De flesta av er minns inte tidskriften Trivsel antingen därför att ni är för unga, för gamla och glömska eller för att ni aldrig brytt er om tidningar för husmödrar. Nu får ni ett recept på havrekex. I Två Systrars kallades de fastekex för de ersatte kakor vid fika i fastetid. De måste sålunda vara nyttiga. Jag åt dem redan på 1950-talet och har blivit så här gammal. Doktor Albin ska hålla mig vid liv i femton år till, har han sagt. Enda problemet var, sades det i kapellet, att de är för goda. Då hade det nog inte besinnats att fastetiden är en god tid på många sätt! Hjorthornsaltet rensar luftsystemet och förhindrar förkylningar… Själv är jag skum på vad oskummad mjölk betyder. Röd mjölk? Men mjölken ska väl vara vit? Jag räknar kallt med att Kyrklig samlings ordförande prosten Reinholdsson, som är spis-ialist, snabbt börjar baka.
Fastekex
1 l oskummad mjölk
0,5 kg havregryn
3 dl socker
300 gram smör
1 kg vetemjöl (161/2 dl)
75 h hjorthornsalt (6 msk)
Havregrynen läggas i mjölken kvällen före (behövs nog inte med den sort vi har nu). Smöret smältes, får svalna. Arbeta samman allt. Tag ut runda kakor med mått eller hellre med ett glas så att de inte blir för små. Grädda 15 min i 175 grader. Torka kakorna på varmt ställe.
Syster Kerstin gör halv sats och eftertorkar i ugnen på 75 grader. Å andra sidan bakar hon väl inte för församlingsbruk längre utan sätter i sig kexen själv? Jag fick några…
Stärkta av måltidsrasten kan vi ta oss vedermödorna an. Modéus I ber på, X redovisar: ”Gud, nådens och modets Gud, på fastans tröskel kommer vi till dig med vår oro, vilsenhet och bön om kraft.” Kommer vi inte också med nyfikenhet vad denna fastetid med fördjupningsmöjligheter skulle kunna innebära för oss? ”Vi ber för våra medmänniskor i en sargad värld, för alla som är på flykt, som lever under krigets plåga.” Det är klokt, men kanske så allomfattande att mitt hjärta förblir kallsinnigt? Vad kan jag göra åt allt detta? Jag lyssnar på rapporteringarna från Rafah och hör att antalet döda tycks väldigt få när strid i bebyggelse mot 30 000 stridande förs bland 1 miljon. Är det ett annat och mer modererat perspektiv som borde anläggas? Och är några av de döda Hamas, som Israel lovat att exterminera? Barnen då? I Finland fördes de bort från striderna och till och med bort från landet. I Tyskland evakuerades barn från städerna. Är det sant att Hamas använder barn som skydd för de egna stridande? Har Modéus I klart för sig hur det är? Det bästa kommer sist: ” I nödens tid, låt våra handlingar vara en del av svaret på våra böner.” Då kanske Modéus I alls inte hade behövt besvära om någon gudomlig insats – bortsett från det där besvärande med ”vår oro, vilsenhet och bön om kraft.”
Det där med oron känner jag igen. Kan Modéus I ta sig samman och bli ett svar på det som är min plåga när jag tänker på Svenska kyrkan? Jag skulle vilja veta vilka gudomliga löftesord Modéus I fått till sig när guarkärnmjöl och potatismjöl ska gälla för Kristi kropp efter konsekration. Jag litar inte särskilt mycket på vad präster och biskopar säger vid altaret om det ena eller det andra – men jag litar på Herrens ord och ordningar och vill gärna tro (men inte blint!) löftesorden när en biskop eller präst säger dem. Jag litar förstås inte på vad biskopar tillsammans får ihop vid sammanträdesbord, inte ens på vad en ärkebiskop utan minsta eftertanke kommer fram till när det gäller nattvardselementen. Allra minst litar jag på sådana som är besmittade av den waldenströmska läran och mindre än minst om sådant folk fylkas i Svenska kyrkan och inte bara håller sig i Equmeniakyrkan (vilket är illa nog).
