Strategi, taktik och mekanik är den tristess vi nog ska fundera över. Strategi brukar man säga handlar om de långsiktiga mål som vi vill uppnå. Taktik är de åtgärder som vidtas för att uppnå dessa mål. I det kyrkliga bör vi tänka inte bara i två kategorier utan i tre för att förstå vad som händer: strategi, taktik och mekanik. Mekanik är att vi gör som vi alltid har gjort och på så vis slipper vi inte bara strategierna utan också taktiken. Mekaniken kan pyntas med floskler därtill.
Jag drar slutsatsen att Svenska kyrkan inte har någon strategi och därför inte heller kan ha någon taktik. Det mesta är mekaniskt upprepande och på så vis skapas ingenting. Jag kan upprepa mig: ingenting! Detta är kanske uppseendeväckande nog, men inte riktigt. Det märkvärdigaste är att denna omständighet inte väcker något uppseende. De flesta tycks tro att det ska vara som det är och att (desto värre, säger jag) fortsatt kommer att vara.
Får jag på mitt ofina sätt (jag tvingas anstränga mig – men ändå!) repetera hur det tänktes när jag var nyfödd, dvs för drygt 75 år sedan. Då hade skolan ansvar för kristendomsundervisningen. Den var sedan en generation inte konfessionell men kunde likväl uppfattas vara av sådant slag att den möjliggjorde barndop. Uppgiften var ju att döpa och undervisa. Familjen hade dock det primära undervisningsansvaret, dvs föräldrar och faddrar skulle förklara och instruera i bönelivet, i de heliga skrifterna och i det kristna livet. Detta fungerade inte som önskvärt vore, varför Svenska kyrkan tog till den frikyrkliga arbetsmetoden med söndagsskola. Nu samlade söndagsskolan många barn, men det var 50-tal och stora åldersklasser. Det blev annorlunda på 1960-talet, men skam den som ger sig: barntimmar och mammagrupper var melodin. Detta var en tid siffrorna likväl dök. I Borgholm blev det katastrof när Ölandsbron kom till, fick prästerskapet i stiftet veta. Då valde nämligen Borgholmsfamiljerna att ta bilen över bron för att fara fram och tillbaka längs Smålandskusten. Detta var uppenbarligen en trovärdig analys att delge prästerskapet. De unga förkättrade och oförbätterliga prästerna av högkyrkligt slag skrattade.
Konfirmationssiffrorna var höga och prästerna fortbildades i konfirmandpedagogik med konfirmandkonsulenter. Den första uppsättningen av sådana var kompetenta. Sedan gick utför. ”Förvärva–ärva–fördärva”-schemat ni vet. Skolans kristendomsundervisning hade blivit religionskunskap om nu ”kunskap” är rätt uttryck i sammanhanget. Präster kunde trösta sig med ordförande Maos ord: ”På det renaste papperet kan man skriva de vackraste tecknen.” Men kunskapen blev rudimentär. Var föddes Jesus? Var dog han? Sa han något att lägga på minne? Vilka är kyrkoårets högtider och vad heter deras förberedelsetider? Ungefär så. Kravet på kyrkogång minskades successivt. Ny läroplan åstadkoms på kanslinivå. Men antalet konfirmander har minskat och det tycks som om det är killarna vi tappat bort. Det betyder i förlängningen rätt mycket. Om inte ens 50% av 15-åringarna konfirmeras, så faller rimligtvis dopsiffrorna framöver och då minskar antalet kyrkomedlemmar med självklara konsekvenser.
Försöktes inte en nysatsning nu? Jo. Det gick inte så bra om jag kollar Torsdagsdepressionen. Jag läser innantill: ”Programmet lärande och undervisning nådde inte sina mål, visar en ny utvärdering. Men det blir inga mer projektpengar och inte heller något råd på nationell nivå. Det har kyrkostyrelsen beslutat.
Projektet lanserades år 2018 som en storsatsning som skulle bära Svenska kyrkans lärande 30 år in i framtiden. Målet var att kunskapen om kristen tro skulle öka och målgruppen var ”alla”.
