Till det totalitära hör förstås, det vet alla som läst Orwells 1984, nyspråket. Domprosten Eek beskriver från festmåltiden vid den alltid politiskt korrekta Södertörns Högskola. Han och frun hade inbjudits till högtidssammankomst (oklart varför, menar jag, Kyrkan har i lärdomshistorisk mening haft föga med högskolor att göra men mycket med universiteten …) Nå, Eek och frun tog sig dit och skulle förstås gratisäta. Inget ont i det. Gratis är gott. Han berättar:
”Det bjöds på vegansk buffé. Spännande för mig som gärna äter kött. När servitrisen undrade om någon vid bordet hade anmält specialkost blev jag förvånad. Jag hade tolkat måltiden som helhet som ”specialkost”. Döm av min förvåning när min bordsdam, som uppenbarligen läst inbjudan noggrannare än jag, räckte upp handen och fick en tallrik med – kött.
Kött verkar alltså vara på väg att bli specialkost. För mig blev den insikten en eye-opener som ifrågasatte gamla perspektiv och därmed en nyttig påminnelse om att tänka nytt.”
Nyttig påminnelse? Där satt den! Så avslöjas i bjärt belysning varför somliga kan bli inte bara domprostar utan biskopar. En nyttig påminnelse att tänka nytt kunde stå som valspråk. Det är inte mycket att bråka om. I andra totalitära sammanhang har större träskallar än Eek slagits av insikten om vad som är nyttigt och anpassat sig. Det politiskt korrekta är ju själva förmågan till anpasslighet. Aposteln varnar för den, en omständighet vi kanske ska bortse ifrån i detta sammanhang. Rm 12:2 Det grekiska ordet för denna anpasslighet gillar jag: syschematitsomai, Samtiden drar upp gränserna, skriver mallen och ser till att jag ska in i detta tankeschema.
Modellen är enkel. Först erövras orden och får en ny och mer spännande betydelse, dvs de betyder något annat. Sedan tar ordet över mina tankar och så fullbordas allt inte bara genom att jag uppträder som jag och samtiden tänker utan också blir tankepolis och håller reda på alla andra. Detta innebär att somligt måste utmönstras, det säger sig självt. Just på Söder i Stockholm är köttätande ute och det får domprosten från Gamla Stan klart för sig och tackar för ögonöppnaren. Han tycker därtill att det var ”spännande”. När en vegansk buffé framstår som ”spännande” borde risken att bli omhändertagen vara inte en risk utan en möjlighet. Men också om jag är docent har jag svårt att rakt av ställa diagnosen, men en diagnos är det alla gånger.
Jag tackar också. Öppnade ögon, Herre oss giv! Så här går det till i stort och smått. Det sitts (slug passivform!) i tankesmedjor och på redaktioner för att komma på nya ord och begrepp för att ta sig in i min hjärna och styra mig så att yttre stimuli blir inifrån styrda. Vad kan jag, arme, göra? Det finns ett svar: MOTSTÅND! Det är fortfarande rätt att göra uppror! Och radikalitet har ingen partifärg, som ni vet. Radikalitet är en grundhållning som vill se och förstå rotsystemen, se hur allt hänger samman.
”Lagarna har rättat sig efter brotten och allt som är allmänt accepterat börjar godkännas”, skrev den helige Cyprianus. Han skrev 200-talets Rom: Den finns ett lömskt och vilseledande sätt som ändå uppträder glatt. Detta skymmer i själva verket en katastrof. Cyprianus hade fattat. Romarriket var på väg mot sin undergång. Vi kanske skulle läsa våra medkristna från den tiden med lite större intresse? Som en nyttig påminnelse, som det heter. Och en maning att tänka nytt genom att tänka gammalt, beprövat och klassiskt. Signalordet här är – tänka!
Vad är svenskkyrkligt? Kom ordet inte bara ska bli en glosa som egentligen ingenting betyder vill det till att både sakbestämma och positionsbestämma. Jag är själv svenskkyrklig i tanke, ord och handling. I Svenska kyrkan hör jag historiskt hemma. Jag kunde ha lämnat den kyrka jag är döpt och konfirmerad i om jag kommit på att jag inte delade den kristna tron – men när jag prövade just den saken kom jag på att tron håller. Jesus är just den som jag i Svenska kyrkan fick veta att han är.
