Bloggarkollegan Aleksej Navaljnyj är död. Jag säger som prosten Pehr: ”Också om det var väntat, blir man överraskad”. ”Som väl är!”, lägger jag till. Döden är en fiende, besegrad – men en fiende. (1 Kor 15) Vi hade en rätt nära, säg kollegial, relation, Aleksej och jag. Hans blogginlägg var inte heller önskade.
I denna känsla av gemensam utsatthet fann vi varandra. Kom ihåg att Putin på alla sätt och vis ville stoppa honom. Minns också Antjes rop i Antjeborg: ”Han måste stoppas!” Då var det inte Navaljnyj hon tänkte på, om man säger så. Nu måste jag träda fram som den gentleman jag är: – Ni får inte kalla Antje för Antje Putina. Lova mig det. Detta friserade språkbruk ska dock inte dölja likheterna i hållning makthavare emellan. Det finns sådant som Överheten, Öfverheten, inte vill ska få utsägas. Skillnaden är att Vladimir Putin har fler verktyg, men principen är densamma. Den är egentligen rätt enkel: Det oönskade är just oönskat. Vad skulle det, handen på hjärtat, annars vara?
Nå, i Sverige har vi sedan mycket länge tryckfrihet och under kortare tid också yttrandefrihet. I det svenskkyrkliga systemet kommer man runt denna frihet genom att bedyra, att man visst fritt får säga och skriva sitt. Vad, var, när eller vem spelar ingen som helst roll. Saken gäller hur saken uttrycks. Och där kan vilket partipolitiskt valt domkapitel som helst gripa in. Jag fick, som de minnesgoda vet, en varning från Högv. Domkapitlet i Växjö för att jag skrivit något som ”skulle kunna komma att tolkas som”. Med en sådant bevisföring fälls varje person som med bössa på rygg promenerar i skogen för tjuvskytte (den dömde hade ju vapnet) och varje man kan dömas för våldtäkt. Lika lite som i Ryssland är rättssäkerheten i Svenska kyrkan säker. Detta sagt får ni inte tala nedsättande om ledamöterna i domkapitlet i Växjö lika lite som ni får tala illa om det som serveras till jul: en påse nötter. Och som sagt: Säg inte, tänk inte ens, Antje Putina, för kanske kan tanken i utsatta lägen bli ord. Den risken tar vi inte!
Torsdagsdepressionens Jonas Lindberg fablade ihop en ledare om småkyrkorörelsen. Jag kände uppbragtheten komma över mig. Skulle jag beskriva småkyrkorörelsen skulle den handla om högkyrkliga präster, som i grunden tänkte svenskkyrkligt/territorialkyrkligt/folkkyrkligt, fick folk i det lokala med sig och kyrkopolitiker/politiker emot sig. Jag vet vad jag talar om. I Stockholm fick biskop Manfred Björkquist ingenting att fungera med byggenskapen medan efterträdaren Helge Ljungberg lyckades få politikerna med sig. Varför? ”Han kunde supa ihop med sossar”, som det heter. Det kordiala umgänget för det kyrkliga intresset ska inte ses som ointressant. I Kalmar byggdes långt om länge kyrkor, men utan att bäras av någon småkyrkorörelse. Det var lokala intressen i första hand som ville se stadsdelen förses med kyrka. En småkyrkorörelse är mer missionär och visionär än så. Vad var det för fel på småkyrkorörelsen? Fel sorts präster, fel sorts lekfolk, fel sorts tänk.
Fel sorts präster? Det var många präster av kyrkligt förnyad sort, bespottade och misstänkliggjorda, som drev på i småkyrkorörelsen.
Fel sorts lekfolk? Visst. De som ville något var elitkristna och dörrstängande. Bortsett från att de gillade fel sorts präster, eftersom de hörde dem tala och gestalta väsentligheter.
Fel sorts tänk? Ja. Och grundfelet var nog att de tänkte, läste på och talade det de läste och tänkte. Det fanns kyrkligt förnyade präster som fick sina gudstjänstfirande församlingar med sig. Tänk bara!
Biträdande kyrkoherden/skribenten Lindberg låter sig inte nedslås: ”Det finns utan tvekan utmaningar i en sådan vision, som att det saknas en ekonomisk bärkraft av det slag som hjälpte den ursprungliga småkyrkorörelsen framåt. Att fira gudstjänst i enklare lokaler är inte ovanligt på landsbygden vintertid eller i mer lågkyrkliga sammanhang i dag, men på platser där den liturgiska förnyelsen har gjort kyrkorummet viktigare än tidigare kan det däremot vara en utmaning. Är det då ens möjligt att tänka sig en gudstjänst som firas i en tillfälligt hyrd butikslokal, en skola eller åter i en källarlokal?
Ska Svenska kyrkan åter uppmuntra och stötta enskilda människors initiativ där de bor och exempelvis knyta husförsamlingar till sig?”
Här bör frågan i all enfald ställas: Varför? Jag är med i Svenska kyrkan och får punga ut rejält för detta också när kyrkolivet presterar föga, dvs när kyrkorummen hålls stängda och församlingsverksamheten blir dragspel och andra nöjen för indolenta. Ingen utmanas till tro och ingen utvecklas heller i tron. Tro mig!
Jonas Lindberg, med solsken i blick, håller i:
”Mycket tänks och prövas förstås redan nu, men inte självklart med den visionens kraft som en gång präglade småkyrkorörelsen. Förmodligen behöver Svenska kyrkan den sortens positiva berättelse att hämta kraft ur i mötet med de utmaningar framöver som inte går att välja bort.”
Vi har levt i en förkrigstid och nu lever vi i en krigstid så det kanske inte riktigt är läge för positiva berättelser så mycket som kreativa analyser? Men för att ställa till det: Vart tog ”visionens kraft” vägen? Kan det ha något med det kyrkopolitiska att göra, hållningen att somliga skulle marginaliseras för att elimineras? Det tror jag, som är på jakt efter grundbulten, dvs grundskadan. Kan Jonas Lindberg övertyga mig om att biskopen, professor Anders Nygren hade fel i sin analys vad som hände – för hade Nygren rätt är det väl rätt självklar att det går Svenska kyrkan illa om hon tuffar på på främmande spår? Är det då inte kyrkopolitiskt självklart att de, som under tuffandet tjoar om att tåget kör fel, just måste marginaliseras för att elimineras?
Orden om ”utmaningar framöver som inte går att välja bort”, noterar jag. Framöver? Och förmodligen? Jönköpings rejäla församling har problem med styrning, ledning, organisation och kultur. Det har Modéus II anförtrott Jönköpings-Posten. Modéus II skickar hejdukar för att få en genomlysning och den kanske skickas till honom när han sitter i Taizé för att ta sig an existentiella frågor. Jag vet minst en präst som har svårt att hantera sin rörelse vid besked om vad som händer i Jönköping. Om det är en rörelse i hjärtat eller mungipan kan jag inte ge besked om. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/biskopen-later-granska-forsamling-efter-oroande-signaler?utm_source=rule&utm_medium=email&utm_campaign=biskopen%20låter%20granska%20församling&utm_custom%5Brm%5D=227163288 Ordet ”utmaningar” heter förresten på rakare svenska ”problem”, rått och gott. Nyspråk förstår ni, mer positivt att säga ”utmaningar” än ”problem”. Går ni på det lilla tricket? I Jönköping har de problem! Jag tror att det är själva normaltillståndet där.