Besked har kommit.
Jämställdhetsmyndigheten beviljade ansökan om organisationsbidrag enligt förordningen (2023:168) om statsbidrag för kvinnors och flickors organisering för organisationen:
Forum för prästvigda kvinnor.
Bidragets storlek:
Jämställdhetsmyndigheten beviljade totalt 572 998 kronor i statsbidrag för bidragsåren 2024-2025. 278 985 kr för 2024 samt 294 013 kr för 2025.
Roligt att för skattepengarna få en vacker bok med många färgbilder och frågor om varför 12 stiftschefer är ett statligt intresse i denna prisklass ska nog inte ställas högt. Men tänka kan man. Statsfeminismen får kosta. Men resultatet? Jag ska i vart fall se denna bok som den dyrbarhet den är.
Hur många medlemmar har förresten Forum för prästvigda kvinnor? Det finns ingen öppen redovisning, men forum är öppet: ”Välkommen med din anmälan du som är präst eller blivande präst samt definierar dig som kvinna.” Knepig skapelseteologi kanske?
En lokalförening, en enda, har föreningen. Vad betalar medlemmarna själva i årsavgift? Ca 150:-. Är detta egentligen något annat än en subsidiekö? Forum har årsmöte i vart fall. Jag läste verksamhetsberättelsen för 2016, den senaste på nätet. Tiden räckte inte till och och höga sjukskrivningstal sågs som alarmerande. Ett problem var ”förtryckande förväntningar”. Men ”vi har känt ett starkt stöd från rikskyrkan”, vilket ska utläsas som ”IngerLise Olsen, som är oförtröttlig i kampen för kvinnors rättigheter i allmänhet, och pr*stv*gd* kvinnor i synnerhet.” Det står så, men asteriskerna är mina. Då skulle väl inte antalet medlemmar hållas hemligt?
Min scoutmässiga hållning att man inte ska göra skillnad på människor ens i Svenska kyrkan ska jag vid tillfälle vädra. Alla ska få! Och det får de också: Somliga ska få resurser och bidrag samt uppmuntran och befordran. Andra ska få se vad opposition kostar och hanteras med lögnen som vapen och sveket som verktyg. De ska få se!
Nu tröstar jag mig med den fina boken som Forum fått fram. Två av de tolv första tycker jag om. För dem bägge gäller att de grät när de fick besked om utnämning eller om valresultat. Ingen av de tolv edsvurna tycker jag illa om, men beundrar dem kanske inte heller. Tre har jag aldrig mött, såvitt jag kan minnas. Lite skvaller om hur det kom sig att de blev utnämnda/valda har jag väl inhämtat. De meriterande doktorsavhandlingarna har jag bara – med två undantag – inte läst. Det kan bero på att de sju avhandlingar helt enkelt inte finns?
Christina Odenberg talar om Jesus, det gillar jag. Men nog gör hon det lite enkelt för sig när hon delar upp oss så, att för somliga gäller att ”Gud tas till intäkt för att man har rätt i sin framställning och alla andra har fel”? (aa s 24) Ska jag vara generös borde väl denna hållning gälla alla? Har inte Christina och majoriteten rätt och Gud på sin sida mot alla de eländiga andra? Och vilka var de motståndare som ”exakt visste vad Gud ville och inte lämnade något som helst tolkningsutrymme”? (aa s 24) Vilka var de? Nummer och namn! Vilka är för den delen källorna vi kan gå till. Exakt? Vi kan, menar Christina, inte säga att vi inte vet något om Gud (obs! Dubbel negation!) Nä, det var väl det Paulus också hävdade. Inte exakt – men en del! Rm 1 och 1 Kor 14? Nu blir det råddigt.
Caroline Krooks memoarer har jag läst, men här stannar jag vid insikten att hon gillade psalmen 533 i 1937 års psalmbok med textraden: ”Låt mig bli en hammare, svingad mot falska gudar av dig, en budkavel, rastlös och vingad, som bådar till Herrens krig.” Innehållet påverkade henne. Den här sortens människor är farliga, det är den tanke som slår mig med en släggas kraft. Kräklan är nämligen en påk. En viss typ av människor ska inte beväpnas om de tror sig vara kallade till att slåss för högre mål under slagordet ”Deus le vult”, korsfararropet när blodet från de mördade otrogna stod dem till anklarna. Nu tror jag vad som berättades från Theologicum i Lund när Carro kommit in till någon övning, stannat i dörren och ropat” Ni föraktar mig för att jag har två bröst och livmoder!” De redan bleka teologpojkarna bleknade än mer, inbillar jag mig. Så pass kom de sig att de berättade om sin häpnad…
Antje berättar om sin tid i Chicago där ”mångfald blev vardag” och hennes sociala förmåga ”bortom den egna bekvämlighetszonen” blev tränad. (Aa s 44). Inget nytt i detta kanske, förstår läsaren: ”Jag visste stt kyrkan hade hjälpt mig på så många sätt att utveckla mina gåvor.” (Aa s 44) Det finns rätt gott om sådana som inte kan säga så, dvs som Antje. För henne var det självklart att mot denna bakgrund bejaka kallelsen. Men hur har kyrkan hjälpt henne rent konkret?