Sakbestämning betyder att se den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas v 3 tjatar jag – men definitionen är definitiv klargörande. Det finns en traderad sanning att förvalta och detta är ett förtroende. Det kostade en mängd kristna livet att föra den vidare. Det borde göra tron än mer dyrbar. Den kan inte ersättas. Den är en dyr klenod (sv ps 64) som unnats oss att äga. Av vem? Det borde också de enfaldiga kunna räkna ut, men Runeberg skriver ut saken: ”Guds helga ord, som högre till oss alla.” Nåja, inte längre – men i alla fall.
Sakbestämning räcker uppenbarligen inte längre. Själva sanningsfrågan är ersatt av metodfrågor och då kan man nå vilket resultat man vill eller omständigheterna vill att man ska nå. Jag fördjupar mig inte i saken. Men noterar att det finns svenskkyrkliga med pentekostala bakgrund. Vad med det svenskkyrkliga då? Undrar jag. Det är då behöver vi en positionsbestämning, dvs instrument för att veta vilka vi är och var vi befinner oss. I det kyrkliga går det så till att man anger utgångspunkten, dvs de människor som skapat svenskkyrkligheten i oss. Fäder och mödrar i tron. På vilket sätt var de svenskkyrkliga och vad har de medvetet och omedvetet fört över till mig? Hur har jag hanterat det andliga arvet? Frågan positionerar mig. För det som kallas svenskkyrkligt är mer än en glosa. Det är också en gemenskap fylld av andliga erfarenheter och insikter.
Naturligtvis är jag ute efter att frånkänna somliga deras påstådda/pretenderade svenskkyrklighet, men jag är också ute efter att medvetandegöra somliga om vad som så självklart ingår i deras tro. Detta är ett materialistiskt sätt att se på kyrkolivet, alltså att tänka i människor. Jaja – om ni ska vara sådana kan det också uppfattas vara ett sakramentalt sätt att tänka. Det är i dopet och i den gemenskap som gudstjänsten skapar det svenskkyrkliga gestaltas och detta som något annat (och bättre!) än mycken annan kyrklighet.
Är det detta svenskkyrkliga som får mig att reagera när jag läser Vorwärts? Magdalena Andersson har beskrivit det politiska läget i Sverige för tyska socialdemokrater. Jag minns hur uppbragt Göran Persson var på sin tid när Sverige svartmålades. Nu gör Magdalena det genom fulcitat och ovilja att rätt återge vad hennes meningsmotståndare hävdar, alltså göra komplicerade resonemang rättvisa. I den innevarande krigstiden tycks detta vara oklokt. Jag omfattar inte idealet att oenighet ska döljas. Jag menar att oenighet ska hanteras för att övervinnas med argument eller i nödfall votering. Det är en väl så inspirerande uppgift som att vanställa meningsmotståndarens argument och på främmande språk ge osaklig/lögnaktig information.
Hade Modéus I varit hemma kanske han kunnat förmana svenska politiker, men det går inte nu. Han har tagit sig till Guatemala, ser jag på X. Det är väl flyg som är transportmedel då. Jag behöver inte ha synpunkter på det. Många timmar på flyg, antar jag. Och övernattningar på olika flygplatser också, kanske? Prioriteringen ter sig gåtfull för mig och lätt flygskamlös. Vad har en svensk ärkebiskop just i Guatemala att göra? Vill han ha förslag på eftersatta sysslor i Svenska kyrkan – mest för att få tiden att gå – kan jag ställa upp.
Misstanken gnager i mitt svarta sinne: det är roligare för biskopar att vara iväg än att ta itu med sönderfallet i Svenska kyrkan, som kanske är en samhällsspegel. Detta senare kan vara resultatet av dolskt tänkande eller en kallelse som anmäler sig, den att Svenska kyrkan i sin ynkedom visar ynkedomen i det politiska livet i vår krigstid. En tid när Sanningens Ande behövs i en värld som är andelös vorden. Nu fick ni något att tänka på uttryckt med det gamla språket, inte nyspråket.
Modéus I har som ärkebiskop flugit mer än ärkebiskoparna Sundberg, Söderblom, Eidem, Brilioth och sannolikt också Hultgren och Josefson tillsammans. Besinna denna sannolikhet ur ett klimatperspektiv.