De egna förnimmelserna måste förstås kompletteras av läsning. Jag var som vanligt ute efter att förstå ”Svenska kyrkan” och tog mig an Anne Sörmans bok När vi gick ner från berget. (Verbum, Stockholm, 2025) Jag ville nämligen lära mig något om framtiden för kyrkoherden i Botkyrka hade hävdat att ”Framtiden bos hos oss”. Lätt förbryllad blev jag då när jag i samma svep såg att kyrkoherden sökt sig från Botkyrka och nu är kyrkoherde i Högalid.
Hur var det i Botkyrka tidigare, Botvids kyrka alltså? Fornt och fromt så det förslår. Det fanns en kristen församling i Botkyrka långt innan det fanns ett Stockholms stift. Jag läser på församlingens hemsida: ”Botkyrka är en historiskt gammal kristen plats. Här har det funnits kristna så länge kristendomen funnits i Sverige. I dag är vi en öppen och modern församling som värnar om alla människors lika värde.” Kör i vind! Stiftet kom till och Strängnäs stift fick släppa ifrån sig en hoper församlingar från Södertörn till det nya stiftet. År 1944 bodde 5 741 personer i Botkyrka församling, 1,5 % av dessa kom till gudstjänst om man räknar alla gudstjänster. Till söndagshögmässan (som sällan var just högmässa!) kom 75. Vi kallar detta – folkkyrka. Också år 1944. Jag kollade Stockholms stift i ord och bild (Esselte AB, Stockholm 1946, s 64-65). Boken är på 972 sidor, så det finns rika tillfällen att låta tankarna gå. Forntiden bor hos oss, det är det enda jag sanningsenligt och erfarenhetsmässigt kan skriva!
I Botkyrka var Eva Odhner (1946–2018) komminister. Min vän Ragnhild Danell (1941–2025) bodde i Botkyrka och höll Eva högt. Eva var ju gammal pingstvän och hade kläm inte bara på ”hoppet” utan också på tron och kärleken. Hon älskade sin församling och de luggslitna där. När de kyrkopolitiska instanserna beslöt att flytta till den nya fina kyrkan, Ljusets kyrka, var varken Eva eller Ragnhild glada. Den nya fina kyrkan var dyr och rymde 90 gudstjänstfirare. Nämnde jag att det enligt Sörmans bok bor 95 000 personer i Botkyrka? (I församlingens redovisning för år 2023 anges siffran vara 89 211) Hur är det då i den moderna lokala svenskkyrkligheten? 32864 gudstjänstfirare år 2023 och det ska väl slås ut på 278 huvudgudstjänster, 127 musikgudstjänster, 8 övriga söndagsgudstjänster och 377 vardagsgudstjänster. 32 864 firare vid 790 tillfällen ger ett snitt på 42 personer. Lokalerna räcker alltså.
Kyrkoherden hade manat personalen att ”gå ner från Förklaringsberget”. Det förklarar en del: ”Vi tolkade det som att vi skulle ut från kyrkorummen och församlingslokalerna, samverka mer med lokalsamhället och göra oss synliga.” (Sörman aa s 9) Vad sa kyrkoherden då? ”Vad mina medarbetare gör, det är varje arbetslags beslut”… ”Det är inte min uppgift att formulera hur det ska gå till.” (Sörman aa s 16) Det tycker jag låter både bekvämt och dumt, bekvämt för kyrkoherden och dumt i största allmänhet.
Men hallå? Vad med kyrkoråd och församlingsråd för att inte tala om kyrkofullmäktige? Och vad med arbetslagens kompetens? Jag läser och ser en myckenhet av god vilja, men föga av pastoral planering. Hur kommer sig detta? Sörman ger besked med en framställning som börjar i geografin, leder till folkkyrkotanken och ett avvisande av sekulariseringsdiskursen, till en kritik av talet om det offentliga rummet, till tilltro till och värnande om demokratin samt till varsamhet med språket. Nu har jag sammanfattat en mening på sidan 131. Geografin? ”När Ljusets kyrka är stängd och vi hänvisar till Botkyrka kyrka, en knapp kilometer bort, vet många Hallundabor inte var den ligger eller hur de kommer dit.” (Sörman aa s 124) Varför bygger man en ny kyrka och sedan håller den stängd? Sörman vilar i folkkyrkotanken: ”Att det inte handlar om människors nivå av tro, eller om hur ofta de deltar i gudstjänst, ’är en bärande idé som ryms i folkkyrkobgreppet.” (Sörman aa s 125) Bengt Kristensson Uggla förklarar, men skriver Sörman – ”jag kom inte vidare här heller” (Sörman aa s 125). Jag är alls inte häpen! Folkkyrkotanken fungerar som ”vilokudde för lata präster”, (gammal kyrkligt förnyad insikt). Einar Billing var kritisk just här! I Billings tänkande liksom i den klassiska folkkyrkoteologin är ärendet ”mission”.
Detta sagt är det sekularisering som blir nyckelbegrepp, men i Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg finns det ”ett myller av religiösa uttryck”. (Sörman aa s 126) Det är ungefär som det var i det romerska imperiet när kristendomen började alltså? Skulle detta inte betyda tid för handfast mission? Svenska Kyrkans Mission?
