”Om inte om vore, skulle myggan varit en ko”, lyder det goda ordspråket. Men jag prövar ett OM-fall. Tänk om jag nu varit Israels premiärminister, PM? Vad hade jag gjort då?
Detta om-tänkande kan uppfattas avslöja min hybris. Men icke! Under en vecka var jag Sveriges statsminister. Jag tänker inte tjata saken. Jag har varit utrikeskorrespondent för Le Figaro också samt generaldirektör för Lantmäteriet. För den senare insatsen belönades jag med ett kartverk från verket. I min egenskap av statsminister trumfade jag i ett krisläge igenom min analys. Den var en annan än utrikesministerns och överbefälhavarens. När händelserna sedan utvecklades, var dessa två tacksamma att det var min bedömning som gällde. Detta sagt bara för att lägga ett golv för den fortsatta framställningen.
När det gäller krigföring i Israel och Sinai är jag också välutbildad. Det var under sexdagarskriget i juni månad 1967. Dagliga lägesgenomgångar av den tidigare bataljonschefen. Det långa budskapets kort mening lyder sålunda: ”Mucka inte med mig!”
Om jag vore Israels PM skulle jag vara svårt plågad. Mitt första ansvar är mitt eget folk. Hamas attack den 7 oktober 2023 var ett anfall mot försvarslösa och den mest omfattande utrotningen av judar sedan andra världskriget. Nu var inte detta den första insatsen av Hamas. Liten krigföring (guerilla) har ägt rum tidigare, raketanfall och – mest spektakulärt – eld som med ballong förts in från Gaza över mogen skörd i Israel för att bränna fält. I norr återkommande raketanfall. Var det 5000 raketer över Israel den 7 oktober? Jag behöver kontrollera siffran med försvarsledningen. Att våldtäkter och mord var taktik, det stod klart, Att gamla och barn inte utgjorde undantag när massakern skulle genomföras, kunde alla som ville, se. 240 kidnappade, 1200 döda och 5000 skadade är sådant som kan ge vilken premiärminister som helst dålig nattsömn. Och det är inte riktigt aktuellt att svara Hamas med beklaganden att de varit tvungna att agera så.
Syftet var klart deklarerat. Det var det gamla vanliga. Israel skulle bort, judarna förintas. Jag hade som PM till uppgift att ta ställning till motåtgärder. ”Proportionerligt” när det handlar om uttalad förintelse – vad är det? Och vad ska vi säga när Iran är den stormakt som delar syftet att utrota oss och backar upp en terrorstämplad organisation? Proxykrig alltså.
Jag antar att jag skulle bedömt läget som allvarligt och dragit slutsatsen att Hamas måste elimineras. Gaza hade vi gjort till en självstyrande fristad för palestinier, men det visade sig bli en terrorstat. Västbanken? Nog hade biffiga killar från Brooklyn begått överfall mot palestinier både i Jenin och Jerusalem i syfte att driva iväg dem och sedan ta över deras hus och deras mark. Ockupanter är i grund och botten otrevliga. Det är ockupantens Sitz im Leben. Men vad skulle jag som PM kunna göra? Polisen har väl ansvaret. Men vi har nog varit naiva, som vilken premiärminister som helst skulle säga. För mig är den palestinska myndigheten inget jag hyser aktning för. Den är korrupt och valen till myndigheten har sedan länge saboterats. För många år sedan kom Hamas till i protest mot vanskötseln och korruptionen inom den palestinska myndigheten på Västbanken. Då kunde jag uppfatta Hamas som ett löftesrikt tecken. Jag tror det var denna minnesbild som gjorde att jag kunde tänka mig ett autonomt Gaza. Med Hizbollah är det annorlunda. Libanon har i grund fördärvats av Iranstödda palestinier. Det verkar som om folk inte fattat, att Hizbollah återkommande skickat raketer mot norra Israel. Fick jag en rapport om 5000 raketer den 7 oktober? Hur eller hur, anfall från väster och från norr betyder i all rimlighets namn att vi måste försvara oss och försvara oss långsiktigt.
Som PM hade jag inte kunnat lösa den politisk-filosofiska frågan hur länge en flykting är just flykting. De som drevs bort 1948 måste vara 75 år nu – eller mer. De är offer för omständigheter de knappt valt. Och så bildar de familj i sina läger och får en mängd barn. Är alla dessa flyktingar? Varför har de inte emigrerat till andra länder? Det enkla svaret är, såvitt jag som PM kan förstå, att inga länder vill ta emot dem. Palestinier är inte utan vidare araber. Det vet araberna. De ser också att det blev problem i Libanon. Sådant vill arabstaterna inte utsätta sig för. Fällan slår igen. Palestinierna är ett utsatt folk. Men jag är PM för Israel. Det styr mina absoluta prioriteringar. Nu måste mitt folk värnas och det kan bara ske om Hamas trycks tillbaka. Gisslan måste friges eller fritas.
