”Insani sunt Romani”, heter det i Asterix & Obelix. ”Romarna är galna”. Repliken kan komma till nytta då och då. Det finns en uppdaterad klimatplan för Svenska kyrkans nationella nivå. Utsläpp ska halveras. Det behöver jag inte ha några synpunkter på, men själasörjarsinnet i mig ropar ett varningens ord för organiserat hyckleri. Det blir lätt så om det är scoutmoral inblandat i spelet. Målmedvetna är de beslutsfattande. Talet ska konkretiseras i angivna mål och personalen fortbildas i klimateriefrågan – också de som inte jobbar särskilt inriktat på frågorna. Mål, mål, mål i mängd. De rapas upp. Och så kommer det: ”Andra mål handlar om att gudstjänster och andakter på den nationella nivån ska bidra till den nödvändiga värderingsförändring som krävs för skapelsens framtid’.” Det var här jag studsade. I min bön blandas alltså något annat in. Inte tillbedjan i sig utan värderingsförändring. Och jag som lever i den dagliga omvändelse, som inte är så from utan mest detta att jag överraskas av Livets rikedom en solig morgon på Öland, när katten Laban (en Ragdoll) tycks lika nöjd som jag över morgonpromenaden till postlådan för att hämta avisan eller aviserna och njuter lite fromsint med en tacksamhetens tanke till min käre himmelske Fader, jag har alltså ägnat mig åt en andakt som inte fyller måttet så som det anges från Modehuset i Uppsala. Och greppar jag Psaltaren och kollar klimateriet där, vad finner jag?
Jag kollade filmen! Den är inte barnförbjuden, men ogillad av alla som vet hur det är och hur det ska vara, dvs folk som fyller på i de samtida ord-husen. https://www.youtube.com/watch?v=bOAUsvVhgsU&t=2s
The Climate The Movie (The Real Truth) är sevärd för den som 1. Är av manligt kön eller manhaftig av annat kön 2. Vägrar tro blint, dvs är en genuin och reflekterad kyrkokristen (vet att tron = vett att stå emot världens normsändare) och 3. Har 1 timme, 19 minuter och 54 sekunder över. Jag slogs av insikten att Al Gore var angelägen att Kyrkofondens styrelse på sin tid skulle bjudas in, när han för många år sedan kom till Sverige. Han byggde brohuvuden. Somliga trosvissa går på vad som helst bara det luktar tro!
Jag tycker att de lärda forskare som i filmen beskriver vad forskning är – utan att gå med på att de skulle förneka klimatet – gör väl ifrån sig. Hur vore det att visa en textad version (svensk text) i församlingshemmet? Skojar bara! Det som inte får sägas ska inte sägas i det kyrkliga heller. Riktigt så var det inte från början… Nu ska vi alltså träda fram i morgonbönen inte för att åkalla och tillbedja utan för att vårt fina bedjande ska skapa nödvändig värderingsförändring. Så ber man säkert i kapellet i Modehuset i Uppsala. Tänk om det då, från ett obestämt hörn i rummet hörs en röst som säger: ”Ni är lurade hela bandet!” Kanske med tillägget: ”Omvänd er och tro evangelium!”. Då bleve det (obs! konjunktiv!) fart på speleverket.
Om lureri vet bibelläsarna en hel del. Först vet de att bakom lögnväsendet finns en ond andemakt. Och när det blev ihållande och högljutt på alla sätt och vis, kanske de drar sig till minne honom som kallas Djävul och Satan, ”han som förför hela världen”. (Upp 12:9) Det är när narrativet blir helt dominerande, invändningarna inte får föras fram och en fråga snabbt blir till en ”icke-fråga” som en kyrkokristen bör dra öronen åt sig. Och möjligtvis inte bara öronen? Jag är kanske annorlunda med ett mer utvecklat sensorium för vad som är bluff och båg? Annars är jag bara mer fördärvad än ni andra. Men när jag anar ett hack i argumentationen och vill fråga och inte får göra detta, än mindre förstås får svar, då blir jag misslynt och misstänksam. De som har så bestämda meningar och uttalar sig så tvärsäkert, har de verkligen läst på?
Det finns en annan förklaring till denna min grundläggande vaksamhet tror jag mig förstå. Det handlar om min feminism. Morsan var inte så imponerad av tvärsäkra läkare och deras bedömningar. Hon hade sett tillräckligt många under ”med stud, med kand och med lic-studierna” på Karolinska och i Lund för att programmatiskt vara på sin vakt. Kan det vara från denna medicinska miljö som min egen vaksamhet inför dumhet, okunnighet och den talträngdhet som kommer därav emanerar? Eller är den bara manér? ”Arbeta med frågan 10 minuter i grupp och kom sedan tillbaka och redovisa!”
