Vi har uppenbarligen fått ett ”vi här uppe – ni där nere”-perspektiv på Svenska kyrkan. Såvitt jag kan förstå rekryteras till de högre sfärerna nu högre chefstjänstemän, som kan driva en civil organisation – med allt vad det kräver – oberoende av om organisationen är just ”organisation” eller Kyrka. De har gjort karriär och kröner karriären med det som roar dem: lön, beslutsmakt, anseende och vad ni vill. ”Det kyrkliga” har de föga eller ingen hum om. Det behöver de, har jag förstått, inte heller ha. Detta sköts av de förtroendevalda! Och förstås av dem som kallas biskopar. Därför blir intervjuer med sådana figuranter så intressanta, inte minst de självbilder vi får se och de analyser vi får ta till oss. Östgöta-Correspondenten på påskafton, 30 mars 2024 alltså. https://corren.se/kultur/linkoping/artikel/manga-lever-kvar-med-en-forlegad-bild-av-kyrkan/lq4kx18r
Jag läser om ”biskop Marika – som hon kallas inom kyrkan”. Sådant imponerade inte på reformatorerna, som ni vet. De kunde skilja på ”det som kallas” och ”det som är” och satte frågetecknen just här. Förr i världen var det bara de kyrkligt förnyade som kallade någon biskop+förnamn. ”Biskop Bo och Biskop Bertil”. Så uttrycktes förtroende i det andliga. Nämns här endast i förbigående.
Tillbaka till friherrinnan Markovits i intervjun:
”Om kyrkan ska kännas relevant för fler krävs kloka vägval här och nu, påpekar hon.
– Det är i våra handlingar och i mötet med människor vi visar vilka vi är.
Historiskt sett har kyrkan gjort människor illa på olika sätt, framhåller hon.”
Historiskt sett har väl Kyrkan gjort människor väl också? Borde inte den saken nämnas? Men strunt i det. Om det är i handlingar och möten med människor jag ser Svenska kyrkans anpasslighet finns väl inget som säger att jag ska vara med? Jag gillar inte vad jag erfar i och av dessa kyrkliga möten och mest av allt talet om ”relevans”. Jesus och Kyrkan har alltid varit en motrörelse, en skatt som inte alla hittat. Jag vet ju hur det egentligen varit och är i det kyrkopolitiska: det där av mig omtjatade om lögnen som vapen och sveket som verktyg. Vill ni påstå att detta inte är tillförlitliga erfarenheter av ett kyrkoliv på dekis? Så vad gör Marika nu för att inte människor fortsatt ska fara illa i hennes kyrkosystem?
Friherrinnan (det vill till att vara artig när vi möter idel ädel adel, vet vi mer plebejiska) ”vill att kyrkan ska ingjuta mod i människor. Som att ha civilkurage i svåra situationer eller stå upp för människovärde och fred i offentlig debatt, trots risk för hat, förakt och hot.
Det kan också handla om de privata valen i vardagen. Att våga bryta upp från en relation, ett nedbrytande arbete eller en destruktiv livsstil. Eller att börja tala sanning i en familj, lyfta på lager av tystnad.
Marika Markovits har själv fattat mod, som hon säger, i olika sammanhang. Både som samhällsmedborgare, präst och privatperson.
– Jag har märkt vilken kraft jag fått då och hur mitt liv därmed har vidgat sig. Min Gudstro har gjort mig modig.”
Då vet vi. De ideal som här framförs gäller kanske någonstans, men erfarenhetsmässigt inte i Svenska kyrkan. Där får bara det väl inpassade civilkuraget plats, det som vet vad som ska sägas för att uppfattas som radikalitet. Homosexuella, kvinnor, samer – och allt detta också i intressanta kombinationer. Tänk er själva en lesbisk lappkvinna!
”Turerna ute i bygden som biskop har gett henne inblick i människors vardagsliv.”
17 år på Stockholms Stadsmission. ”Arbetet där har gjort henne mer medveten om människors utsatthet. Hon har lärt sig mycket om hemlöshet, fattigdom och utanförskap.” Men om församlingsliv i Farsta säger hon inget! Och det där med inblick vid visitationer? Minns ni träpinnevagnen ni kan dra mig på?
”Den andra delen i biskopens valspråk handlar om att ’ge världen liv’.