Nu har Hamas befäst Gaza stad. Att gå in med marktrupp är inte lockande. Strid i bebyggelse man mot man i en omgivning där vi inte vet vem som egentligen är kombattant – eftersom civila används som mänskliga sköldar – ger ett omöjligt läge. Kan vi bomba ledningsplatser och kommunikationscentra så gör vi det. Men tunnelsystemet? Vi måste ta reda på var gisslan befinner sig.
Ett halvt år senare får vi besked om att tre Hamasbataljoner står stridsberedda i Gaza. Jag räknar med att vi talar om 1500-1800 man. Då meddelar president Biden att han fryser leverans av vapen. Jag ska kanske inte låtsas förvånad. Den urgamla antisemitismen dyker upp, lika intellektuellt undermålig nu som alltid. Studenter stöttar. Det är som på 1930-talet med den ungdomsrörelse Adolf Hitler var ledare för. Han, som fyllt 40 år, var äldst av koryféerna i nazitidens ledarskikts München och Berlin. Universiteten blev nazistiska. Så vad är nytt? Inte antisemitismen i vart fall. Ska jag säga att Hamas ska få igenom en tvåstatslösning när vi vet hur illa det gått med Gaza? Är det inte att lägga en grund för nya konflikter? Ska vi sammanleva med dem som vill utrota oss? Det är frågor en israelisk premiärminister måst överväga. Har inte Gaza visat hur orimlig tanken på en tvåstatslösning är? Min uppgift är att säkra Israels existens – hur nu det ska gå till.
Det tillrättalagda narrativet hör jag bara beskrivas. Eurovisionsspektaklet avslöjades av en ung norrman, som var med i den norska juryn. Han kunde inte bedöma Israels bidrag som musik utan att ta hänsyn till Hamas krig mot Israel – eller sa han Israels krig mot Hamas? ”Free Palestine” sa han och gav inte någon poäng till Israels bidrag. Han brydde sig inte om EBU:s regler. Han var så fiiiin att han stod över dem. Det görs föga för att beskriva livet i Galileen, berätta om dödade israeliska soldater och deras familjer. Men det kommer reportage inifrån Gaza, där de godkända tv-teamen får verka. Fast inte Sveriges televisions, som stoltserar med att de skaffat sig material inifrån. Och så förlustsiffror som skrivits ner betydligt. Det världen fick veta var alltså propaganda. Krigets första offer är sanningen. Den saken påminner inga journalister om. Låtsas inte om för egen del heller.
Hur skulle jag förresten kunna vara PM när jag vet att där två judar möts finns det tre åsikter. Så är det ett intellektuellt folk vi talar om.Det påminner närmast om när den unge prästen Peter Bexell var i Bankeryd för att berätta om Israel och judendomen som religion och kultur. När han var klar utbrast en av damerna: ”Och sådana ska kallas kristna!” Jag får vara tacksam att jag inte är premiärminister, så mycket kan sägas. Jag är fortfarande volontärpräst på norra Öland. Som sådan kan jag i all enfald tänka: När världens tid håller på att ta slut, är det då något särskilt med Guds folk Israel som utlöser det oresonliga hatet mot detta folk var det än befinner sig och är just hatet ett av tecknen som antyder vad som håller på att ske? I så fall kommer detta hat att i nästa akt drabba de kristna förstås. Hatet är oresonligt. Kan inte resoneras med alltså. Om de mer hällörade hoppas på att pendeln svänger tillbaka, tänker jag att det inte är säkert. För så har Gud inte lovat. Den pendeltanken är nog en reformert villfarelse.
Jag meddelade på Facebook att jag tog en sväng I Galileen och Samarien. Bild på mig iförd kibbutzmössa och solglasögon. Jag hoppades att någon skulle fråga hur jag klimatsmart kunde ta mig till Israel. Det gjorde ingen. Jag fick en massa gillanden. Hade någon frågat, hade jag förklarat: ”Jag hittade i lådan med sommarkläder min kibbutzmössa (den andra i ordningen i mitt liv). Solen sken, så jag kunde tänka att solen som skiner över Öland också skiner över Galileen och Samarien. Då försattes jag mentalt till Det Heliga Landet. Enkelt och klimatsmart. Fantisera mera! Men strunta i att försöka ikläda er premiärministerns ansvar. Det är för tungt.
