Jag beklagar dem som fastar genom att inte kolla på nätet. Jag kan bara hoppas att de hanterar denna förlust genom utvidgad bibelläsning. Jag läser också – och ser hur de urgamla skrifterna rätt exakt återger vår tid. Ingen profet nämnd, ingen glömd.
Till detta kommer böcker att förgylla fastetiden med. Margit Sahlin. Kyrka, kultur, dialog har Olle Kristensson som redaktör kom just på Artos. Margit var Sveriges första kvinnliga präst, det slog på ett antal minutrar, men Elisabeth Djurle i Storkyrkan och Ingrid Persson i Härnösand vigdes vid samma (kyrk)klockslag i gudstjänster med mer musik och längre processioner, så Margit vann på upploppet, noterade Morsan. Jaja. Hon sa inte så – men i sak!
Jag läser boken och inser att många sett Margit Sahlin som konfliktskapande solist. Så på Diakonistyrelsen, så i många sammanhang. En ärkebiskop undslapp sig ”sahlinarna kan ingen samarbeta med”, den utsagan återfinns inte i boken, men det talas om ”den tendens till konflikt”, som boken återkommande illustrerar. (aa s 120, Fredrik Santell förf) Margit hade en sådan ”evne” – och jag kan jämföra henne med sr Marianne i Alsike, självständiga, viljestarka kvinnor, och jag kunde uppskatta båda. Sr Marianne klarade sig bättre tack vare sr Ella, som fungerade som korrigerande faktor, tror jag. Margit hade nog, det sägs inte heller i boken, svårt att bedöma sin egen styrka. Hennes ambivalens, hävdelsebehov och tvivel, präglade många av hennes relationer (aa s 60, Santell förf).
Hennes doktorsavhandling i Uppsala år 1940 Étude sur la carole médiévale : l’origine du mot et ses rapports avec l’église (saknas i litteraturlistan och har inte heller fått rätt titel på s 49. Santell förf) Margit blev snålt behandlad akademiskt, kanske var hon för vittsyftande, men jag misstänker det akademabla och beställer fram avhandlingen för att se själv. Folklig sång och kyrkans liurgiska sånger kanske vi kan förstå bättre nu än för snart 90 år sedan? Margit kom på att ”carole” är folkigt för ”kyrie eleison” (carols på engelska alltså) och ser i medeltidens liv en stor och skiftande enhet mellan kyrka och folk. Är inte detta i grund och botten den kristna studentrörelsens (ungkyrkorörelsens) längtan att få vara med om när denna enhet återskapades?
Gunnar Weman skriver om en bok, som han uppfattar handla om den enskilda människan och den dynamiska bibeltron. Detta är teman som Margit hållit fram, det är sant. Men boken Weman nämner är Dags för omprövning (Proprius 1980). Boken är Margits apologi för kv*nnl’g* pr*st*r. Jag fick boken av hennes den 23 maj 1980 med dedikationen ”i hopp om nytändning och fördjupning av dialogen”. Den förhoppningen delade Margit och jag, jag främst genom att rensa upp i argumenten för reformen, Margit mest för att tänka fritt och framåt – och den hållningen påminner lite om Northvolt, om man säger så. Jag kan illustrera:
Margit och jag skulle inleda ett samtal på stiftsgården Kastlösa där Stiftskvinnorådet (eller vad det kyrkliga kvinnorådet kallat samman till ett somrigt möte. Kerstin Fogelqvist Mårtensson var ordförande i vart fall. Margit talade och sen var det min tur. När jag, efter att ha dragit historien om det politiska beslutet oxch påmint om Biskopsmötets bibelkommission, kom in på utnämningspolitiken i Svenska kyrkan bröt Margit in: ”Vad är detta mot alla kvinnors lidande under århundraden?” När tanterna vid denna djupsinnighet agerade som på teatern i Efesos, Apg 19:32, viskade Margit till mig: ”Förlåt, Dag. Förlåt.” Jag for hem och ställde mig länge i duschen för att blio obehaget kvitt. Då kom Kerstin med man med en stor bukett gula rosor. Jag tyckte att de bara kunde lämnas vid dörren, men jag nödgades sluta duscha, torka mig, klä på mig och ta emot blommorna. ”Gul” vet jag ska på blomsterspråk förstås som falskhetens färg. De vissnade dessutom rätt fort. Min replik i dörren till Kerstin ska nog sparas till eftervärlden: ”Det var ena djävliga kärringar du dragit ihop…”
Inte blev Margit bättre när rapporten Kyrka Ämbete Enhet kom år 1993. ”Det var då för väl att vi fick stopp på den!”, sa hon. Jag såg det arbetet som en möjlighet just till fördjupning av nytändning och fördjupning av dialogen. Tänk så fel jag kan ha! Men nog är det belysande att Gunnar Weman, som tänkte om i sakfrågan och blev både biskop och ärkebiskop, undviker vad Margits bok syftar till. Han vill tala om annat. Också tystnaden är talande och ett argument för intelligent kv*nn*pr*stm*tst*nd.