Anne Sörman, som är teol dr och religionsfilosof (den som vet, vet!) är kritisk till talet om ”det offentliga rummet” för det är oftast detsamma som ”det publika eller mediala rummet” och detta tal skadar kyrkan och vårt språk. Kyrkan ska vara en plats för de sargade och dömda, ett salt i världen” och i sig själv vara ett offentligt rum där vi kan ”välkomna, möta och bekräfta var och en som kommer dit.” (Sörman aa s 128) Detta för över till en reflektion om demokratin. Här har vi som luthersk, episkopal och demokratisk kyrka ”ett enormt angeläget uppdrag i en tid då antidemokratiska krafter drar fran som en stormvind över jordens kontinenter” (Sörman aa s 129) Språket då? ”Orden formar verkligheten”. (Sörman aa s 130) Må så vara, säger jag. Eller tvärtom? Eller både – och? Språk är så mycket, Sörman tänker också på klanger: ”varje gång kyrkklockorna ringer, ringer evangeliet”. (Sörman aa s 131) Men när Ljusets kyrka håller stängt och folk inte hittar till Botkyrka kyrka? NU blir jag förvirrad. Eller kanske inte?
Adriana nämns en gång i boken, men inte som utgångspunkt för en politisk eller kriminalpolitisk diskussion eller en utläggning om våld och våldsamma miljöer, droger mm. Adriana sköts den 2 augusti 2020 vid en uppgörelse mellan två gäng. Mördad liksom den helige Botvid själv! Våldet i Botkyrka blir en musikal och en festival; ”Någons bror-festival”. Det är väl bra, men är det tillräckligt? Då kommer jag på vilka som saknas i boken: Folket, dvs Gudsfolket och Folket!
En folkkyrka är sänd till folken med evangeliet och är alltså i sina grundläggande beståndsdelar ett missionsprojekt. Det finns olika missionsmodeller, men de syftar alltid till att gestalta uppdraget, Missio Dei, Guds mission. Guds missionärer är lekfolket, de vanliga kristna. Botvid, som gav namn åt församlingen, är just en kristen lekman som kommit på vad hemligheten kristen tro går ut på! Kunde man göra något av just i Botkyrka! Biskopar som förmår vara missionärer är färre än de vanliga kristna, som rör sig i sina miljöer, där kan ge skäl för sin tro och genom sina liv locka andra till den kyrka de själva gillar för att den är helig, folklig och levande. Allt detta handlar om trons hemligheter och hemligheten med den Jesus som är Kristus. Botvids insikt alltså. Detta folk är i alla tider trons vittnen. Biskopar är i alla tider Kyrkans största problem, sa prosten Pehr Edwall. Han visste.
”Botkyrka är en historiskt gammal kristen plats. Här har det funnits kristna så länge kristendomen funnits i Sverige. I dag är vi en öppen och modern församling som värnar om alla människors lika värde.” Församlingens hemsida ger besked. Men inte så mycket besked om Jesus, om man så säger. Han är kanske inte i första hand ”modern”, Jesus, utan välgörande omodern, inte en trendprodukt i första hand. Jag tror jag tolkar signalen rätt: ”en öppen och modern församling som värnar om alla människors lika värde”. Det går jag inte riktigt på för egen del. Vilket lika värde är det jag har, om Botkyrka församling skulle definiera slagordet? Hur mäts ”lika värde”? I pengar? På annat vis?
Anne Sörmans bok är ”en teologisk reseskildring”. Kan man då säga att hon är ute och reser? Skarpnäck är typfall på sitt sätt, Botkyrka är också typfall. Jag tror inte ett ögonblick att det är Guds rikes perspektiv vi möter. Det finns inte någon framtid för en kristendom, som blivit de anställdas produktion av religion. Kanske ska Anne Sörman ses som ”vänster”, som sådan sitter hon i det s k kyrkomötet, en partipolitiserad religionskongress, men det är en ”vänster” i dansk mening, Venstre. Vackra ord – men föga av klarsynta marxistiska analyser. Inte ens i politisk mening ser jag att framtiden bor hos de som själva tror att de har framtiden i sin hand. Och så flyttade kyrkoherden, hon som manade sina medarbetare att gå ner från berget och själv satte sig på berget, Högalid. Vi, som från födelsen sett världen med Östermalm som utgångspunkt, har att hantera vår munterhet nu. Men jag säger inget. Ler bara lite. Inåtvänt och stilla.
Boken som Sven Thidevall redigerat, En stilla susning, är slutrapport från projektet ”Folkkyrka i minoritet” (Artos 2025) Det är klokt att i en liten bok sammanfatta vad som skrivits, för nu går det att samtala om det kyrkliga s k ”läget”. Men ska detta vara ett gediget underlag för att uppmuntra? Det uttrycks så på bokens baksida och ”i den stilla susningen finns samtidigt nya möjligheter att upptäcka” (samma baksidestext). Detta är närmast att förstå som en besvärjelse. Det som kännetecknar Svenska kyrkan under långliga tider tror jag ska sammanfattas med orden ”Ingen susning alls!” Och framtiden? Inte finns den i Botkyrka såvitt jag kan se.