– Som biskop vill jag bjuda in individer, kyrka och samhälle till att agera. Jag hoppas kunna bidra till att allmänheten ser kyrkan som en resurs för ett medmänskligt samhälle och en part i det demokratiska samhällsbygget.” Märker ni att det är apparaten kyrkan hon talar om, inte Guds eget husfolk, som firar mässa och hanterar alla sina vardagliga uppgifter i världen. Vad tror hon om sig själv? Bjuda in andra för att agera! Och avsikten, den avsikten! Det är, som ett barn på 7 år kan förstå, ett intresse som inte ljuger. Kyrkan ska vara relevant, som det annars sägs och, jag upprepar, ”en resurs för ett medmänskligt samhälle och en part i det demokratiska samhällsbygget”. Så tänks Kyrkan i världsliga kategorier. Det handlar förstås om ”klimat- och miljö, ett ökat samarbete mellan religionerna och arbetet för fred.” Det handlar inte om det apostoliska budskapet, evangeliet alltså. Mk 1:14 t ex.
Marika gillar inte ordet ”fredsskadad”. Vi är fredsfostrade. Nåja, med vapen i hand för min del. Och att vi ”redan som barn lär vi oss att lösa konflikter via samtal, inte genom att slåss eller kränka med ord” bekymrar mig, för det är just denna fostran som gör att barn och unga med annan bakgrund (och med en annan övertygelse än den kristna?) tar för sig genom att råna andra ungdomar på jackor, pengar och mobiltelefoner. När Turkiet i Allahs och det ottomanska rikets namn hotar Grekland, Cypern och Armenien kan vi förstå islams herrefolksideologi. Då är fredsfostran ett klart handikapp, en fostran för en tid som inte längre är. Det var väl det påven Urban II hade fattat redan år 1095? Och folket i Wien 1683?
”Vi har erfarenhet av att hantera olika åsikter demokratiskt i föreningar och i samhället i stort.” Det kanske gäller någonstans – men inte i Svenska kyrkan. Den som tänker fel ska marginaliseras för att elimineras. Efter Formulär I A är annorlunda insikter stegvis: 1. Löjliga 2. Farliga och 3. Sådant som med tillgängliga medel måste bekämpas i Rättfärdighetens namn. Värst är när somliga åsikter kan misstänkas vara insikter. Då är det rent åt helvete. Men det handlar alls inte om hat. ”Det är glasklart att vi som kristna har ett uppdrag att verka för fred.” Munspel, episkopalt munspel, säger jag. Ämbetsfrågan är informationsbärande på alla sätt och vis. Informationsbärande betyder i klartext ”brutalt avslöjande av maktmekanismerna” och därtill avslöjande pratsamhetens ande.
Prognoser visar dock att andelen medlemmar kommer att sjunka till under hälften av Sveriges befolkning 2025. ”Det här innebär stora problem för kyrkan, eller utmaningar, som biskopen föredrar att säga. – Men vi får inte bli missmodiga utan vara stolta över det vi har.” 5,5 miljoner medlemmar, Sveriges största kulturarrangör och att 75 procent av alla svenskar har någon form av kontakt med kyrkan varje år är uttryck för det positiva och det ”finns en mänsklig erfarenhet och en vishet som är kopplad till alla religioner och som faktiskt hjälper oss att leva våra liv. Den visheten önskar jag att fler kunde få tillgång till.” Glättigheten slår till: ”– Men under de senaste decennierna har vi gjort upp med mycket, som till exempel synen på homosexuella, kvinnosyn och tidigare övergrepp mot samerna. Trots det tycks många leva kvar med en förlegad bild av kyrkan. Många tar avstånd per automatik, utan att ta reda på vad kyrkan står för och kan bidra med i en ny tid.” Men tänk om de vet detta och drar slutsatsen av insikt om ett kört kyrkosystem? Folk är inga dumskallar, Marika!
Jag vet inte om det är journalisternas fel eller hur det kommer sig, men Jesus fick inte plats i intervjun. Det närmaste som kom, var det där om en mänsklig erfarenhet och en vishet som är kopplad till alla religioner. Vad med uppgörelserna under de senaste decennierna egentligen? Handen på hjärtat, vad tror ni Marika Markovits menar att kyrkan ”kan bidra med i en ny tid” som inte är ett bidrag i alla tider och för alla tider? Jag blir nyfiken. Tills vidare finner jag anledning tro att det är den gamla lagiskheten som ihop med moralismen tidsanpassade ska vara det nya bidraget. Sådant gillar alltid den gamla människan som i alla tider tror sig vara – ny!