I fortsättningen finns det en tidning minus i postlådan. Svenska Dagbladet har levererats sporadiskt, men för full avgift. 17 reklamationer för helgläsningen (söndagens tidning får jag på måndagen men jag är inte sån att jag bråkar) från oktober månad är lite mycket. Jag skrev till angivet nummer och anmälde utebliven tidning. ”Utebliven” skrev jag. Lite nöjd var jag att det var enkelt att skicka telefonmeddelande med mitt personnummer. I slutet av april frågade jag hur de uteblivna tidningar egentligen kompenserades. Några mejlväxlingar senare hade SvD fattat att det var ett problem, ville ha skärmdump på alla mina meddelanden (det klarade jag förstås inte av…) och meddelade slutligast att de bara som mest kunde ta upp veckogamla reklamationer. Då hade jag hunnit meddela att relationen tidning-läsare är en förtroenderelation och antytt, att jag inte uppskattade att misstänkliggöras när jag nu kunde meddela datum för alla min reklamationer. Nå, också denna förlust av vaneläsning får jag klara mig av. Som jag för många år sedan anförtrodde s Kerstin: ”Livet är en samling förluster!” Men det är just tidningsläsning jag saknar. Läsning på skärm är inte riktigt detsamma. Jag får läsa fler böcker för att kompensera.
Östra Smålands gamle chefredaktör Jan G. Andersson värvades att skriva krönikor i Sydöstran. Nu har hans tionde bok, Kalmar, lördag X. Politisk dagbok 2022-2024 med Janne G. kommit. Det är en fullblodssosse som skriver. Vi får veta en del. Pär Rådström skickades av Folket i Bilds chefredaktör till Finland för att intervjua den världsberömde Väinö Linna. Rådström kunde ingen finska mer än, förmodar Janne G, orden ”kippi” och ”kitos”, ”skål” och ”tack”. Linna talade bara finska. En tolk hade beställts. Rådström berättade: ”Till förfogande hade genom ett missöde ställts fel rättare lagts en till medvetslöshet berusad tolk. Han somnade sedan han stammande försökt översätta ”Goddag, goddag” Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar vid varandras sida i väntan dels på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten, dels på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte.” Reportaget då? Det blev ett stämningsfullt reportage om två män som genom tolk sitter och samtalar på den finska landsbygden. (aa s 76) Enklast är nog att uppsöka sockenbiblioteket och beställa fram en lånebok eller köpa. Så länge det finns böcker om journalistik, vad höves oss då tidningar? Detta skriver jag bara som tröst för ett tigerhjärta. Mitt!
Nu har jag Torsdagsdepressionen att glädja mig över. Papperskänsla! Samma känsla kan jag få av Ölandsbladet, Barometern och Världen idag, men det jag har kompenserar inte säkert det jag saknar. Sådant är människohjärtat, som ni vet! I Torsdagsdepressioen inhämtade jag att den s k Kyrkostyrelsen vill tydligen ha 3%-spärr till kyrkmötesvalen. Poskaren, dr Erik Sjöstrand reserverade sig i arbetsutskottet. Med den procentspärren kan väl Frimodig kyrka åka ur ihop med, KR, FiSK, AFS, Hoj och förhoppningsvis MPSK. Räknar jag rätt så blir detta sex grupper. Hur stor andel av valmanskåren, som då får se att deras röster inte räknas, når närmast format vi annars möter i diktaturer. Detta system blir förstås självförstörande. Seriösa kyrkokrtistna kommer inte att bry sig om ”kyrkomötet”, som då reduceras att än tydligare bli en religiös-politiska arena där partierna kan driva ”existentiella frågor”. POSK får problem. Finns kompetensen att vara en gruppering också för oss andra, vi som var med och startade PPO som blev POSK men insåg att vi blivit hemlösa, när de något finare kristna inte ville ha någon barlast utan segla på egen hand. Men behöver inte ha ett förflutet i marinen (poäng för den formuleringen!) för att veta hur knepigt det är om barlasten saknas. Det är bara att vänta och se. Minns Regalskeppet Vasa.
Ledarskribenten Funny på Torsdagsdepressionen både skämtar och menar allvar, skriver hon. https://www.kyrkanstidning.se/ledare/battre-odds-med-villa-och-vovve-vid-forsta-ogonkastet Intresseklubben noterar. Tidningen är nere i 17 500 ex. Föregångaren Vår Kyrka var uppe i 65 000 eller så. På vilken nivå startade Kyrkans Tidning? 35 000, 40 000, 45 00 eller 50 000? Kan det rentav ha varit 60 00 – eller var detta den uttalade målsättningen? År 2006 var upplagan 42 400. Att räckvidden nu är 88 000 läsare var en Torsdagsdepressionens egen uppgift, som en erfaren tidningsman inte riktigt trodde på.