Vid årsskiftet 2022/2023 avslutades programmet. Då hade Svenska kyrkan fått en ny resursbank med inspirationsmaterial till församlingarna, uppdaterade texter om kristen tro på sin hemsida och en rad utbildade ledarskribenter. Stiften hade fördelat runt en miljon var i projektpengar till församlingarna.Nu är programmet utvärderat. Analysföretaget Oxford research slår fast att Svenska kyrkan inte lyckats nå sina högt ställda mål och att programmet haft svårt att få fäste på församlingsnivå.” Tre (3) i styrelsen reserverade sig. ”Alltid något” som han sa som såg Åmål. Det egentliga beskedet handlar om något mera än ett havererat program. Det handlar om hur alla försök till strategiskt tänkande misslyckas. Det i sin tur beror på att alldeles för många är fel personer på fel platser. De gör så gott de kan. Det räcker inte.
Jag hyser den tanken, som jag ömt vårdar, att det måste bli så här i en kyrkostruktur som är angelägen om att marginalisera somliga för att eliminera dem. De historiskt bevandrade ser ju vilka det var som bar kyrkolivet tidigare, idel kv*nn*pr*stm*st*nd*r* eller före detta sådana. Rätta mig om jag har fel! Kvar finns de välvilliga inkompetenta. Här finns nog en hel del som ska ta denna bedömning mycket personligt, men kan trösta sig med en snabb blick på löne- eller pensionsbeskedet. Därefter kan de uppmuntra varandra med beskedet att dagsländorna tycks elakare nu än tidigare. ”Om det vore så väl!”, säger jag.
”Daniel Tisell, kyrkostyrelsens andre vice ordförande, säger att han inte är helt nöjd med resultatet av programmet. – Jag ser inte projektet som ett misslyckande.” Inte helt nöjd! Nu tror ni att jag håller Tisell för att vara en idiot. Alls inte. Jag konstaterar förnöjt, att han är en centerpartist av gängse slag. Samt en av biskopskandidaterna till Skara! Behöver ni någons förbön vänd er med förtroende till docenten O, en gång prästvigd för Skara stift. Han ber: ”O Gud, låt dem inte hejda sig innan det är för sent.” Detta tycks mig vara en högst fungerande bön. Kyrkosystemet kommer att tugga på helt mekaniskt på sin utförslöpa. Ska vi tänka att det börjar likna situationen på Balkan, när den muslimska missionen satte in och de gamla kristna länderna föll som mogna frukter? Kan den kyrkliga oppositionen formera sig till motstånd eller är orken så slut att endast den självcentrerade fromheten återstår som arbetsprogram? Jag frågar dristigt och kommer inte att få något svar, inte ens ett mumlande.
I Torsdagsdepressionens ledare tar Jonas Lindberg upp projektet som framstår som ”helt dött”. Men som den biträdande kyrkoherde (och ledarskribent) han är, är ”det bästa sannolikt att vara konstruktiv i den situation som råder”. Så prästerligt, så prästerligt! En profet hade i stället sagt att vi ser hur kyrkosystemet misslyckas på området efter område. Ta i det problemet i stället. Tala sanning om vad som blivit, om felanalyserna och ställa gärna frågan hur det kunnat bli annorlunda i en kyrka, som definierat somliga medarbetare och sagt: ”Sådana som ni ska marginaliseras för att elimineras”. Ett kyrkosystem som eliminerar? Det får konsekvenser. Se er omkring. Läs statistik. Gå i kyrkan på söndag och, som Häxan i Narnia säger: Förtvivla!
På tal om förtvivlan så har vi allas vår Ulbricht, fredsprästen. Nu ger han råd till oss som är oroliga för att det blir krig. Det är sanslöst kristet i den meningen att det han säger inte har någon som helst bäring på tron och trons liv. Lyssna! https://sverigesradio.se/artikel/tipset-mot-krigsoro-paminn-dig-om-alla-de-goda-sakerna
Ett kyrkosystem som inte kan åstadkomma mer, åstadkommer inte tro och är dömt, tro mig. Fredsprästens gotländska tycks inte så markerad, inte mer markerad än när Hansan höll till i Visby i vart fall. Och sådana som Ulbricht utbildades somliga av oss att stå emot med vapen i hand…
Seminariet i går kväll om biskopsbrevet höll sig med kvalificerade inledare, Gert Nilsson och Björn Fyrlund. Jag hoppas att inledningarna kommer på Kyrklig Dokumentation. Håll utkik! Och beundra att det kom intressanta responser på brevet så snabbt. Etikerna har slitit fort och väl, och väl är det!