Antje tänkte att ”kyrka och samhälle behöver mer samtal, inte bara med Gud utan också om Gud.” Jag tänker att Antje har akademabelt fel. I hur många kyrkor finns ett dagligt böneliv för tal med Gud, det som var den kyrkliga förnyelsens angelägenhet? Och när Antje talar om mångfald som tillgång (aa s 54), tror jag att hon trollar med truten i myrdalsk mening. Puddingen bevisas genom ätandet, som vi vet. Nu har jag inte kallat Antje ”pudding”, bäst att vara tydlig på den punkten…
Eva Brunne berättar om sin ungdomstid och det politiska engagemanget. Hon slavade med ”Tältprojektet”, Det var en stor proggig satsning, som jag vill minnas ifrågasattes i vänsterkretsar eftersom projektet utnyttjade unga idealister att slava under flera månader med praktiska arbetsinsatser. Teologiskt var det friare i KRISS, jo, jag vet. ”Andakter och delande av bröd och vin utan en närvarande präst. Preskriberat idag, hoppas jag”. (aa s 64) Jag har före min prästvigning också delat bröd och vin utan en präst närvarande, aldrig efter. Så gick det till i högkyrkliga sammanhang. På studentrummen. Vi kunde sjunga sånger också. Eva gör dock skillnaderna tydliga. ”Vi hade en kärlek till vår kyrka, men ansåg att den måste förändras.” (aa s 64) Så formulerade inte vi andra, feltänkarna, oss. Vi hade också en kärlek till Kyrkan och ansåg att hon måste förnyas. Detaljerna är inte oviktiga. Lägg märke till skillnaden mellan ”förändras” och ”förnyas”, ta ut satsdelarna, leta de dolda subjekten! Vem gör vad?
För Eva betyder ”ständig reformation – omformning”. (aa s 70) Men det är inte vad ordet reformation betyder, jag har läst latin. Ordet betyder återforma. ”Ur övertygelsen att förändring sker bäst ’inifrån’ växte vår kallelse att bli präster”, skriver Eva (aa s 64) Jag tror att ”ambition” och ”kallelse” inte riktigt är samma sak och jag noterar vad jag visste: Eva skickades till Karlskrona. Där hade en lågkyrklighet under ledning av kyrkoherde Gunnar Olén, ”Kavajprästen”, praktiserats under många år och efterträdaren till Olén var ett stolpskott, om jag fattat de lokala vittnesbörden rätt. Tydligen var det svårt att plantera erfarenheterna från Lund i Karlskrona! ”Jag lärde mig otroligt mycket där.” Vad då? Eva kom sedan i tjänst hos KRISS. Finns något av det arbetet kvar? Om jag läser rätt innan till är det utifrån tankar om ”människovärde och värdighet” som Evas mormor format henne.
Nu slutar jag reflektera över boken, men återkommer. 572 998:- kan jag inte enkelt gå förbi. Hur mycket fick de 12 skribenterna i arvode förresten? Är det också hemligt?
Biskopen hörde av sig för att försvara Maria, som han tyckte jag behandlat njuggt i sländan 16 mars. Maria hade fått uppgiften av Herren själv att berätta om sitt möte med den Uppståndne på påskdagsmorgonen. Var hon ivägskickad av Herren för att lämna besked var hon förstås ”apostlarnas apostel”.
Min poäng var inte att ta något från Maria, men väl att underminera fuskbygget, beskedet att det var kvinnorna som först kom med evangeliet och att detta skulle vara en argument för kv*nnl*g* pr*st*r. Detta stämmer bara som narrativ. Knektarna löpte med besked. De hade inte fattat vidden av vad de sett, det är sant. Det hade inte kvinnorna heller. Slutsats? De fagra orden ska alltid granskas i sak. På de högre kyrkliga höjderna tycks luften tunnare. Det får sina konsekvenser! Nästa gång kvinnorna vid graven aktualiseras, kan ni ställa till med stor oreda under himlen. Det är Gudi välbehagligt.