Dubbeldoktorn Anders Wejryd har väl inte gjort sig känd för djupsinniga analyser, så inte heller i boken, men han har förstått att Margit Sahlin är ute efter ett kvinnligt kyrkoämbete av något slag, utrymme för intellektuella kvinnor i kyrkan och en livsgemenskap i en mindre grupp/kommunitet. (boken s 186). Wejryd menar att den särartsfeminism som var Margits inte kom att bli bestämmande. Men det var väl den som bestämde från början och klädddes i en mundering som blev de första kvinnliga prästernas dräkt? Något annat än den traditionella prästrollen för saken gällde ju prästvigda kvinnor – min kursiv. (se boken aa s 223 ff). Ni som fattat det rätta bruket av asterisker fattar. ”Kvinnopräst, kvinnliga präst, prästvigda kvinnor, kvinnor som präster”, ni fattar det ofattbara.
Vad ska man säga om denna bok? Den avslöjar att det inte är prästämbetet som Margit egentligen syftat till, men det blev som det blev. När jag vi något tillfälle sa, att att det skulle gå att dra en linje genom historien från den unge pastorsadjunkten i Svenska kyrkan – märk väl – till apostlarna, tänkte inte Margit så. Hon talar mer om en ”yrkesroll” än om ett av Kristus instiftat prästämbete, en uppgift som kan utformas på ”de mest skilda sätt”. (Sahlin, Omprövning s 55): Jojo. ”Tjena mittbena”, säger församlingsprästen av klassiskt slag (dvs den som är fd pastoratsadjunkt, kyrkoadjunkt och komminister).
I boken om Margit Sahlin återfinns i Carl Sjösvärd Birgers bidrag Mary von Rosen och Magda Wollter. De delade med Margit uppfattningen om en andlig kris, men ville att Margit skulle avstå från prästvigning: ”För von Rosen var den stundande tecknet på att Svenska kyrkan rört sig bort från katoliciteten och blivit alltmer behärskad av en ’avkristnad statsmakt’. Magda Wollter uttryckte sorg och såg prästvigningen som början på slutet för Svenska kyrkan, en lavin som nu var på väg att utlkösas. Prästviogningen av kvinnor var inte själva lavinen, men stenen som satte igång den. Wollters uppfattning var samstämmig med en allmän linje inom Kyrklig samling. Problemet var inte bara att prästämbetet öppnades för kvinnor, utan även att det öppnade upp för andra förändringar betingade av tidsandan eller yttre faktorer, och därigenom för en sekularisering av Svenska kyrkan inifrån.” (aa s 80-81)
Vem, Margit, Mary eller Magda, skulle nu kunna utropa ett triumferande (?): ”Vad var det jag sa? Men frågan vad Margit egentligen var ute efter ska inte fuskas undan. Hon behandlades illa av biskopar, som egentligen inte trodde 1958 år reform, men som såg sig så illa tvungna att hantera den, för att undvika något värre: ett skiljande kyrka-stat ungefär som i Frankrike 54 år tidigare. Men reformen lyckades de aldrig säkra teologiskt. Fem år efter beslutet behövde Biskopsmötet sätta ihop en bibelkommission, den som om hela denna reform kom till slutsatsen att ”så bör det inte gå till”.
Skräckslagna upptäcker nu somliga finkristna att det finns unga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det motiverar fler sländor i ämnet, men det finns annat att läsa. De unga har på nätet upptäckt att det faktiskt finns seriösa framställningar om prästämbetet som något utöver tanken att ”kvinnliga gåvor och erfarenheter” måste in i prästeriet. Folke T Olofsson talar om ”fadersrepresentationen” för Gud är, för att tala med Luther, ”vår käre himmelske far” och han har skapat kvinnligt och manligt med avsikt och med avsikt har Sonen inrättat ett ämbete till tjänst åt kvinnor och män. Snart sagt 70 år senare kanske tankens fångenskap börjar släppa? För när jag var en 10 år gammal söndagsskolgosse valde det allmänna kyrkomötet fel väg genom att följa riksdagens politiska beslut och låtsas att det handlade om teologi. Ämbetet är mer värt och helt annorlunda än så. Det kunde jag inte formulera 10 år gammal, men Magda gjorde det åt mig.
På onsdag kommer, Deo volente, en slända om en min ytterst begåvade väns utståndna möda i kunskapsbranschen. Håll ut!