Jag är orolig för biskopar och präster också. Jag har inte övertygats om att det av Kristus instiftade herdeämbetet efter Hans vilja ska överlämnas till kvinnor. Blev de biskopar som Antje la händerna på verkligen biskopar? Några engelsmän har jag hört svara nej på frågan. Det gjorde på sin tid kyrkoherden i Osby också. Har vi hamnat i ett läge där konsekvenserna av 1958 års riksdagsbeslut (det som det allmänna kyrkomötet till sist instämde i) blivit så enorma, att saken av det skälet inte får ifrågasättas? För vad skulle hända då? Det iskalla och hjärtlösa svaret är förstås, att fler skulle undra och ifrågasätta som jag. Ärkebiskop Bertil Werkström menade att detta inte fick ske av själavårdsskäl. Sakramental säkerhet får inte osäkras. Han såg faktiskt oss andra och hörde ifrågasättarnas ifrågasättande, även om han inte riktigt förstod oss. Å andra sidan, jag försvarar gärna Bertil, kunde vi hantera situationen – för det var somliga av oss som celebrerade och vi visste. Nu när vi blir föremål (objekt) i en församling, blir det värre. Några kv*nnl*g* pr*st*r ser – men vad ska de kunna göra? Vi utgör nuförtiden den skara som ärkebiskop Bertil Werkström menade inte fick utsättas för just det vi utsätts för. Kom ihåg det japanska ordet ”mu”.
Samlar sig Modéus I och ringer Modéus II för att samråda? Vad ska han då säga? ”Lillebror, har du också lagt märke till att somliga lämnar gemenskapen, jag tänker inte på Jamal el-Hamas, egentligen inte heller på sådana som blir häxor, prästinnor eller allmänt andliga även om jag undrar hur de tog sig in och blev ordinerade – för den nya läran drabbade dem inte över en natt. Det var så de tänkte hela tiden. Hur tror du våra föregångare och vi själva tänkte under alla dessa år? Såg vi inte vad som låg i pipeline och vad säger då detta om oss? Men det är de andra, de vilsekomna, präster och kyrkfolk, som fortsatt tror som Svenska kyrkan trodde och tänkte när de döptes och konfirmerades och somliga alltså dessutom prästvigdes, jag funderar över. De sitter illa till nu. Vad är det för kyrkosystem som agerar så? Blev du förresten biskop, dvs antvardade Antje biskopsämbetet till dig?”
Vad svarar lillebror Modéus II? Han brister ut i ett kraftfullt: ”Vi får hoppas det bästa!” Då ger sig inte Modéus I, som tänker sig att hans handlingar kan vara en del av Guds svar. Han säger: ”Lillebror, tänk om de har rätt? Att de är få är inget argument, att de tänker på det gamla sättet inget argument heller. Kan du förklara varför vi inte fått fram teologiskt material som brutit ner deras tänkande, pulveriserat argumenten, allt medan de har analyserat vad som hände och öst på med mängder med inlägg som varit ifrågasättande – och detta på ett sätt som besvärande tydligt fått stå obesvarat. Och varför har vi inte kunnat ställa upp och rensat i argumentation utan låtit medkristna framställas som något de i all sin mänskliga svaghet inte varit? Har vi två någonsin protesterat mot riggade biskopsval och utnämningar för den delen? Så här i fastetid är det nog bra att jag inte är mätt, för jag skulle vilja spy, men får väl behärska mig. Fast den naturliga reaktionen på vad vi släppt igenom i Svenska kyrkan är denna.”
Lillebror Modéus II fylls av from tacksamhet. Han ska ju få vara ledig och sitta i Taizé för att tänka existentiellt. Han kan släppa och slippa den sjaskiga verkligheten i kyrkosystemet. Några svar får han inte ur sig.
Vi andra kan i heliga fastetider ge oss in och läsa på kyrkligdokumentation.nu. Inledningarna till biskopsbrevet av Gert Nilsson och Björn Fyrlund finns att läsa https://kyrkligdokumentation.nu/kyrklig-samlings-digitala-seminarier/
Ljudbiblioteket byggs ut, nu senast med vad som sades vid det stormöte år 1988 som fyllde Gustavi domkyrka i Göteborg från golv till tak, för att nämna något. I ljudbiblioteket finns mycken ljudtemporalitet. Temporalitet är ett märkligt begrepp jag just nu lärt mig. Vad det betyder? Fråga inte mig. Men det känns akademabelt.