika värde? Det är och förblir en slogan utan ideologisk grund. Förklara hur och varför! Det kan ni inte. Varje människa är skapad till Guds avbild och likhet med Gud, imago et similtudo Dei, som vi säger. Det kan de flesta inte säga, för det tror de inte. Och då far värdegrunden just all världens väg!
Så detta är kanske den ideologiska diskusison vi skulle föra? Hur ska demokrati fungera i ett tekniskt utvecklat informationssamhälle, där medborgare ses som objekt för utövande av politisk makt och inte som demokratins subjekt? Vore det inte ett bra samtalsämne i det kyrkliga, när nu också folkkyrkan beskrivs som ”demokratisk” och folket i kyrkbänkarna ser hur det är med den saken? Beslut fattas annorstädes och delges oss som betalar.
Jag är allvarlig men ändå inte. Detta förslag till demokratiska samtal är inte längre möjligt. Det är löjligt att ens tänka tanken. Det är just detta som är det allvarliga. Svenska kyrkan är en spegel av samhälle och samtid. Frågor om ”Sanning och Sammanhang” kan inte få ställas, än mindre hanteras. Det är lika illa för Guds folk i folkkyrkan som det var för folket i Folkpartiet, som befriade sig från dem i liberal ambition.
